För det första, energiproducenterna är inte på obestånd. Långt därifrån. Visst finns det de som hamnat i knipa nu när gaspriserna rusat iväg. Som finska Fortums tyska dotterbolag Uniper som spelade högt, beroende av rysk gas, fast i avtal om att leverera den till ”förkrigs”-pris, och nu måste köpa in den till ett ständigt stigande ”Putinpris”. Hittills har de gått back 130 miljarder och tyska staten har tvingats undsätta dem med ett stödpaket på 150 miljarder.

De som producerar el från kärnkraft, sol, vind och vatten har däremot goda tider att se fram emot. På grund av hur den europeiska elmarknaden fungerar så får de vid konsumtionstopparna betalt för ”gaspriser” trots att deras produktionskostnader inte stigit. Men övervinsterna har ännu inte fått fullt genomslag i resultaten. Precis som ett hushåll som vill ha framförhållning i ekonomin väljer att binda räntan eller elpriset, så väljer de till stor del att ”binda” sina intäkter till ett fast framtida pris.

Kan bli kedjereaktion

För att göra det agerar de på en el-finansmarknad där man handlar i kontrakt som motsvarar framtida leveranser av el. För elproducenterna är det som en försäkring mot att elpriset sticker iväg jobbigt mycket upp eller ned. I Norden är Nasdaq Commodities den marknadsplatsen, och Nasdaq Clearing är motparten till köpare och säljare som ser till att kontrakten fullföljs och tar på sig ansvaret att köparen får elen och säljaren får pengarna.

Precis som en fastighetsmäklare, avkräver de en handpenning och förvaltar den tills köpet gått igenom. Men till skillnad från en såld bostad, så fluktuerar värdet på elkontraktet i takt med att elpriserna förändras. Nu när elpriset rör sig så kraftigt så avkrävs handlarna mer handpenning. Mycket mer. De som handlar på den här marknaden gått från att behöva lägga in 25 miljarder som säkerhet till 180 miljarder i handpenning. Ofta på kort varsel, från dag till annan, och lånelöftet hos banken är inte obegränsat.

Om elbolagen inte lyckas skaka fram pengarna i tid, havererar kontraktet och spindeln i nätet som tagit på sig den finansiella risken att kontraktet ändå ska efterlevas – Nasdaq Clearing – kan hamna på obestånd. Då kan fler, ”oskyldiga” aktörer drabbas i förlängningen eftersom finansmarknaden är en enda lång kedja av någon som är skyldig någon som är skyldig någon annan en massa pengar. I slutändan skulle det kunna leda till en finanskris. Ingen vill ha 2008 i repris.

Till skillnad från bankräddningen då, så går staten nu in i förväg och agerar sista garant som en allsmäktig borgensman med oändlig kassa som säger ”jag står för kalaset om ingen annan kan betala, så fortsätt handla nu som vanligt utan att oroa er för något”. Men så brukar staten bara göra när den som riskerar falla är så stor och viktig att det finansiella systemet riskerar falla med den. Uppenbarligen har regeringen och Finansinspektionen gjort bedömningen att Nasdaq Clearing är en sådan ”systemviktig” aktör, värd att backa upp med statskassans trovärdighet.

Åtgärden kanske inte behövs

Till skillnad från hur det låtit när åtgärden presenterats, är det inte helt riskfritt. Om alla sköter sig så behöver aldrig den statliga garantin nyttjas. Elproducenter som faktiskt kan leverera el i slutändan är en sak. Men, kreditgarantierna som riksdagen klubbade igenom ska ”om det behövs även ges till vissa andra aktörer på elderivatmarknaden”. Alltså även de som bara är där för ren spekulation.

Det leder oss in på den principiella risken att aktörer på finansmarknaden känner att de kan ta större risker än vad som är hälsosamt, när de vet att staten ändå kommer komma till undsättning i slutänden och plocka upp notan om gamblingen går snett.

Man vill ju inte ha för många som satsar allt på rött som Uniper, som hoppades på evigt vackert väder.