Pressmaterialet till ”Shoo Bre” tar upp segregationen i Europa och betonar bland annat bilbränder i Paris. Det behövs en film som som nyanserar bilden av förorten, menar det grötmyndiga materialet. Och jag håller med, men ”Shoo Bre” är inte den filmen.

De maktstrukturer och den socioekonomiska verklighet som ligger till grund för segregationen i Sverige lyser med sin frånvaro.

”Shoo Bre” är mer ett taffligt sammansatt ungdomsdrama som trycker in alla fördomar om förorten i en och samma film.

A) Hederskultur – ”Skaffa en tjej med tjocktung göt, men som inte e muslim”.

B) En fin kille hamnar i dåligt sällskap – ”Du ska hjälpa mig baxa en lastbil”.

C) En löjlig men snygg tonårskille ligger med sin lärarinna – ”Jag gick verkligen över alla gränser Oscar”.

Den överdrivet uppskruvade förorts-svenskan bidrar inte direkt till att krossa fördomar kopplade till etnicitet.

”Shoo Bre” har ett par likheter med Daniel Fridells ”Sökarna” från 1993. Båda filmerna använder amatörskådespelare, och båda har (och hade) ambitionen att motverka en eskalerande våldskultur och rasism. ”Sökarna” hade en motsatt effekt, och blev tillsammans med ”Stockholmsnatt” en omistlig del av lärohäftet om kickerskultur och hur en ”round-house”-spark skulle utföras. ”Shoo Bre” kommer knappast få en liknande genomslag.

”Shoo Bre”- regissören Djengo Esmer och Daniel Fridell är kompisar och var båda med och drog igång projektet ”A non fighting generation” på 90-talet. Kanske hade antivåldsprojektet större inverkan på Esmers filmsamvete än på Fridells, med tanke på hur slätstruken ”Shoo Bre” är. ”Din dumma åsna” är den värsta förolämpningen i hela filmen, och jag vägrar tro att tonåringar, även om de bor på Östermalm, är så mesiga.

Fridells kontroversiella superflopp innehöll flera råa och underhållande stunder som gav filmen kultstatus, medan ”Shoo Bre” är mer ”Ett öga rött”-naiv och barntillåten. I sina bästa stunder är den åtminstone lite gulligt tonårsromantisk.