Två systrar är baserad på medieentreprenörerna (och systrarna) Hannah Widells och Amanda Schulmans romantrilogi med samma namn. Serien följer Vanessa (Julia Ragnarsson) och Alicia (Dilan Gwyn), två Stockolmskvinnor strax under 30.
Vanessa producerar realitysåpor medan Alicia satsar på att gifta sig rikt. Serien börjar med att Alicia flyttar ut ur systrarnas gemensamma lägenhet för att flytta in hos sin svinrika kille Philip (Hannes Fohlin), medan Vanessa dejtar musikproducenten Martin (David Larsson).
Redan här stöter tittaren på problem. Serien handlar i grunden om betydelsen av att skaffa en pojkvän. Ändå är systrarnas kärleksintressen platta som spelkortsknektar. Philip är ett empatilöst as. Martin är en alkoholiserad musikproducent. Mer än så får vi inte veta.
Vi får själva gissa vad det är systrarna egentligen ser i de unga männen.
Möjligen kan vi se det så här: Efter hundratusentals år av evolution är detta vad människan reducerats till – en köttvarelse utan förmåga att avkoda begär som hunger, kåthet, ensamhet, rädsla. Och därför ger sig ut på jakt utan att veta vad hon egentligen behöver.
Två systrar är kanske en berättelse om denna sorgliga tomhet, tyvärr utan att säga någonting om den.
Vanessa får “ICA-tulpaner” av sin nya Curt Cobain-liknande kille Martin på morgonen efter att de har sovit ihop för första gången. “Det var allt de hade”, säger han medan han hivar upp resten av varorna ur en plastpåse från Konsum.
Alicia serveras kött på en herrgårdssittning, trots att hon är vegan. “Vill du ha mina primörer?” frågar den vänlige Lucas och erbjuder henne sina grönsaker.
Primörer? I oktober?
Två små till synes obetydliga produktionsmissar som inte är värda att gnälla på egentligen. Men tillsammans med andra märkligheter (varför pratar Vanessa inte i mikrofonen när hon använder telefonlurarna? Varför har Lucas ett ärr i pannan?) undrar man: har någon egentligen brytt sig om den här produktionen?
Det som höjer serien över plattityderna är systrarnas skådespelarkemi: Julia Ragnarsson har kul med sin Vanessa. Hon blir levande, köttig, trovärdig. Dilan Gwyn har en mer återhållen rollfigur men laddar detaljerna med innebörd. Bäst blir det när de är tillsammans, som när Vanessa sjunger ur Lilla sjöjungfrun och håller om sin lillasyster medan abortpillrena hugger till i magen.
Det är fint. Men även aborttråden slarvas bort och vi får inte veta vad den innebar vare sig för Alicia eller Philip.
Ett förslag inför säsong två: varför inte utforska de knasiga föräldrarna? Philips mamma Titti (Léonore Ekstrand) är en charmerande backgammonspelande dam som dricker konjak till lunch, och systrarnas pappa Klas (Jens Hultén) en älskvärd rumlare och konstnär med ett hjärta av guld.
Man undrar hur de ser på sina vuxna barn och deras kalla värld.
Kanske finns det något i den berättelsen?