Hollywood under efterkrigstiden. Det börjar som en klassisk vi-som-vill-upp-historia om ett gäng unga wannabes som drömmer om att hamna där uppe på den vita duken, men utvecklar sig senare till en fantasi formad av #oscarssowhite och andra rättighetsrörelser.
Det brassas på med konflikter i stort och smått. Alla inblandade har med sig ryggsäckar som hindrar dem i klättringen mot toppen: tvålfagre Jack har en havande fru, några har fel hudfärg, andra en icke önskvärd sexuell läggning.
Serien bygger löst på den i Hollywood ökända Scotty Bowers memoarer – en före detta marinsoldat som blev Drömstadens favoritprostituerad och hallick.
Och mycket sex är det, men inte i bild, antingen tittar kameran blygt åt ett annat håll, eller så är lakanet uppe vid hakan, vilket stör illusionen rätt rejält.
Nå, det är ju så det ofta ser ut nuförtiden, även i de förut så frisläppta TV-serierna. Mer överraskande är manusförfattarnas glättiga inställning till manlig prostitution. De unga männen drygar ut kassan genom att ta anställning vid Hollywood-elitens favoritmack, som erbjuder sina kunder bra mycket mer än bara bensin. Scenerna går i ständig Sickan Karlsson-dur, som om akten att sälja sin kropp till en massa gamlingar av båda kön kan viftas bort som en tossig dråplighet.
Men okej, för en cineast är det så klart kul att se hur gamla storheter som Vivien Leigh, Hattie McDaniel och Hedda Hopper får liv på nytt, och mest skärmtid av stjärnorna ges Rock Hudson (här i Jake Pickings gestalt), alltså alfahannen som visade sig vara gay.
Han får en kärleksfull men samtidigt omild behandling: En fin och hyperkänslig homosexuell kille, visst, men också en urusel skådespelare med ett IQ som matchar hans skonummer.
Om man ska tro serien alltså. Men det ska man nog inte. Hollywood har nämligen en tagline som lyder What if you could rewrite the story?, så man ju ana att serien har ett tämligen elastisk förhållande till sanningen. Jo, seriemakarna gör här ungefär som Quentin Tarantino gjorde i Once upon a time in Hollywood, alltså… nej, vi behöver inte gå in i detalj, men så mycket kan sägas att serien erbjuder en retroaktiv önskedröm som på pappret är kul och spjuveraktig men samtidigt också lite jolmigt.
Det förstnämnda för att det drar ner brallorna på fördomar och sexism, och det sistnämnda för att det lilla hysset, hur sympatiskt det än är, gör att berättelsen tappar fart i de sista avsnitten.
Fram till dess är det ett visserligen såpartat men ändå underhållande besök i La la land, men efter det blir serien en sentimentalitet där alla konflikter löses som genom ett trollslag – eller som i ett klassiskt Hollywood-slut.