Det är dags att dra på sig lönnmördarmanteln igen, eller snarare pälsmössan. Assassin's creed: Valhalla fyller spelarens huvud med drömmar om att kriga mot jättarna i Valhall efter en ärofylld död.
Jag spelar som Eivor, en kvinnlig (eller manlig) föräldralös viking från korparnas klan uppe i de norska bergen. Härdad och hämndlysten efter att hennes föräldrar mördats och vanärats.
Det fanns ju en tid i Skandinavien när barn arbetade och bjöds på mjöd, och när vikingarna gav sig ut för döda, plundra och bygga en ny värld. Valhalla tar oss till spillrorna av det romerska imperiet i medeltida England. Eivors resa för henne närmare Oden och de andra gudarna som dyker upp i trippiga drömmar i gränslandet mellan drogrus och spirituellt uppvaknande.
I en tid när den gamla världens idéer om andlighet och häxkonst approprierats av influencers är det tacksamt att sugas in djupt i vikingarnas gamla folktro och trippiga hedniska magi. Detta genom Valhallas story som har en genuin B-films-kvalitet, med samma DNA som Conan Barbaren, men som framförallt placerar spelaren i en lika gnistrande vacker som kargt oförlåtande värld fylld av mytologi.
Det finns förstås också tatueringsbutik, tärningsspel och ”flyting” – en tidig version av battlerap som vikingarna uppfann.
Sedan 2007 har den franska utvecklaren Ubisoft pumpat ut Assassins creed-spel ungefär en gång om året, lika frekvent som FIFA eller NBA. Den snabba takten kombinerat med ojämn kvalitet har fått den parkour-frossande spelserien att stundtals kännas generisk. Många har irriterat sig på seriens ramhandling, som tvingat spelare att springa omkring i kontorsmiljö i mellansekvenser.
Hösten 2020 har många Playstation 4-användare dessutom redan spelat sig mätta på samurajburgaren Ghost of Tsushima, en minst lika blodig tredje-persons-action som också blandade fiktion med riktig historia i en stor öppen värld, men med ett stundtals betungande gravallvar.
Som tur är krossar den massiva upplevelsen i Assassin's creed: Valhalla alla negativa förväntningar och lyckas förnya sitt koncept med imponerande resultat. Där serien tidigare fokuserat på smygande mord från skuggorna låter Valhalla spelaren storma in i byar tillsammans med sina mannar och gå full bärsärkargång på korsriddare.
Spelet är förstås också större och mer detaljerat än någonsin, ett krav för varje ny titel i serien.
Det riktigt stora minuset är de kontanta buggarna. Kameravinklar som fryser fast, karaktärer som pratar i munnen på varandra och partier av dialog försvinner.
Liknande problem är regel snarare än undantag och Assassin's creed-fansen har tyvärr fått vänja sig vid. Mycket av frustrationen släpper när man tittar upp mot norrskenet efter en lyckad plundring.