Medborgare som satsade på bostaden som investering. En fastighetsbubbla som spruckit. Ett skuldberg som riskerar dra med sig hela ekonomin i raset. Känns problemen igen? Sverige och Kina har en del jobbiga saker gemensamt.
I Sverige uppskattas nästan hälften av våra tillgångar vara i bostaden. I Kina är det 70 procent av hushållens förmögenhet. Där, som här, trodde man att priserna bara skulle fortsätta upp. Här, som där, var ”bostadskarriär” bästa sättet för medelklassen att berika sig.
Våra bostadsbubblor har blåsts upp olika snabbt, men med samma drivkrafter.
Byggandet i Kina drevs av spekulation
Här rev vi ut fullt fungerande kök och ersatte dem med det allra senaste, bara för att vi hade råd (att låna) och trodde att det ”lönar sig” vid nästa kliv uppåt på bostadstrappan.
Där drevs byggandet till slut mer av spekulation än faktiska behov. Om man med behov inte räknar de lokala myndigheternas behov av att fortsätta sälja mark till byggherrar. Alla – från högsta ledningen i Peking till enskilde kinesen som satsat sitt livs besparingar i en lägenhet som ännu bara fanns på papperet – blev beroende av att lånekarusellen fortsatte snurra.
Så när Xi Jinping säger att ”hus är för att leva i, inte för att spekulera med”, så är det lättare sagt än gjort. Precis som Göran Perssons klassiska citat ”den som är satt i skuld är inte fri” är det en självklar insikt. Men ack så svår att leva upp till när man väl sitter fast i skuldbojorna, kedjad till det överbelånade huset vars värde håller på att sjunka.
Kina har Evergrande och Country Garden, vi har SBB och Heimstaden. Fastighetsbolag som expanderat så kraftigt med lånade pengar att de hamnat i finansiell kris när skulden blivit för tung att bära i motvind.
Men man ska inte dra jämförelsen för långt. Vi har inte en ekonomi där tillväxten är beroende av vad som händer i bygg- och fastighetssektorn, som i Kina. Där blir det smärtsamt att låta korthusen rasa.
De indirekta konsekvenserna mest skrämmande
Kinesiska hushåll drar in på konsumtionen och lägger pengarna i madrassen när bostadspriser faller och krisande kreditinstitut inte betalar tillbaka deras besparingar. Ungdomsarbetslösheten är så hög (21 procent) att kommunistpartiet bestämt att den siffran inte längre ska publiceras.
Hur hårt drabbas Sverige av en ekonomisk kris därborta? Man ska inte överdriva de direkta konsekvenserna. Som handelspartner är Kina först på elfte plats. Belgien är ett viktigare exportland för Sverige. Men det är de indirekta konsekvenserna som är skrämmande.
IMF uppskattar att en tredjedel av tillväxten i världen 2023 hänger på Kina. Ett av Sveriges viktigaste exportländer, Tyskland, har redan märkt av minskad efterfrågan därifrån. Går det sämre för Tyskland, går det snart sämre för Sverige. Så kan ett övergivet bostadsbygge i Tianjin sluta med uppsägningar vid ett plåtverk i Värmland.
En krasch i Kina skulle också kunna utlösa ett rejält jordskred på finansmarknaderna. Inte minst skulle det vara ett skäl för den AI-bubbliga amerikanska börsen att tappa hakan.
För att inte nämna den värsta risken: att kinesisk ekonomisk oro och desperation övergår i sådan social oro att det sätter press på Peking att distrahera folket med ett krig mot Taiwan. Den globala kris det skulle utlösa vill vi inte tänka på.
Det gör ont när lånebubblor brister. Både här och där.