Amerika. Året är 1899 och banditernas era är på väg att klinga av. Jag spelar den karge Arthur Morgan, en av de sista laglösa. Mitt gäng är på rymmen från lagen och de tuffa tiderna blir bara tuffare.
Gängets ledare, Dutch van der Linde, vägrar ge upp vår livsstil och ser sig själv som en rebell mot de som plundrat Amerikas urinvånare och byggt sina rikedomar på slaveri. Han har en tjuvheder och stjäl helst bara från de som stulit ”vad det här landet hade kunnat vara”.
Men Dutch drivs lika mycket av sitt hämndbegär mot ledaren för gänget O'Driscoll.
Arthur var en föräldralös liten palt när gänget blev hans nya familj och han har varit blint lojal så länge han kan minnas.
Problemet är att Dutchs gamla takter inte funkar i den nya världen och många av de blodiga rånen är en lång serie av besvikelser, där varje lyckat uppdrag verkar följas av fem misslyckade. Ju råare och smutsigare gängets metoder blir desto svårare blir det för Arthur att behålla sin lojalitet.
I klassisk Rockstar-anda återkommer många karaktärer från det föregående Red Dead Redemption i uppföljaren, även om handlingen är fristående.
Den öppna världen sträcker sig över snötäckta berg, sumpmarker och slättland, men också städer som sprudlande metropoler och bortglömda gruvsamhällen. Read Dead Redemption 2 är peaken på en våg av ny västernnostalgi. Ibland tramsigt men i sina bästa stunder ett slags “There will be blood – the game”. En interaktiv upplevelse av Amerikas industriella revolution, med tillhörande förtryck, lögner och våld.
En av höjdpunkterna i handlingen verkar inspirerad av historieböckerna och den kända Hatfield– McCoy–fejden i Kentucky och West Virginia: En blodsfejd mellan familjer i spåren av det amerikanska inbördeskriget. I spelet hamnar Arthur i mitten och poserar som sheriff för att försöka komma år deras guld, intjänat på slavar, men dras in i en hemlig romans mellan kusiner.
Grand Theft Auto V lät spelaren utforska de sista dagarna av ett amerikanskt imperium, i en replika av dagens dekadenta Los Angeles. Enkelt att röja igenom med ett ironiskt hånflin. Red Dead 2 täcker större territorium och tonen är allvarligare, de psykologiska effekterna av mina handlingar mer påtagliga.
Som när jag är på väg hem från ett lyckat bankrån men måste utpressa en änka på en obetald skuld, varefter Arthur drömmer mardrömmar.
Även i den fria världen ställs jag inför moraliska val där jag känner mig som en VIP i Westworld. Vilka grymheter är egentligen möjliga? De flesta, visar det sig. Vid ett tillfälle rider jag genom en vacker skogsglänta när jag hör en röst nere vid floden. En man med stripor av hår från det skalliga huvudet står och mässar om gud i floden.
Han är realistiskt porträtterad som psykiskt sjuk, men ingenting hindrar mig från att köra min kniv genom hans hjärta, vilket jag gör i en filmisk sekvens. Sedan ser jag honom flyta ner längs floden. Hjärtlösheten är obehaglig, trots att det bara rör sig om ettor och nollor.
Karaktärerna i spelet har också designats för att dö så realistiskt som tyngdlagen tillåter, och blodet blandas med gyttjan när de faller till marken. Borde jag må dåligt över alla jag mördat? Kanske, men jag spenderar hellre timmar i vapenaffären, betalar för konstnärliga inristningar på min Schofield-revolver och känner hur min inre NRA-medlem vaknar till liv.
Den enorma kartan har skönt nog ingen funktion för ”fast travel”, åtminstone inte till en början, vilket förstärker upplevelsen ännu mer.
Världen är visuellt enastående men framför allt har inget öppen värld-baserat spel någonsin känts så levande. Det vill säga: Allting kan döda mig.
Inte bara lagen och andra våldsamma gäng. Jag är underordnad naturens och vädrets makter. Arthur behöver varma kläder för att inte bli frostbiten i de snötäckta bergen, vila för att inte bränna ut sig och äta för att inte bli undernärd. Mat kan förstås köpas, men jakt är att föredra och Red Dead 2 erbjuder över 200 olika arter som Arthur kan döda och flå framför mina ögon. I många fall kan djuren förvandlas till stabil gryta som fyller på stamina och ”dead eye” – ett sätt att sakta ned tiden till slow motion under eldstrid.
Endast den starke överlever i Red Dead Redemption 2. En läxa jag lär mig när mitt frekventa cigarettrökande leder till kroniska hälsoproblem. Dödsångesten kommer som ett brev på posten.
Jag måste också ta hand om min häst. Den ska ryktas, matas och klappas för att inte krokna. När min första häst Glory dör i en eldsvåda och inte går att få tillbaka blir jag så genuint deprimerad att jag vill sluta spela.
Red Dead 2 bygger smart vidare på mekaniken från många av Rockstars tidigare spel. Det detaljerade ledtrådpysslandet från detektivspelet L.A. Noire (2011) har översatts till att hur RDR 2 låter Arthur Morgans undersöka sina ägodelar med smutsiga nävar.
Rockstars privatskolesimulator Bully från 2006 erbjöd möjligheten att interagera med alla i sin omgivning och antingen hälsa artigt, eller bete sig som en mobbare. Det senare är förstås mycket mer underhållande i Red Dead Redemption 2. Jag besöker gruvstaden Annesburg och säger åt en av karlarna att han borde ”skaffa ett riktigt jobb!”. Snart jagas jag ut ur staden av en arg mobb.
Varje gång Rockstar släpper ett spel får alla andra utvecklare skämmas. Red Dead Redemption 2 är inget undantag. Min enda milda kritik mot det megastora spelet (bokstavligen megastort, filen tar upp drygt 100 GB på hårddisken) är att delar av handlingen är repetitiv. Även spelets kontroller känns lite sega i responsen under vissa moment.
Det enda som på riktigt rycker ut mig ur upplevelsen kommer när jag försöker döpa om min häst. Jag vill döpa den till ”Pongo”, efter hunden i ”101 dalmatiner” men ordet fastnar i ett profanitetsfilter. Jag försöker med några riktiga profaniteter och censureras åter igen. Ironiskt i ett spel om att vara ”outlaw for life”.