Marie Fredriksson och Per Gessle uppträder som Roxette, under välgörenhetsgalan Tillsammans för världens barn, 2006. Foto: TT

Analys: ”Hennes sköra styrka gav låtarna kött och blod”

Uppdaterad
Publicerad
Analys ·

Svensk musik har inte alltid varit en het exportvara. Robyn, Zara Larsson och The Hives har Roxette att tacka för mycket, och Roxette, i sin tur, kan skatta sig lyckliga för Marie Fredrikssons röst. Kulturnyheternas musikkritiker Tali da Silva minns en artist som slog världen med häpnad, bara genom att vara sig själv.

Tali da Silva

Kulturjournalist

Gitarr-riffet, de luftiga och lite matta 80-talstrummorna och så den karaktäristiska syntslingan. Vissa låtar känner man igen direkt, och Roxettes The Look är precis en sådan. Introt är en skön smocka i magen, komponerad för att slå internationellt.

Likadant är det med Dressed for success. En förbluffande enkel synt och rätt barnslig gitarr. Men när Marie Fredriksson sjunger ”Yeah yeah yeah”, och ”Trying to make it, little by little”, med attityden hos en cool, kvinnlig Little Richard, då stannar världen. Man lyssnar, helt enkelt. Och vrider upp volymen lite till.

Roxette hymlade aldrig med att de ville spela på stora arenor, och att de satsade på en mainstreampublik. De gjorde musik för kids som ville skrika och känna, hellre än vara svåra och snegla ner på skorna. Faktum är att de hade kunnat vara ett band med ett påträngande ytligt sound – det var Marie Fredrikssons röst som lyfte låtarna till nästa nivå.

Missförstå mig rätt – ett ytligt sound behöver inte vara fel. Men Roxette hade knappast blivit så stora som de blev utan Fredrikssons pipa. Hennes röst har all själ, all känslighet och all kraft som krävs för att göra de allra största stjärnorna avundsjuka. Per Gessle har skrivit en av 80-talets bästa kärleksballader (och det vill inte säga lite) i It must have been love, men ingen kan sjunga den som Marie Fredriksson. Hur hon rör sig mellan raseri och styrka till bruten, svag sorg.

När The Look toppade den amerikanska Billboardlistan 1989 var det första gången en svensk grupp lyckades med det sedan Abba med Dancing Queen 1977. På amerikanska förstaplatsen hamnade även Listen to your heart, Joyride och – förstås – It must have been love. Roxette sålde 75 miljoner album världen över. De visade att det var möjligt, och öppnade dörren för en ny svensk artistgeneration, som skulle följa i deras fotspår.

Hemligheten var kombinationen: Per Gessle – ett hitsnille med smak för enkla och raka melodier – och Marie Fredriksson som med sin sköra styrka lyckades ge låtarna kött och blod. När Marie Fredriksson sjöng trodde man på henne, och man kände det hon kände. Precis så enkelt, och precis så svårt, var det.

Det här är en analys

Slutsatserna är journalistens egna. SVT:s medarbetare agerar inte i något politiskt parti-, företags- eller intresseorganisations intresse. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa händelser och skeenden”.