I en by tre timmar norr om Oslo bor Tormod, Siv och deras två barn. Siv och Tormod har varit ihop sedan högstadiet, urvalet var inte stort, ett dussin ungdomar i varje årskull, men alla i byn är överens om att Siv har gjort ett kap. Riktigt så enkelt är det inte, när Tormod var långt nere i missbruksträsket, ditlockad av en kaekammrat på yrkesskolan, tog Siv hand om honom och det glömmer han inte ens nu när hon mest ligger på soffan, äter praliner och tittar på teve. Han tillbringar å andra sidan allt större del av sin fritid i källaren där han har sin verkstad. Där lever han upp till bilden av en riktig karl.  

Det ser ut som början på en berättelse om livet på landet, med byskvaller, mångsyssleri, mycket stugsittande och en hel del sprit. Men snart blir det science fiction.  När Tormod ännu gick i skolan upptäckte en mattelärare hans sällsynta tekniska begåvning och ville skicka honom till universitetet i  Oslo, men Tormods pappa sa nej, pojken skulle börja i snickeriet, här skulle ingen komma och ta hantverket från honom. Och så blev det, byn håller kvar de sina i ett järngrepp, inte heller Siv kom längre än till den olönsamma frisersalong hon och två väninnor driver.  

En bortträngd potential måste dock förr eller senare komma till användning, Tormod börjar experimentera med dynamisk lera i verkstan, lerklumpen kan utföra enklare praktiska uppdrag och snart har den förfinats så att den börjar leva efter sin egen vilja. Tormod har skapat ett monster.  

Matias Faldbakken skriver med en alldeles glasklar enkelhet, som om det inte var något konstigt alls med en lera som rymmer från familjelivets trista rutiner för att till slut terrorisera en hel bygd. Tormod är en modern Frankenstein som försöker skapa någon som kan utföra det han själv tycker är tråkigt, men klumpen utvecklar egna begär och till slut hotas det Tormod håller kärast.   

Det går att läsa boken allegoriskt, som en kritik av den moderne mannen som måste tämja vilddjuret i sig för familjefridens skull, men som får utlopp för sina drifter i rus och olika ”projekt” . Det går också att läsa den som den är, en berättelse som håller läsaren i ett fast grepp från första början, som får oss att genast tycka om Siv och Tormod och deras barn och som snart låter oss förstå att det inte kommer att gå bra för dem, utan riktigt, riktigt illa, som det måste göra när en lerklump tar makten. Och en verkligt bra och rolig roman är det.