Betyg: 3 av 5
Regi: David Fincher
I rollerna: Rooney Mara, Daniel Craig, Stellan Skarsgård
Aldrig har väl det gamla slitna begreppet ”svengelska” varit ett så passande uttryck. Språkförvirring är så total som den bara kan bli när USA gör film om och i Europa. Svenska löpsedlar, skyltar och böcker varvas med engelsk dialog med några få insprängda svenska ord – och så har Rooney Mara, Salander, lagt sig till med något som nog ska låta som en svensk brytning men som snarare verkar norpad av någonrysk Hollywood-skurk.
Nåväl, det släpper förvånansvärt fort. På alla andra vis är det en oerhört vältrimmad och slagkraftig thriller med full framåtrörelse.
Trots detta – om man som undertecknad har läst boken och sett den svenska förlagan två gånger, är förståeligt nog spänningen i det närmaste obefintlig. Tittandet blir så att säga mest av akademisk karaktär, framförallt pågår det åtminstone i min hjärna ett evigt och bitvis illusionskrossande jämförande mellan de båda versionerna.
Men det är ju nästan elakt att jämföra, det är lite som ställa en Armanikostym mot en från Dressman. Båda fyller sitt syfte, ser ganska lika ut på avstånd men i närbild är det uppenbart att den ena är så oerhört mycket mer påkostad, smidig och välsittande.
Men så är också David Fincher en av världens främsta leverantörer av tajt spänning, även om han inte här kommer i närheten av sina svartsynta mästerverk ”Fight Club” och ”Seven” – där hade han ju klart mer komplexa manus att luta sig mot.
Här är det rak räls från början till slut. Visst,man har precis som ryktena säger ändrat lite mot slutetmen annars ligger Fincher & co väldigt nära den svenska versionen, i alla fall rent intrigmässigt. Skillnaden ligger inte helt oväntat i tempo, atmosfär och genomslagskraft. Det här är snabbare, coolare, hårdare klippt och med ett dissonant ljudband som trots det ovan sagda lyckas piska upp lite oro i kroppen.
Överraskande nog är det bärande temat om mäns våld mot kvinnor lika starkt understruket i bild som i originalet, inte minst gäller det advokaten Bjurmans övergrepp på Lisbeth Salander och hennes vid det här laget världsberömda och gruvliga hämnd.
Rooney Maras Salander är för övrigt, om möjligt, ännu tuffare och mer kompromisslös än i Noomi Rapacesgestalt, även om filmmakarna mot slutet tyvärr tummar lite på det faktumet. Nå, det är bara detaljer, men Salanders och Blomkvistsrelation blir gradvis lite för mysig och intim för att rimma helt med hennes karaktär (det rimmar kanske snarare med den amerikanska publikens förväntningar) och när det ska till att vänslas i sänghalmen är Fincher tråkigt traditionell, medan den filmiska förlagan bjuder på en mer konsekvent och underhållande variant där Salander beter sig på ett sätt som skulle ge Blomkvist rätt att #prataomdet.
Det första sist. Förtexterna kommer som en smocka, en suggestiv mix av surrealism och black metal, ackompanjerat av en benhård uppdatering av min Led Zeppelin-favorit, ”The Immigrant Song”. Alltså en orgie i form och tung förväntan som faktiskt blir lite av falsk marknadsföring – man kan lugnt säga att förtextsekvensen är mäktigare än resten av filmen.
Fredrik Sahlin