Den norska kvoteringslagen, som inspirerat många länder, trädde i kraft 2006 för privata så kallade publika bolag och ett par år tidigare för statliga bolag.

Lagen, som stadgar minst 40 procent av vardera könet i styrelserna, har i stort sett fungerat oproblematiskt, enligt jämställdhetsforskaren Mari Teigen vid Institutt for Samfunnsforskning i Oslo.

– Men det fanns stora förväntningar om att lagen också skulle leda till något mer än fler styrelseplatser, nämligen att få in fler kvinnor i de stora bolagens toppledningar, säger hon till TT.

Och så blev det inte, visar jämförelser mellan bolag som omfattas av lagen och som inte gör det.

Går inte av sig själv

– Det är inte fler kvinnor i toppledningarna i bolagen med 40 procent kvinnor i styrelserna, säger Mari Teigen som förra året var redaktör för en bok som sammanfattade erfarenheterna av den norska kvoteringslagen.

Varför är den indirekta spridningseffekten så liten?

– Ja, det är tiotusenkronorsfrågan. Men det handlar förstås ofta om att det är flera manliga än kvinnliga sökande till topposterna. Konkurrensen är stenhård och det finns fortfarande fler män med mer relevant erfarenhet.

– Men det beror också på att styrelserna inte har uppfattat att det är deras mandat att främja könsbalansen i ledningsgrupperna.

Ser svensk skillnad

Mari Teigen upplevde att Sverige i början på 2000-talet låg parallellt med Norge i planer på kvotering. Hon är fascinerad över att debatten i Sverige dragit ut så på tiden, men ser en förklaring till att könskvotering varit mer kontroversiellt i Sverige:

– En viktig skillnad mellan Sverige och Norge tror jag är att andelen privat ägande i de stora företagen är mycket högre i Sverige. På börsen i Oslo är statligt och institutionellt ägande klart större.