Det är sommar och du har äntligen semester, men på Tofta teater hamnar du på jobbet. Stämplar, arkivpärmar, en kaffebryggare som puttrar och – huvaligen – ett rep som binder de anställda till skrivborden för att stärka arbetsmoralen. I den allra ljuvligaste av sommarmiljöer – en rustik lada intill en magnifik herrgårdsbyggnad, grönskande allé och betande hästar – utspelas dramat om tre tilltufsade existenser, som just kommit tillbaka från sommarsemestern.

I väntan på döden

På företaget HSF arkiveras människors drömmar och minnen. Rent fysiskt dessutom, i blå pärmar bakom skrivborden i den här mycket snygga scenografin som Ida-Lovisa Rudolfsson ligger bakom. Livet är kort. Våra steg på jorden är räknade. Med åren blir möjligheten att hinna förverkliga våra drömmar oresonligt färre. Eller som Berit i pjäsen uttrycker det:

”Tiden är ett långt rakt snöre med två ändar. Början och slut. Ingen vet hur länge snöret håller innan det brister.”

Arkivet är ett absurt drömspel med samhällskritiska inslag. HSF är ett företag som så många andra olönsamma verksamheter hotas av nedläggning, men jag anar att Parkruds främsta drivkraft är just den smärtsamma insikten om livets förgänglighet. Vi vill så hjärtans gärna göra något slags avtryck här på jorden, men vem tar hand om våra storslagna planer och drömmar när snöret till slut brister?

Sex, makt och rädslor

Parkrud är förutom regissör och skådespelare även psykolog och visst är pjäsen en kartläggning över människans allra mest grundläggande drivkrafter och begär. Sex, makt, rädslor, frihetslängtan och kroppsvätskor. En nog så viktig ingrediens är också det nostalgiska skimmer som lägger sig över tidigare minnen och drömmar, det som så väl beskrivs i Mando Diaos känslosamma tolkning av Frödings Strövtåg i hembygden, ett av musikinslagen i den här uppsättningen.

Parkrud spänner tråden, den lyhörda ensemblen tar väl hand om en bitvis både dråplig och rapp text, men som dröm betraktad är föreställningen minst en halvtimme för lång.