Plågade av hård konkurrens, få resenärer och höga bränslekostnader har fyra av USA:s största flygbolag ställt in sina betalningar. Och verksamheten skyddas nu av den speciella konkurslag som finns här. Lagstiftningen är dock generös och bolagen kan fortsätta verksamheten som vanligt, men en konkursdomare måste godkänna företagets utgifter och alla affärer görs med full insyn. Varannan flygbiljett säljs nu av ett företag som befinner sig på obestånd.
Det är molnigt och 28 grader varmt när taxin bromsar in utanför 2000 M Street i Washington. Min vapendragare, Marco, pustar uppgivet när han får flytta ett löst liggande reservdäck för att få plats med våra fyra väskor. Han är en blond playboy med snabba fötter och kort tålamod. I drygt ett år har han kryssat mellan dejterna i Washington, men prioriterar nu hellre dataspel än kvinnor. Stan är för liten, säger han. Den senaste passionen är istället online-spelet Warcraft och rekordet : 16 timmar spelande utan paus.
Vilken flygplats flyger vi från? undrar Marco. -Dulles, svarar jag.
Extra kontroll igen
Taxichauffören tuggar på en kycklingkebab och talar oavbrutet i sin mobil. Han tycks måttligt intresserad. Plötslig girar han kraftig thöger, och mumlar någonting om ”need to fill up gas”. Resan tar en dryg timme istället för utlovade 40 minuter. -Shit, nu blir vi sena igen, gnäller Marco.
Dulles internationella flygplats är byggd i sten med stora panoramafönster som vätter ut mot parkeringsfickorna där vi släpps av. Här råder det alltid trafikkaos. Dulles är också ökänd för de långa köerna till säkerhetskontrollen. Och när våra biljetter rasslar fram ur incheckningsmaskinen finns dessutom fyra irriterande ”s” tryckta i biljettens nederkant. Grattis! Utvald till den extra säkerhetskontrollen. Igen.
Efter 20 minuters köande placeras handbagaget; datorn, bältet, och skorna på ett transportband och själva går vi genom metalldetektorn. -Beep. Please, step aside! En man med en illasittande ljusblå uniform genomför en omfattande handpåläggning och jag är ”grön”.
Två timmar innan
Dulles Flygplats expanderar ständigt och vi får åka buss över en del av landningsbanan och vidare till rätt terminal. Allt det här gör att vi måste vara på flygplatsen två timmar innan planet ska lyfta. Tröttsamt.
Amerikanska resenärerna har förstått hur man undviker att checka in bagaget. Allt förvandlas istället till handbagage och vips har du ytterligare en kö när svettiga passagerare försöker baxa in sina resväskor i de sparsamma utrymmena över våra huvuden.
Snart hör vi kaptenen välkomna oss med en nyhet: Ett tekniskt problem måste åtgärdas, men vi ska snart vara i luften. Inte mer än 30 minuters försening utlovas.
Jag läser tidningar och Marco skäller. -Jag flyttar hem. Orkar inte med den här skiten. Har varit här i sju år nu. Det går inte längre.
Bördig från Kolbäck
Egentligen kommer Marco från Kolbäck, en mörk jordbruksbygd utanför Västerås, men han har förträngt åren på sin turkosa Zündapp och talar hellre om jetset-tiden i New York.
Marco tar som vanligt ingen kudde till mig och de tio andra som finns till de 140 passagerarna ombord på planet, en Boeing 757, är borta på nolltid. Min långa nacke är liksom inte anpassad för de här resorna.
Det bästa är att biljettpriserna rasat i USA de senaste åren. En enkel Washington till Los Angeles kostar den här dagen 149 dollar, ungefär 1.100 kronor. Och de enda som egentligen lyckas tjäna några pengar tycks vara lågprisbolagen. Uppstickare som Jetblue och Southwest visar svarta siffror, samtidigt som branschens fem största bolag de senaste fem åren förlorat 50 miljarder dollar.
-This is your captain speaking. We are expecting harsh weather conditions and the flight time to LA will be around five and a half hour.
Vi har Kansas City under oss när det rasslar till bakom mig och en bastant flygvärdinna tränger en påver plåtvagn genom gången. Framför oss har vi nästan en hel arbetsdag på flyget och vi bjuds på 100 gram chips, tre kakor och coca cola. Det gäller att ha ett starkt psyke.
Självgående sällskap
Bredvid mig sitter en medelålders kvinna klädd i dräkt och med laptop i knäet. Hon presenterar sig som Barbara och plockar snart vant upp en medium pizza ur sin väska. Ingredienserna är pepperoni, vitlök och rå lök. Snart luktar planet som ett illa städat gatukök med taskig ventilation.
Vi flyger varje vecka och jag har som vanligt tagit med mig alla mejl och artiklar jag inte hunnit läsa i Washington. Det brukar fungera bra om man inte får en pratglad Barbara som resesällskap. När hon inte smaskar pizza vill hon gärna berätta om sina sommarhus, den framgångsrika familjen och förstås labradoren Charlie. Jag är nog för mycket svensk för att avbryta och lyssnar istället. Flikar bara in några jakande nickar då och då. Barbara är vad vi i mediekretsar brukar kalla ”självgående”.
När vi äntligen är tillbaka på marken och ser gryningens ljus tändas på himlen över Los Angeles, dimper en redigeringsväska med två avslagna hjul ner framför oss. Dessutom har tullen stängt vår oumbärliga Anton Bauer-väska så brutalt att sladden till datormusen snittats av med nästan kirurgisk precision.
-73 dagar till muck, säger Kolbäcks stolthet och blänger åt mitt håll...
Stefan Åsberg, Washington