Operationen var utsatt till halv tre på eftermiddagen. Sambon Benny Håkansson fanns vid hennes sida när hon åkte iväg.

– De kör iväg henne halv tre. Så precis när de kör iväg henne så sade hon bara ”Benny jag är rädd” och jag säger ”Det är ingen fara...det kommer att gå bra.”

Operationen tar två och en halv timme och strax efter klockan fem rullas Christina in till Benny igen.

– När Christina kom upp till mig igen på rummet så sitter ju jag och väntar på henne. Så kommer hon in i rummet och sjuksköterskorna kopplar på olika pulsmätare och blodtryck och syresättning och då har hon en låg puls, mellan 30 och 60, och ganska kalla färger, blå i ansiktet. Christina har ögonen helt stängda, hon är inte alls medvetande.

Han får en polsk kvinna, som arbetar som assistent åt Medical Travel, att fråga om råd.

– Hon säger, nej detta är helt normalt, detta är som standard för operation att de har mörka färger. Pulsen är helt normal.

Var ni ensamma?

– Då var jag bara jag själv med Christina.

Och det här var precis efter operation?

– Ja, vi snackar en kvart efter operation. Så där sitter jag och tittar på henne och det stämmer inte, jag känner att det inte stämmer. Sen kommer två sjuksköterskor in och ska bara lägga ett bandage kring brösten på Christina. Då bara tittar vi på henne och då slutar hon andas och hjärtat slutar slå. Och maskinerna runtomkring man såg där var bara ett streck. Pulsen var borta liksom. Där minns jag inte mycket sen, jag minns att jag står i korridoren senare och jag har ingen tidsuppfattning över huvud taget, berättar Benny Håkansson.

Ingen av läkarna som ansvarar för Christina är på avdelningen när larmet går.

Hennes plastikkirurg har gått ett ärende till sin bil. Och narkosläkaren dyker upp långt senare.

I det tumult som uppstår så är det sköterskorna som återupplivar Christina.

Strax efteråt – när hon andas själv igen – får Benny lugnande besked av plastikkirugen Daria Dobaczewska som nu har kommit till rummet.

– Och då sa hon att det var ett kort hjärtstillestånd och det har ingen påverkan. Men det är för kort för att det ska kunna skada någonting, utan vi måste bli av med narkosen och det tar 2 till 4 timmar. De kallar det flushing eller så att de spolar henne ren narkosen, men hon vaknar inom 2 till 4 timmar, var lugn, var lugn Benny.

Men Benny kan inte lugnas. Timmarna går – och Christina vaknar inte.

– Då märkte jag på Daria att hon insett nånting som inte jag hade fattat, att detta var illa. Det fattade jag på Darias blick, jag sa att vi måste ha henne till akutmottagningen direkt. Då hör de av sig till akutmottagningen som säger att vi har inga lediga platser. Där är ingen ledig plats, vi kan inte ta emot någon.

Ingen ledig plats?

– Nej, jag stred allt jag kunde för att få henne dit, tvinga dem mer eller mindre.

Benny känner sig helt ensam i sin kamp att få Christina till intensivvård.

Han vill ringa Christinas mamma, Ann-Katrin, som är läkare, för att få hjälp.

Han får tag på vd:n Jörgen Petersén på Medica Travel, men han säger till Benny att vänta – för att inte oroa i onödan.

Men sent på kvällen får Benny kontakt med Ann-Katrin.

– På kvällen när jag kom hem från mitt arbete, då försöker jag ringa på Bennys telefon för att höra hur det har gått. Och då får jag inte tag i honom och då ringer han upp mig och då frågar jag hur det har gått, och då säger han till mig, Ann-Katrin det har inte gått så bra, sa han, Christina har fått hjärtstillestånd och då fick ju jag nästan hjärt...ja du förstår. Och jag tänkte, hon ligger död alltså och sen började han berätta liksom osammanhängande vad som har hänt.

– Så jag blev hysterisk och sa att hon måste till intensivvård och jag skrek och Benny sa det kommer ingen här.

Det ska dröja sex timmar efter hjärtstoppet innan Christina – djupt medvetslös – körs i ambulans till en akutmottagning tvärs över gatan.

– Jag försöker få tag i läkaren, han pratar lite engelska. Jag försökte få ur honom vad han tror, vad händer, vad händer? Han sa bara två ord, han sa bara ”brain damage”, ”brain damage”. Det var det enda ord jag fick liksom, säger Benny.

Hemma i Sverige får mamma Ann-Katrin ta del av rapporter via sms.

– Benny skrek ”jag står inte ut” och skickade en massa sms till mig. Han var i fullkomlig panik och jag pratade med den här polska läkaren och han sa att ni måste komma ner så fort som möjligt hela familjen. Vi rekommenderar att ni kommer. Så vi flög ner till Polen då på eftermiddagen, berättar hon.

På plats i Polen försöker familjen förtvivlat förstå vad som kan ha hänt.

Sjukhuset ger bara ett svar – och det är att läget är allvarligt.

Men det finns en person som säger sig veta mer och som kan ge ett helt annat besked. Det är Jörgen Petersén, vd:n på Medica Travel.

– Jörgen sa att detta kommer att gå bra. Hon kommer att vakna. Det är inga bekymmer. Läkarna därnere gjorde ju tester och de sa bara att det visar ingen skada på EEG, ingenting som är nämnvärt att tänka på.

Mamma Ann-Katrin får bara luddig information, men drar själv den dystra slutsatsen.

– Alltså att hon måste fått syrebrist på något sätt, för Christina är ju frisk, hjärt- och kärlfrisk och tränar jättemycket och är en stark person. Ung. Så att det måste ha hänt någonting under narkosen. Det är vad jag tänkte direkt.

Det går några dagar. Christina ligger i respirator. Undersökningar görs men de ger inga svar.

Benny håller ändå fast vid det halmstrå som Jörgen gett honom – att Christina kommer att vakna. Bara de ger det lite tid, bara hon kommer hem så vaknar hon hoppas han.

Fem dagar efter operationen flygs Christina hem. Och beskedet från Universitetssjukhuset i Malmö är brutalt.

– Och bedömningen direkt där är att detta ser inte bra ut. Det EEG-t visar, ja som det står i journalerna, en utbredd hjärnskada på hjärnbarken och bedömningen för ett uppvak är osannolik.

En nattsvart diagnos direkt?

– Ja, ja, ja nattsvart igen. Och jag kunde inte ringa Christinas familj. Jag pratade med dem hela tiden, men jag kunde inte ringa till de och lämna det beskedet. Igen. Först ringa och berätta att er dotter ligger i Gdansk, medvetslös i koma, och sen skulle jag ringa igen här i Sverige och säga att nu har hon fått denna domen. Så jag kunde absolut inte, jag bara berättade att vi träffas i morgon. Så flög de hem och så träffades vi här och gick igenom domen med läkarna här på infektionen och det var ju brutalt. Brutala nyheter. Att veta, att få domen att hon antagligen aldrig vaknar upp igen. Från att ha allt det vi har byggt upp till att ha en människa som aldrig vaknar. Men hon lever. Det är mitt emellan himmel och helvete, säger Benny Håkansson.

Reporter: Karin Mattisson

Text: Peter Bagge