Året var 1973 när Janne Olsson gick in på kreditbanken i Stockholm med en k-pist. Han tog gisslan, krävde tre miljoner i lösensumma och att hans vän Clark Olofsson skulle släppas fri och föras till banken.

Mediecirkusen var enorm och polispådraget massivt. Olof Palme tvingades agera förhandlare i livesänd radio. 

Pressen utifrån gjorde att ett oväntat band formades mellan rånare och gisslan som satt isolerade inne i banken. Thrillern Stockholm är döpt efter just Stockholmssyndromet som blev ett begrepp efter Norrmalmstorgsdramat. 

– En sak som jag tycker om med att skildra riktiga händelser är att försöka hitta balansen mellan exakt vad som hänt – de hårda fakta – och att föreställa sig och försöka fånga känslan och essensen av vad som hänt, säger Robert Budreau. Det är det viktigaste, det känslomässiga som folk bryr sig om.

”Dokudrama inte intressant”

Filmen säger sig vara ”baserad på en absurd, men sann historia” även om många detaljer skiljer sig från fakta. Namn och händelser är delvis ändrade, och bankrånarens identitet rejält amerikaniserad (med cowboyhatt och ett påträngande Bob Dylan-soundtrack). 

Den kanadensiske regissören Robert Budreau betonar dock att han var mer intresserad av den psykologiska spelplanen än att göra en direkt skildring av en historisk händelse.  

–  Jag tror att det var vårt sätt att göra filmen mer till vår egen, förklarar Budreau. Mindre universell och mer specifik till den här berättelsen. Vad många andra regissörer skulle gjort är att flytta hela berättelsen till Amerika, men jag var inte intresserad av att göra det. Samtidigt var jag inte heller intresserad av att behandla det som ett dokudrama för TV.

”Noomis karaktär blir nästan pånyttfödd”

För att göra film nu för tiden – när det blir svårare och svårare att konkurrera med TV – måste man hitta unika sätt att berätta en historia.

Trots mediepådraget, polisens påstådda inkompetens och Olof Palmes bisarra telefonsamtal med gisslan var det förhållandet mellan rånare och gisslan som Budreau ville undersöka på djupet och göra till sin egen berättelse.

– I filmen gav vi Noomis karaktär Bianca nästan en slags pånyttfödelse. En konservativ bankir som lever ett normalt medelklass svenskt liv blir plötsligt väckt av den den här intensiva situationen. Det ger henne nästan ett nytt perspektiv på livet. Vi vet förstås inte exakt vad som hände i det här ögonblicket, men jag får känslan av att den här händelsen måste ha förändrat dem och upplyst dem