Trakten är någonstans nära Färila och Ljusdal i Hälsingland, men den kunde vara varsomhelst där snön faller tidigt och ger lite ljus i mörkret. Novellerna är sinsemellan olika, några är jagberättelser, andra sagoaktiga och tydligt inspirerade av Selma Lagerlöf, som Anna-Karin Palm också skrivit en biografi om, men de har ett gemensamt tema: de präglas alla av spänningen mellan impulsen att ge sig av och instinkten att bli kvar.

Palm tar sig in i sina gestalters medvetande och jag blir genast engagerad i dem just för att hon har en ovanlig förmåga att på några få sidor fånga en komplex själ. Där är den gamla kvinnan, änka sedan sju år, som tittar på talgoxarna utanför sitt fönster. En klichébild av fågelmatande åldring? Alls inte! I stället får vi vara med om en hisnande tankeflykt från kärlekens till dödens mysterium.

Här finns berättelser om barn som fyller sin ensamhet med fantasier om vänskap och främmande världar. Eller kvinnan som ser spåren av sin mans snöscooter vika av och försvinna utför ett stup ner i en vak. På några ögonblick hinner åratal av ett äktenskap dra förbi i hennes inre.

Anna-Karin Palm varierar sitt tema med språkets hjälp. Spelmannen som vaknar bakfull på en camping beredd att sälja sin själ för en fiolsträng är tagen på kornet: darrig och glasklar på samma gång, där han resonerar med sig själv om vad det är han upplever. En helt annan, vemodigare ton hörs i berättelsen om kvinnan som aldrig släppt sin ungdomskärlek trots att han lämnat trakten för länge sedan och varit gift och skild ett par gånger.

Inre monologer, rappa replikväxlingar, folksagotoner, Palm behärskar dem alla på ett självklart vis. Och den som tänker att en novellsamling är en mellanbok i väntan på något större har fel. Det är i begränsningen mästaren visar sig, det sa redan Goethe och det gäller än.

Fler litteraturrecensioner finns här.