Sveriges fyra teaterhögskolor visar alla upp sina slutproduktioner på årets Scenkonstbiennal som pågår mellan 18 och 21 maj. Teaterhögskolan i Luleå bjuder på tysk samtidsdramatik i Roland Schimmelpfennigs 100 sånger. På Teaterhögskolan i Malmö spelas ett kollage av Lars Noréns Terminalpjäser och på Högskolan för scen och musik i Göteborg visas danska regissören Thomas Markmanns Död över eliten.
– Det är en dystopi om ett polariserat Danmark. Men vi bjuder också på fest. Den är väldigt roligt, säger Moa Niclasson, skådespelare och elev på Högskolan för scen och musik i Göteborg.
Pjäs om 80-talets aidsepidemi
På Scenskolan i Stockholm sätter avgångseleverna upp Tony Kushners prisbelönade och 6 timmar långa Änglar i Amerika. Pjäsen utspelar sig i 80-talets New York, i en tid av aidsepidemi och Reaganpolitik.
– Att få se sina vänner dö som flugor varje dag, att gå på fler begravningar än på fester. Det har varit både jättespännande och sorgligt att sätta sig in i, säger Joel Valois, skådespelare och elev på skolan.
Han började skådespela redan som 10-åring då han fick en roll i Baker Karims SVT-serie Familjen Babajou.
– Sen fick jag blodad tand. Det här med att få släppa sig själv och sätta in i andras livsöden. Det är nästan som att man får förståelse för människan i sig, säger Joel Valois.
Strömmas digitalt
Scenkonstbiennalen innebär vanligtvis ett gyllene tillfälle för eleverna att möta branschen och visa sitt arbete för fulla teatersalonger. Men ett annorlunda år som detta spelas föreställningarna för en publik på max 8 personer och strömmas digitalt.
– Det är ju inte samma sak med filmad teater. Det är klart att något försvinner. Samtidigt tror jag att folk har blivit lite mer vana vid filmad teater så att man kan se det med rättvisa ögon, säger Moa Niclasson.
– Fördelen är att vi kan sprida föreställningen i större utsträckning, utomlands med undertexter och folk som inte bor i Stockholm kan se den. Jag tror också att vi kommer att få se mer av digitaliserade pjäser i Stockholm, säger Joel Valois.
Hur känns det att ge sig ut på en arbetsmarknad där det råder stor brist på arbetstillfällen just nu?
– Det är ju jätteläskigt. Vi gjorde ju våra praktiker i höstas och majoriteten av klassen som var med i föreställningar hann aldrig spela premiären. Men jag hoppas ändå att branschen finns där för oss och skapar möjligheter när vi kommer ut och arbetar, säger Moa Niclasson.