Svensk politik har länge varit känd för stabilitet, något som ibland också inneburit att den jämfört med många andra länder framstått som lite tråkig och färglös. Den tiden tycks vara förbi.
Visst har det tidigare förekommit politiska strider, som av sin samtid uppfattats som både dramatiska och exceptionella. Men den senaste mandatperiodens känsla av ständigt pågående valrörelse framstår som något nytt.
Den röriga avslutningen på riksdagsåret har på något sätt känts logisk efter en mandatperiod som bjudit på mer dramatik än vad Sverige upplevt sedan 1920-talet.
En stilenlig final
Riksdagens alla tillkännagivanden och allt fler krav på misstroendeförklaringar är ett uttryck för de skärpta motsättningar som uppstår i ett läge då regeringen har ett bräckligt underlag i riksdagen. Liksom det faktum att flera av regeringens budgetar har fallit de senaste åren.
För första gången har också en statsminister fällts i en misstroendeomröstning. En annan tvingades lämna in sin avskedsansökan innan hon ens formellt tillträtt.
Den senaste tidens turer kring vårbudgeten blev därför en stilenlig final på en rörig mandatperiod. In i det sista var det oklart om regeringens budget skulle få majoritet eller om det hela skulle avgöras med lottdragning.
Tilltrasslat parlamentariskt läge
Åsikterna om den här utvecklingen av svensk politik går isär. En del menar att det är ett uttryck för en fungerande demokrati, andra att det är ett tecken på ökande parlamentarisk dysfunktionalitet som kan undergräva förtroendet för partier och politiker.
Ett tilltrasslat parlamentariskt läge har bäddat för det läge som har uppstått. En viktig förklaring är att Sverigedemokraternas intåg i svensk politik har gjort det svårare för de traditionella regeringsalternativen att vinna en majoritet i riksdagen. En ny kulturell dimension i politiken har skapat nya konfliktytor.
Januariavtalet gav dåvarande statsministern Stefan Löfven ett någorlunda stabilt regeringsunderlag, men när Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna förra sommaren förenades i kravet att avsätta honom var klockan slagen. De två partier som skulle utestängas från politiskt inflytande höll plötsligt i taktpinnen.
Andersson tillträde saknar motstycke
Löfven kom visserligen tillbaka som statsminister, men hade fått nog, och avgick definitivt under hösten. Magdalena Anderssons dramatiska tillträde som statsminister saknar motstycke, i alla fall under enkammarriksdagens tid.
Hennes regering blev svag och det har skapat problem under våren. Den senaste tidens accelererande utveckling med både misstroendeomröstning och budgetröra på kort tid är ett tydligt uttryck för detta. Inte har det blivit enklare då flera utskott har så kallad falsk majoritet, det vill säga inte återspeglar riksdagens styrkeförhållanden.
Med Centerpartiets stöd har Magdalena Anderssons regering maximalt kunnat samla ett mandat mer än oppositionen, men då har det krävts stöd av den politiska vilden Amineh Kakabaveh.
Osäker höst väntar
Förmodligen önskar sig ingen partiledare ett liknande läge efter höstens val. Både på grund av den osäkerhet det för med sig och för att det lär bli svårare att driva en konsekvent politik, vilket kan anses vara särskilt viktigt i en lågkonjunktur.
Men ett lika tilltrasslat parlamentariskt läge kan likväl bli konsekvensen av höstens val. Läget i opinionen är alltjämt öppet.