Teaterrecension: De obehöriga är en befriande samtids-grotesk

Uppdaterad
Publicerad

När skräckmästaren John Ajvide Lindqvist skriver en pjäs om den existentiella hälsan kring Mariatorget i Stockholm blir det en absurd grotesk över vår samtid. Kulturnyheternas teaterkritiker Anna Hedelius har besökt St Paul vid Mariatorget, en före detta metodistkyrka som nu är spelplats för Kulturhuset Stadsteatern.

För inte länge sedan var Mariatorget ett tillhåll för missbrukare, numera är lägenhetspriserna bland de högsta i Sverige. Denna gentrifierade plats är både utgångspunkt och spelplats för John Ajvide Lindqvists pjäs De obehöriga.

Bostadsrättsföreningen Vinkelhaken har kallat till informellt möte för att diskutera ”de obehöriga” som tycks stryka omkring huset. Vilka är de? Och vad gör de? Ingen tycks veta och de fördomsfulla spekulationerna härjar fritt. Någon har blivit av med en jacka, någon jagar upp sig för att det kan komma bajs i sandlådan, allesammans är oroliga för att lägenheterna ska minska i värde.

Det yttre hotet är hela tiden närvarande i denna lika kusliga som absurda grotesk över vår tid. En tid då det handlar om att klättra både på yrkes- och bostadsmarknaden, och att ta stesolid före yogan för att kunna stressa av.

Pjäsen kom till på beställning av Kulturhuset Stadsteatern och som ett led i processen träffade en journalist och en etnolog ett gäng människor som bor eller arbetar runt torget. Mot ett dovt grundackord av rädsla har Lindqvist har snidat fram ett gäng tydliga och dråpliga karaktärer som regissör Anna Takanen med ensemble har förfinat i det avskalade kyrkorum, som omväxlande fylls av ljus, rök och musik. Vi både ömmar för och skrattar åt dessa samtidskarikatyrer och deras litenhet.

Här kommer Peter Andersson ut som komediskådespelare i sin roll som bostadsrättsföreningens ordförande. Leif Andrée är trovärdig som neurotiske Bosse, den ende kvarvarande hyresgästen i föreningen, Sandra Huldt briljerar som curlande småbarnsmorsa, kattägaren Ann Petrén viftar ihärdigt med PK-flaggan och Pablo Leiva Wenger är lysande nedtonad som invandrarkillen som vill bara smälta in.

I andra akten är katastrofen ett faktum och när alla identiteter har lösts upp går det inte längre att veta vem som hör till och vem som är inkräktare. På ett plan är det en skrämmande apokalyps, men mest av allt känns det som en befrielse att se alla mötas i ett kollektivt tillstånd där det inte görs skillnad på folk på basis av deras förutsättningar.

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.