Att glömma saker kan verka trivialt, men är med rätta en av våra värsta rädslor. Senildemens är ett både sorgligt och spännande tema i fiktionen. Julianne Moore vann en Oscar för sin roll som demenssjuk i “Still Alice”. Nobelpristagaren Alice Munroe, skildrar i en av sina mest kända noveller vad som händer i en relation när en av parterna inte längre minns ett långt äktenskap. En historia som blev filmen “Away from her”. Och i Bille Augusts “En sång för Martin” glider Sven Wollter obarmhärtigt bort från alla sina minnen.
Den danske filmaren Michael Noer är inte ens 40 år, men gör ändå kärleksfilm som utspelar sig på ett ålderdomshem. I “Våga älska” bor Lily med sin man Max på ett vårdhem i Köpenhamn. Lily är pigg och frisk men Max är förlamad och okontaktbar efter flera stroker. Så flyttar Erik in, en gla’ pilot från Sverige, och ljuv musik uppstår.
Ghita Nørby är verkligen strålande i rollen som den förälskade Lily som blommar ut på ålderns höst, hon är lojal och omtänksam, men har ett direkt sätt och en självklar integritet. Sven Wollter gör sin grej och bullrar älskvärt på. Allt är toppen, de vänslas och skämtar och lever upp. Att de två ska uppleva kärleken som de aldrig gjort förr är givet, att Lilys dotter ska misstycka är inte heller någon överraskning. Men det är ändå en genomtänkt historia och i slutändan inte helt förutsägbar.
Efter regn kommer solsken, och sen kommer regn igen. Både Nørby och Wollter är skickliga i vändningarna. De kvittrar och lyser i nyförälskelsen för att sedan trovärdigt gestalta tröttheten, förvirringen och uppgivenheten när avgrunden skymtar.
Michael Noer har tidigare gjort fängelsedrama (“R”), och nog är hemmet i “Våga älska” en trevligare inrättning än ett fängelse, men det är likväl en plats som rymmer en tillspetsad och instängd situation. Det är ett eget universum, med regler och rutiner och framförallt: människor som bor tillsammans utan att ha valt det.
Ålderdomshemmet ger filmen en lätt absurd inramning. Utan att vara föraktfull visar Michael Noer gympapass med skröpliga 80-åringar och överdrivet käck men välvillig personal, förvirrade bingokvällar och dansaftnar med lådvin och syrgastuber. Det är både vemodigt och roligt.
“Våga älska” är en ytterst välspelad historia, framförallt tack vare Ghita Nørbys lyskraft, men jag känner mig ändå snuvad på något. Michael Noer är framme och nosar på ett kolsvart mörker men backar sen och gör filmen trösterik. Det är fint och skönt, men dessvärre inte särskilt minnesvärt.