Sean Connery i en kärleksscen från Bondfilmen ”Agent 007 ser rött”.

ANALYS: Det finns en mörk länk mellan Bond och Connery

Uppdaterad
Publicerad
Analys ·

Imitation sägs vara den mest uppriktiga formen av smicker och hur många gånger har inte repliken ”My name is Bond. James Bond” yttrats sedan den första Bondfilmen ”Dr. No” 1962?

Caroline Hainer

Filmreporter

Jag har nog sagt repliken själv, säkert efter att ha sett Steve Coogan och Rob Brydon kärleksfullt härma Sean Connerys skotsk-engelska i The Trip.  Därför att Sean Connery gjorde rollen ikonisk. Han gav spionen en självsäker nonchalans och med små medel – det lyfta ögonbrynet, det sneda leendet – föreslog han ett spel utan spelregler, i tjänsten och mellan lakanen. Ian Fleming sägs ha blivit så pass imponerad att han gav Bond en skotsk bakgrund, modellerad på Connerys egna.

James Bond kom i en tid då Storbritanniens filmkultur rörde sig mot det samhällskritiska och socialt medvetna. I spiongenren, som hos John Le Carré och filmerna om Harry Palmer, syntes en kritik mot landets försvagade ställning i världspolitiken. Bond sade istället att Storbritannien var en kraft att räkna med, men under radarn. Hans Edinburgh-dialekt var ett motgift mot den snobbiga överklassengelskan förknippad med makt, klassiskt skådespeleri och allmänt översitteri.  Connery själv kom från en enkel bakgrund. Hans första jobb var som mjölkbud. Som sextonåring tog han värvning i marinen och skaffade sig två tatueringar – ”Scotland Forever” och ”Mum and Dad”.

Lovande fotbollsspelare

Vid arton års ålder började han med bodybuilding och var en duktig fotbollsspelare – faktiskt blev han erbjuden ett kontrakt med Manchester United men valde skådespeleriet istället. Att han var en slagskämpe är inte oviktigt. För även om Bond bär smoking och kan föra sig i finare salonger finns alltid en bit av Connerys egen bakgrund där, inte minst i det ruffiga kroppsspråket och våldskapitalet.

Något Alfred Hitchcock nyttjade skickligt i ”Marnie” (1964), där sexigheten glider över i det psykotiska. Regissören Sidney Lumet gjorde samma sak i ”The Hill” (1965) där Connerys rollfigur hamnar i brutala, sadistiska straffsituationer.

Under åren kom Connery att tröttna på Bond, han kunde aldrig skaka honom av sig. Faktiskt kunde han brusa upp när folk skrek efter honom på gatan och han har i intervjuer sagt att han hade lust att ”döda Bond”. Det kan man förstå. Såg han någonsin imitationerna som smicker, eller bara som ett evigt gäckande?

”Finns en mörk länk mellan Bond och Connery”

Det finns en mörk länk Bond och Connery emellan. Ex-frun Diane Cilento har vittnat om att han kunde vara en grym make. I en ökänd tv-intervju från 1987 förklarar han att man ibland måste ta till våld för att få sin vilja igenom, också inom familjen. Har våldsfrämjandet gjort honom till en bättre eller sämre Bond? Han blev framröstad som den bästa James Bond någonsin så sent som 2020 i Storbritannien.

Inte förrän på 1980-talet lyckades Connery kliva ut ur Bonds skugga (trots en repris i ”Never Say Never Again”, 1983) för att istället göra några av sina finaste roller: som franciskanmunken William of Baskerville i ”Rosens namn” (1986) och den hårda polisen Jimmy Malone, som jagar Al Capone, i ”De omutbara” (1987). Rollen gav honom en Oscar. Själv kommer jag att minnas honom bäst som den åldrade Robin Hood i ”Robin Hood – Äventyrens man” (1976). En kärlekshistoria med djup, mognad och ömhet – till skillnad från James Bond. Där är Sean Connery så älskvärd och med repliken ”Dagen är vår, Robin, brukade du säga, och sedan var det morgondag” sörjer jag honom.

Det här är en analys

Slutsatserna är journalistens egna. SVT:s medarbetare agerar inte i något politiskt parti-, företags- eller intresseorganisations intresse. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa händelser och skeenden”.