”The Palace” har haft svårt att hitta distribution i USA och Frankrike, och fått extremt negativ kritik på förhand. Anmärkningsvärt då Roman Polanski är känd som en av världens bästa filmregissörer. Kan mottagandet bero på att han också är kontroversiell på grund av flera anklagelser om sexualbrott, som delvis fått ny kraft i kölvattnet av metoo? Premiären av Polanskis ”En officer och spion” (2020) ledde till stor debatt i Frankrike och bojkottades till och med av ett antal svenska biografer.

Men om man gör sitt jobb och skiljer verk från person, är ”The Palace” så usel som den påstås vara?

Nej. Men ändå ganska dålig.

Det är en tämligen bagatellartad satir över enprocentare som utspelar sig på ett lyxhotell i Gstaad, Schweiz under nyårsafton 1999.

En bedagad manlig porrstjärna från Italien, ett gäng skumma ryssar, en viagrapoppande 97-årig adelsman, hans 70 år yngre fru och ett gäng äldre förmögna damer med usla plastikoperationer. Och förstås den stressade hotellchefen som springer runt som en skållad råtta från ”Pang i bygget”.

Polanskis lägstanivå är hög, och han kan konsten att skapa en atmosfär som förflyttar publiken till ett mikrokosmos av överflöd. Tyvärr är rollfigurerna mest karikatyrer.

Vart-är-det-här-på-väg-känslan knackar på redan i första akten. Mickey Rourke är visserligen alltid rolig att titta på, här som en burdus amerikansk affärsman med solariebränna, men som satir är ”The Palace” inte i nivå med ”Succession”, ”White Lotus” eller ens ”Saltburn”.

Närmare ”Triangle of Sadness” där man drar av byxorna på överklassen med plumpa medel – men med tröttare toaletthumor. Som när den rika markisinnans chihuahua skiter i sängen och en plastikkirurg kallas in för att undersöka avföringen.

De endimensionella rollfigurerna gör allt billigt, otidsenligt och påminner om en fransk dussinkomedi som skämtar om klassklyftor med tandlös buskis.