Händelsen var en i raden av flera våldsdåd bland unga i Japan i mitten av 00-talet och uppmärksammades särskilt för att flickan ”verkade så normal”, men dessutom var hon ett fan av filmen ”Battle Royale”, där en skolklass 15-åringar skickas ut till en ö utanför Japan och tvingas mörda varandra.
Nu får USA en egen, ska vi säga American Appareliserad variant som tydligt inspirerats av ”Battle Royale” med ”The Hunger Games”. Bokförlagan har redan upprört föräldrar till mellanstadiebarn i USA, som fått mardrömmar. Så frågan är om filmen kommer få skulden när nästa skolskjutning bjuder på rubriker?
”Hunger Games” utspelar sig i ett postapokalyptiskt Nordamerika som havererat (kärnvapenbomb, klimatkatastrof, inbörderskrig) och bytt namn till ”Panem”. Ordet kommer från det latinska ”bröd och cirkusar”, syftande till hur underhållning utnyttjas för att distrahera människor från verkligheten.
Varje år anordnar följdriktigt Panems enpartiregering tävlingen hungerspelen, ett gladiatorspel där tonåringar mördar varandra, vilket kablas ut över hela landet. Deltagarna plockas med tvång (skslåtter) från landets 12 fattigare distrikt.
16-åriga Katniss Everdeen och hennes barndomscrush Peeta blir plockade från distrikt 12. Ett kolgruvedistrik, Panems Kiruna om man så vill, och de tu skickas till den posha huvudstaden för att sminkas, träna och ragga sponsorer.
Distrikten utnyttjas och förser huvudstaden med bränsle och mineraler. Resurser som försäkrar att den urbana överklassen kan finansiera sitt självupptagna modeintresse, gastronomiska matvanor och kosmetiska plastikoperationer (i boken opererar vissa på sig morrhår). En snabb bildgoogling bekräftar också att invånarna har på sig kreationer som skulle kunna vara designade av Victor & Rolf, Jean Paul Gautier eller Alexander McQueen.
Åtminstone för någon som struntar i mode.
I Panem outsourcar man helt enkelt arbetet. Ungefär som Kina gör till sina byar, eller USA och andra västländer (oss inkluderade) gör till resten av världen. När spelen väl börjar har regissören Gary Ross, med Suzanne Collins förlaga, lyckats gröta ihop Marie Antoinette, den grekiska myten om Theseus och Minotaurus, samt Romarrikets högsta nöje till en futuristisk samhällskritik mot global kapitalism, om än fjäderlätt i jämförelse med hundratals bättre science fictions.
Det blir faktiskt ganska rafflande i den artificiella skogen som utgörarenan. Inte bara för att programidén är så bisarr, utan för att spannet mellan spelarna sträcker sig från 12-18 år. En liten späd flicka tävlar på samma blodiga villkor som en elittränad 18-årig mobbare.
Dessutom är Jennifer Lawrence övertygande trulig som Katniss, även om hon är en rätt färglös hjälte.
I Boken var hon introvert men mycket av hennes tankar och känslor kom fram i text. Nu är Lawrence, på gott och ont, lämnad att uttrycka allt detta med ögonen.
Och för att handla om tonåringar som slaktar varandra är ”Hunger Games” provocerande mesig. Fotot är utstuderat skakigt vilket gör att alla knivslagsmål och skoningslösa barnamord utspelar sig i ögats periferi. Det coola med ”Battle Royale” var råheten, men också hur föräldragenerationen hoppades att spelet skulle verka som en uppfostrande läxa, men bara utvecklade den socialdarwinistiska hackordningen i högstadiet till en tävling på liv och död.
Paradoxalt nog skildrade ”Battle Royale” det många experter menade var orsaken till den unga våldsvågen i Japan: En våldfixerad mediekultur, hårdare konkurrens i skolan och svårt att skapa nära relationer. I ”Hunger Games” ligger fokus istället på en person somöverkommer alla odds, och samhällskritiken som målas upp i form av en totalitär videokrati riktas mot vår tids reality TV-fixering. Men hur relevant blir det, när brutaliteten i filmen anpassats för en publik av 11-åringar, och dessutom struntar i det sociala rävspelet mellan ungdomar?
Samtidens ”gladiatorspel” bygger på tävlingar där klasstrukturer är listigare undangömda och där eliten använder sin makt på ett långt mer sofistikerat sätt. Därför känns programidén till Hunger Games ganska... omodern, trots att den utspelar sig i en så ondskefull framtid. Med andra ord: varför tittar jag på detta och inte ett riktigt psykologiskt manipulativt program, säg ”Top Chef”?