Betyg: 4 av 5
Regi: Robert Guédiguian
I rollerna: Ariane Ascaride, Jean-Pierre Darroussin och Gérard Meylan
Robert Guédiguian är en av mycket få berättare som kan skapa charmigt puttrande drama om föga eggande saker som arbetslöshet och sist-in-först-ut-regeln. Här handlar det om solidaritetens eventuella död, om etik i teori och praktik, och kanske främst svårigheten att följa gamla ideal.
Guédiguian berättar nästan alltid om samma stad, Marseille, om samma arbetarklass och gör det tillsammans med samma skådespelare – ändå lyckas han på något underligt vis hela tiden nyanserna sig.
Han påminner på det sättet om genrekusinen Ken Loach, de jobbar i liknande stämningar och miljöer, men fransosen är dock mindre benägen att vifta med plakaten.
”Snön på Kilimanjaro” börjar chockartat socialsentimentalt, på ljudbandet gnäller en singersongwriter som inte framstår som 100-procentigt begåvad, och alla rollfigurer är så förbålt härliga och harmoniska att jag börjar misstänka att den gamle hjälten har börjat gå i kristallterapi.
Jag inser först efter ett tag att det extremt långa anslaget nog är menat att fungera som en kontrast, ge en bild av det valiumartade töcken som man lätt kan hamna i om man skärmar av sig från verkligheten i sin kärnfamiljsmodul.
Det dröjer nästan en halvtimme innan det börjar röra på sig, men efter det är det å andra sidan oavbrutet engagerande.
Guédiguian har förmågan att med små rörelser ge oss den stora bilden. Han nöjer sig inte med att skissa ”dom andra”, han envisas med att göra dem till fullt tecknade individer, vilket gör att det inte längre finns några ”dom”, bara ett stort och komplext ”vi”.
Vilket ju kanske låter lite jolmigt men faktiskt inte är det. Det handlar även här om nyanser. Visst, Guédiguian rör sig på minerat område, patosmyset riskerar hela tiden att explodera i ansiktet på honom men han håller balansen.
Han har därtill alltid varit en positivt filmskapare. Guédiguians fundamentala tro på människans inneboende godhet gör att hans verk allt mer börjar likna sagor, men det är inte Guédiguian som har förändrats, istället är det samhället som har hårdnat -omgivningen har sakta men säkert gjort honom till en slags socialrealistisk sagofarbror.
Jag inser att jag har nämnt regissörens namn väldigt många gånger nu, och även om han som vanligt även skrivit manus är detta en kollektiv framgång. Guédiguians gamla ensemble dyker upp i film efter film, alltid i nya skepnad, och alltid med självklar närvaro och full tonträff. Det imponerar.
Fredrik Sahlin
Bonusinfo: ”Snön på Kilimanjaro” har faktiskt inget med Hemingways kända novell med samma namn att göra. Det är istället titeln på en gammal slagdänga som är huvudpersonernas favoritlåt (som i och för sig kanske refererar till nämnda novell).
Däremot är filmen baserad på Victor Hugos ”De fattiga”.