Helt rimligt att Jan Johansen fick breda ut sig i nyhetsflödet under vecka sex. Miraklernas tid, som uppenbart var skriven för Thorsten Flinck, behövde en inhoppare. Det var ett smutsigt jobb, men någon var tvungen att göra det. Johansen tog på sig kavajen och lärde sig texten. Ställde upp. Sådant ska äras.

Händelseförloppets dramaturgi är mycket bekant. En excentriker ställer till det och den lågmält rekorderlige får städa upp. Det är inte kul att vara reserv, och i Johansens fall slutade det inte ens som för Konstantin Levin i Anna Karenina – lyckligt. Janne åkte ut. Å andra sidan var det möjligen precis vad han önskade sig. Spela i Tidaholm och låta andra sköta sin egen skit.

Bättre gick det för Anna Bergendahl och Dotter. Säkra leverantörer och tävlingens mest välproducerade nummer. Dessutom – finns det någonting vi imponeras av mer än läkarstudenter i det här samhället? Nej. Vi förlåter dem för droganvändning i samband med tentaperioder och personlighetsbrist med språkfattigdom vid sociala tillställningar. Anna Bergendahl är läkarstudent och artist. En vinnare som alltid vinner.

Tyvärr måste någon rad skrivas om övrigt programinnehåll även denna vecka. Det är synd att tre så säkra programledare snurrar runt med ett så märkligt manus. Fortfarande begriper ingen om Melodifestivalens Hall of fame är en fysisk eller metafysisk plats. ALLA är dock invalda. Kul. 

Länge tänkte jag att Linnea Henrikssons tal till nationen under mellanakten skulle sluta i ett skämt. Istället framfördes en låt om ensamhet och publikinteraktionen i arenan liknade för tv-tittaren mest ett väckelsemöte. Det är synd och ängsligt att Melodifestivalen har börjar appropriera julvärdskapet i SVT. När Lina Hedlund behöver förtydliga att föregående sketch om dålig stämning i programledargruppen var ett skämt – “egentligen är fortfarande vänner”, kan Tjuren Ferdinand börja rulla.