Det är aptitlig läsning, rapp och precis amerikansk journalistprosa av bästa sort, fantastiskt djupt researchad. Haberman håller en saklig och behärskad ton, ändå är boken i stora delar direkt rolig läsning: som en knäpp fars om ett gäng som lyckas erövra Vita Huset utan att veta hur det funkar.
För mig blir behållningen att läsningen ger tillfälle att reflektera över hur Trumps presidentskap flyttade ramarna för det tänkbara, då förstås inte övervägande på något roligt sätt.
Efter de islamistiska terrordåden i Paris 2015 sa Trump i ett valtal att han bevittnat 9/11 från Jersey City omgiven av tusentals muslimer som jublade när tvillingtornen föll. Inget av detta är sant: Trump befann sig inte i Jersey City, där fanns inte heller några jublande folkmassor (det spred dock uppgifter om ett mindre antal personer setts jubla i en annan ort i norra New Jersey, detta utreddes av polis som inte fann belägg för att det hänt).
Osanningen påtalades omedelbart av flitiga amerikanska journalister. Ändå gav den starkt positivt gensvar i opinionen och inspirerade Trump att föreslå ett totalt inreseförbud för muslimer till USA – vilket i sin tur gav mer positivt gensvar i opinionen och blev ett av Trumps centrala vallöften (men sedan när han blivit president visade sig omöjligt att genomföra).
Så visade Donald Trump att vi på något sätt hamnat i en situation där en lögn kan fungera minst lika bra som en sanning, och där en ren fantasi om vad man ska gör kan fungera lika bra som en genomarbetad politik i kampen om väljarnas förtroende. Där tror jag att den osannolika berättelsen om Donald Trumps politiska framgång pekar på en bestående utmaning för världen.
