Madrid, 11 mars 2004 Klockan är snart tjugo minuter i åtta på morgonen. Proppfulla pendeltåg rör sig mellan olika stationer i Spaniens huvudstad, Madrid. I närheten av stationen Atocha exploderar plötsligt en bomb i en tågvagn, knappt någon minut senare sprängs ytterliggare två laddningar i samma tåg. Kaos bryter ut vid stationen, människor springer omkull varandra på perronger och i rulltrappor.
Ett par minuter senare exploderar ytterliggare två bomber, den här gången på stationerna El Pozo och i Santa Eugenia. De följs av fyra bomber som exploderar på ett tåg 500 meter från Atocha-terminalen. Hela förloppet har tagit runt tre minuter, Madrid har utsatts för det blodigaste terrordådet i sin historia.
Fängelsestraff på 38.000 år
Nästan tre år efter att 191 människor miste livet och över 1.500 skadades, ställs 29 personer inför rätta, misstänkta för att på olika sätt ha varit inblandade i bombdåden. Rättegången hålls i en hårt bevakad byggnad i utkanterna av Madrid. Tungt beväpnade poliser står för säkerheten och de misstänkta transporteras till rättssalen i ett bepansrat fordon.
Av de åtalade är elva stycken fria mot borgen, 18 övriga misstänkta har suttit i fängelse sedan de greps för nästan tre år sedan.
I Spanien finns det inte dödsstraff, däremot riskerar de sju huvudåtalade att dömas till 30 års fängelse för varje dödad i attentatet, samt till 18 års fängelse för mordförsök på ytterligare 1.820 personer. Teoretiskt sett kan det sluta med att varje huvudanklagad döms till fängelse i 38.000 år.
Men det här är bara i teorin, enligt spansk lag kan en person inte sitta i fängelse mer än 40 år totalt.
Övriga 22 anklagade misstänks för olika mindre brott, som samröre med terrorgrupp och vapeninnehav. De riskerar fängelsestraff på 4-30 år.
Misstänkta begick självmord
Förutom de 29 som står åtalade finns det misstankar om att minst nio andra personer låg bakom eller hade starka kopplingar till attentaten.
Sju av dem begick självmord när de, i samband med att de skulle gripas, sprängde sig själva och en polisman i en lägenhet i staden Leganés, den 3 april 2004, det vill säga en knapp månad efter bombdåden. Ytterliggare en misstänkt terrorist dödades i Irak och den nionde mannen är fortfarande på fri fot.
Rättegången beräknas pågå i flera månader, minst fram till sommaren. Det är inte bara de åtalade som kommer att höras, utan även 650 vittnen. En del av dem direkta ögonvittnen som säger sig kunna peka ut de misstänkta som anklagas för att ha placerat ut bomberna.
ETA anklagas av regeringen
Attentaten i Madrid genomfördes endast tre dagar innan de spanska valen. Samtliga partier avslutade omgående sina kampanjer och spanska kungen höll ett tal till nationen. Spanjorerna enades mot terrorismen.
Omgående efter bombdåden spekulerades det vilt om vilka som låg bakom sprängningarna. Spanska högerregeringen anklagade baskiska separatiströrelsen ETA, som bestämt förnekade all inblandning.
I en video som hittas två dagar efter dåden, tar Al Qaeda på sig skulden för attentaten. Men även efter det att de första ledtrådarna pekat ut islamistiska rörelser vidhåller spanska regeringen sina anklagelser.
Den 13 mars grips, i Spanien, tre marockanska medborgare misstänkta för dådet. På kvällen samlas tusentals människor i olika städer runt om i Spanien och anklagar regeringen för mörkläggning. Dagen efter, den 14 mars går spanjorerna till valurnorna, socialisterna, med José Luis Zapatero i spetsen vinner valet.
Hämnd för Irakinblandning
Åtalet pekar på att det var en terrorhandling från islamisters sida för att hämnas den spanska inblandningen i Irak. Rättegången väntas bevisa att ETA inte hade någon inblandning i attentaten. Ändå har tre ETA-medlemmar, som redan i dag sitter fängslade, kallats in som vittnen av en av de anklagades försvarare.
Snart har tre år gått sedan attentaten och för många spanjorer är såren fortfarande öppna. En del av de som överlevde är i dag handikappade eller dras med andra problem.
Laura Jimenez, 31 år, förlamades och fick missfall av explosionerna. Hon säger till tidningen Salta Internacional att hon inte vågar vittna i rättegången och konfrontera de anklagade.
-Det är inte samma sak att se dem på bild som att bemöta dem i egen person, säger hon till tidningen.
Pablo Dalence
SVT Text & Webb
Källor: elmundo.es, lavanguardia.es, espaexterior.com, 20minutos.es, correodelcaroni.com, eltribunosalta.com.ar