När Benke Rydman sätter upp ”Flickan med svavelstickorna” i Uppsala gör han en Mattias Andersson snarare än en HC Andersen. Ja, han har alltså lånat nämnde Anderssons metod att bygga sin uppsättning på intervjuer med ortsbor kring ett givet tema.
Det är en bra metod, som givetvis ingen har eget patent på. Den här gången handlar det om ensamhet. Med radiojournalisten Ylva Mårtens hjälp har Rydman tagit del av tio ensamma Uppsalabors berättelser.
Här möter vi kvinnan som har förlorat sin livskamrat, mannen vars fru försvinner in i Alzheimerdimman, den ensamkommande flyktingpojken från Afghanistan som hamnar mellan stolarna, ynglingen som tar till våld för att få uppskattning, den särbegåvade eleven som har svårt att fungera socialt med flera.
Alla är de först anonyma silhuetter i Julia Przedmojskas föränderliga scenografi – en slags stiliserad bild av stadens lika opersonliga som ogenomträngliga infrastruktur. Men så tränger vi undan för undan in i deras livshistorier i takt med att luckorna i scenens tittskåp rent bokstavligen öppnas upp vartefter flickan får fyr i sina stickor.
Benke Rydman har satsat på ett allkonstverk med dans, tal, musik och ljus. Dansen är definitivt hans starkaste kort, där är han formsäker och trygg. Till Petrus Königssons repetitiva ljudmotiv får alienation, utanförskap och sorg ett språk som tar plats i skådespelarnas kroppar. Men dessvärre har Rydman snålat med de rörliga uttrycken. De gånger dansarna får brisera i expressiva koreografier – inte minst då den ljuvliga flickan (som på premiären dansades av Klara Lans) gör entré med sina stickor – lyfter föreställningen på riktigt, men allt som oftast blir det en monoton rörelselek som i längden tappar sin effekt.
I talscenerna blir föreställningen än luddigare i kanterna. Det är ett spretigt tilltal, ömsom barnsligt, ömsom redovisande, vilket gör att ingen av historierna griper tag på riktigt, hur självutlämnande de än är.
Den som förväntar sig en färgstark fest blir besviken på Flickan med svavelstickorna. Det visar på mod av Uppsala stadsteater att som familjeföreställning i jultid släppa loss Rydmans i denna kärva och allvarliga rapsodi kring livets villkor. Jag välkomnar alltså tilltaget, men måste tyvärr konstatera att det inte nådde fram denna gång.
