Sixto Diaz Rodriguez folkmusik höll på att blisoundtracket till Amerikas babyboomer-uppror på 70-talet. Istället blev hansalbum ”Cold Fact” och ”Coming from reality” kampsånger för vitamedelklassliberaler som demonstrerade mot apartheid i Sydafrika. Han var”större än Elvis” där nere, medan hans skivor sålde kanske 50 ex i USA.

 Och detvar kanske lika bra det. Medborgarrätt är coolt, LSD är självupptaget.

Problemet var att Rodriguez inte hade någonaning om att han var en superstjärna. Han jobbade i rivningsbranschen och baxadekylskåp på ryggen utan att få en enda peng för alla skivor han sålt iSydafrika. Skivbolagen gav honom sparken två veckor före jul och blåste honomsedan på alla royaltys. På 90-talet lyckades två av hans fans från Kapstaden luskaut var Rodriguez kom ifrån. De var ju övertygade om att han dött – det varallmänt känt – men hur? Ett rykte påstod att han skjutit sig själv, ett annat atthan tuttat eld på sig själv på scen som ett bittert farväl till alla falskavänner som snott hans pengar.

Den här berättelsen förmedlar före dettaKobra-reportern Malik Bendjelloul genom stilsäkra animationer, talking-headsintervjuer och långa kameraåkningar där 70-årige Rodriguez lufsar omkring isnön i Detroit. Med hjälp hans bortglömda låtskatt som bakgrundmusik höjer sig filmenytterligare ett snäpp.

Han fick kanske inte ligga lika mycket som hanborde ha fått på 70-talet, men nu spenderar Rodriguez de sista ljuva åren som en stjärna. Han är inne i en juridisk process för att få tillbakasina pengar och turnérar runt om i världenmed sin musik -  istället för att gnälla över gamla tider eller Justin Bieber – som enbitter föredetting. Det mesta tack vare filmen om sitt liv.

Malik Bendjelloul har alltså inte bara gjorten vacker dokumentär av en otrolig historia, utan rivit sönder fundamentalalagar i kulturens kronologi som vi alla kommit överens om.

Jag vill tro att det är därför som film är denmäktigaste konstformen.