För sex år sedan sjöng Rosalia Vila Tobella på flamencohaket Tablao del Carmen hemma i Barcelona för hundra personer. Det blev starten på en nu tre album både hyllad och kritiserad, men framförallt ytterst imponerande uppstuds, mot smått svindlande musikalisk höjd och internationell topp.
Konserterandet som resulterade i en flytt till USA och första albumet Los Ángeles året därpå visade upp en ung artist som hyllades unisont för hennes röst och sättet att skolad, som hon är, både förvalta och förnya flamencon.
Men, att Rosalia hade större idéer än så visades upp redan ett år senare. Andra albumet El Mal Querer var en banbrytande vagga mellan gammalt och nytt. Rosalia satsade varenda cent hon ägde på att visa att hon inte bara kunde härbärgera sitt katalanska arv utan också kunde låta nutida med gästspel av både Bad Bunny och Travis Scott.
På det aktuella, tredje, verket fortsätter hon på samma spår. MOTOMAMI är en gränslös samling sånger bestående av pop, hiphop, r´n´b, dembow, bachata, experimentellt avantgarde och framförallt reggaeton. Samt, förstås, flamenco (Bulerias).
Den musikaliska inramningen är av yttersta spjutspets med välvalda, både skruvade och enkla, produktioner. I centrum finns hennes både känslosamma och utrycksfulla röst som mer än någonsin tidigare både vågar vara personlig, men också skämtsam.
Rosalia har kritiserats för mycket av sina vägval under åren. Romer menar att hon exploaterat deras flamenco. Att hon som europé accepterar att bli nominerad i latinkategorin på grammys har inte fallit i god jord. Eller att hon väljer kanadensiska stjärnan The Weeknd som duettpartner på bachataspåret La fama istället för en dominikansk artist.
Många spanjorer tycker att denna flamencons framtidshopp förfallit likt en sorts Miley Cyrus när hon skriver texter om sex och intagrammar vilt om sitt superstjärneliv där hon gästar både regissören Pedro Aldomovar och hiphopartisten Cardi B.
Men det är svårt att ändå inte se den historia hon skriver med MOTOMAMI. Både för egen del och i musikens. Det hade varit så enkelt och rätt tröttsamt förutsägbart att med spår som Chicken Teryaki försöka få den Topp 40-hit hon hittills ännu inte haft.
Istället gör Rosalia ett fantastiskt eget, rikt och besjälat album som är fyllt av stora och modiga ambitioner. Ett sådant som ritar om kartan. Som berikar den redan starka sentida våg av spansksjungna toner ytterligare. Av en artist som i samma andetag blir världens mest intressanta.