UG-referens: Fastspänd

Publicerad

UPPDRAG GRANSKNING · Ta del av UG-referens och läs manuset till Fastspänd, en granskning av bältesläggningar inom den slutna psykiatrin.

Handlederna, fotlederna och midjan spänns fast mot sängen. Själv har du inget att säga till om. Det är ett av sjukvårdens och samhällets mest allvarliga ingrepp i en människas liv, men det är också ifrågasatt och hårt reglerat.

Bara den som vårdas under tvång och som utgör en omedelbar fara för att allvarligt skada sig själv eller nån annan får spännas fast.

Namnskylt: Marianne Hallin, mamma:
Det där var ju favoritställningen för Daniel. 

Namnskylt: Josef Peric, pappa:
Ja, det var det. 

Marianne Hallin: Med hakan i handen så där. 
Josef Peric: Ja, absolut, det är en fin bild det där, tycker jag. 
Marianne Hallin: Ja, jättefin. Han såg ju ut så där. 
Josef Peric: Men han ser ju lite sådär eftertänksam ut tycker jag på den där bilden. 
Marianne Hallin: Jag kommer ihåg att han mådde inte så himla bra.

Daniel började må dåligt i 18-årsåldern. Det skulle komma att prägla hans liv, med många behandlingar, medicineringar och vård i psykiatrin, som han själv inte tyckte hjälpte. Han åt för att dämpa ångesten.

Marianne Hallin: Det började med ångest egentligen, vad vi vet. 
Josef Peric: Oro. Oro och ångest ja. Han fick ju...
Josef Peric: Det gick fram och tillbaka, han kunde må ibland bättre och inte sådär konstant oro och ångest när han fick lugnande och ångestdämpande. Men det räckte inte riktigt till utan han fortsatte ju då att må dåligt.

Josef Peric: Och då sa han ofta såhär: Det hjälper inte det här, men jag tar medicin för er skull så ni inte blir så oroliga för mig sa han. Om igen så kom det ofta: det hjälper inte farsan, sa han till mig.

Daniel har fått flera olika diagnoser genom åren och han bodde på ett särskilt boende med personal som hjälpte honom. Men samtidigt som han kämpade mycket med sina psykiska besvär gillade han att jobba, var väldigt intresserad av musik och hade en stor skivsamling.

MUSIK: Nobody loves me

Josef Peric: Nobody loves me. Den låten lyssnade Daniel väldigt ofta på när han var här och det handlade inte om att han inte...han kände sig älskad av oss bägge två och sina när och kära, det var inte det. Det var det att han fick inte riktigt ihop det med någon tjej då.

Reporter: Han saknade det? En kärleksrelation.
Josef Peric: Ja han saknade kärlek då. En tjej då. Och det var därför under den perioden som han lyssnade på den låten då. Nobody loves me. Och vi satt här och sjöng med honom då.

Större delen av tiden levde Daniel ett ganska normalt liv, men tvingades då och då söka hjälp. De sista åren blev hans psykiska besvär värre och han var inlagd på Motala psykiatri ett par gånger per år, ibland även mot sin egen vilja.

Josef Peric: Han var rädd. Psykiatrin förstod honom inte och han ville inte ha kontakt med dem men han var ändå tvungen.
Marianne Hallin: Han kände ju inte egentligen att han behövde ha nån kontakt med psykiatrin. Han ville inte det.

Men det är just det han måste i juli 2017. Daniel mår dåligt och ringer hem till sin pappa och berättar att han fått en läkartid och att han är på väg till psykiatrin.

Josef Peric: Jag har fullständigt tappat förtroendet för läkarna och det ska jag säga till dem då, sa han. Då sa jag att det är klart att du ska göra, du ska ju tycka det du tycker. Du har rätt att säga vad du tycker. Men hota inte, och var inte våldsam sa jag till honom. Nej, det ska jag inte, det vet du, det är jag aldrig, säger han.

Reporter: Men hur kom det sig att du sa det till honom då?
Josef Peric: Tidigare kunde han då till oss, inte hota direkt men han kunde när han mådde dåligt uttrycka obscena ord på olika sätt då. Emellanåt sista tiden vara oförskämd alltså. Både till dig och mig och förvaltaren. 

Marianne Hallin: Ja. Men det var inte den riktiga Daniel.
Reporter: Men kunde han vara fysiskt aggressiv?
Josef Peric: Nej. Aldrig.
Marianne Hallin: Nej.

Josef Peric: Han har aldrig slagit någon och han har aldrig varit hotfull på ett sånt sätt att han börjat gå då och ska slåss. Det har aldrig hänt alltså. 
Marianne Hallin: Nej. Det har det inte.

Ingen vi pratat med har upplevt Daniel som våldsam. Men när han kommer till psykiatrin den där dagen blir han tvångsomhändertagen och ungefär en kvart senare blir han, för första gången någonsin fastspänd i bältessäng.

Vad var det som hände?

Lagen och riktlinjerna säger att man bara får spänna fast någon om personen är en OMEDELBAR fara för att skada sig själv eller andra allvarligt och: Det måste vara kortvarigt.

Den övre gränsen går vid fyra timmar. Fyra timmar anses vara så lång tid att det efter det ställs ÄNNU högre krav för att en person ska tvingas ligga kvar i bälte. Det krävs synnerliga skäl. 

När man fattar ett sånt beslut, om bältesläggning längre än fyra timmar, anses det SÅ allvarligt att man måste rapportera och motivera sitt beslut – skyndsamt – till Inspektionen för vård och omsorg, IVO.

Det kallas att man gör en underrättelse.

Namnskylt: Jonas Nilsson, inspektör psykiatrifrågor, IVO:

När man läser underrättelser så kan det röra sig om patienter som har ett starkt utåtagerande beteende, våldsamt hotfullt beteende där man kanske slår sönder möbler, går till angrepp mot personal eller medpatienter. Det är lite det som lagtexten är inne på, det måste vara en omedelbar fara för patienten själv, eller för andra och det måste finnas en risk för skada.

Reporter: Men om det är, som jag läst i några underrättelser, att en patient inte har varit fysiskt aggressiv, men att man bedömer att den skulle kunna bli det och därför lägger man den i bälte. Skulle det vara något som ni reagerar på i en underrättelse?

Jonas Nilsson, inspektör psykiatrifrågor IVO:
Utifrån min erfarenhet, jag handlägger inte underrättelser, men om man läser lagtexten så får det inte vara en förebyggande åtgärd att lägga någon i bälte. Utan det ska vara en omedelbar fara för patienten och andra.

Vi har begärt ut alla de underrättelser som kommit in till IVO under 2017. De är drygt 600 stycken. Och många långvariga bältningar, alltså de som varat LÄNGRE än fyra timmar, motiveras av direkt fysiskt våld och allvarliga hot.

”Patienten riktar två hugg mot sjuksköterskans huvud med en blyertspenna varav den ena träffar i nacken men sjuksköterskan har riskerat att få livshotande skador.”

”Försökt att med händer sticka ut sina ögon. Svarat dåligt på antipsykotiska och lugnande läkemedel.”

”Idag har patienten slagit sönder toaletten och skurit sig med en av skärvorna. Hotat att skära halsen av personal, talat om att ta tag i ett barn och kasta barnet i marken.” 

”3 vårdpersonal blev skadade varav en med skalltrauma som blev skickad till akut röntgen av kirurgen och den andra personal blev lindrigt skadad.”

Daniel Hallin ska bli en av de drygt 600 underrättelser om fastspänning som kommer in till Inspektionen för vård och omsorg 2017. I journalerna från boendet kan vi se hur han började må sämre några dagar innan han blir tvångsinlagd.

”Daniel upplevs som mycket stressad och orolig.”

”Daniel är väldigt forcerad och har vanföreställningar om att hans läkare har våldfört sig på honom.”

”Svarar knappt på tilltal.”

Marianne Hallin: Han blev orolig. Han pratade om att han var förföljd. På boendet där han bodde så märktes det att han mådde dåligt. Han ville inte släppa in personalen i sin lägenhet, han tog väl medicinen i dörröppningen. 

Reporter: Och det var ovanligt för honom, att bete sig så? 
Marianne Hallin: Vi märkte stor skillnad på honom. 

Det är personal på boendet som då bokar en tid till Daniel på psykiatrin i Motala. Väl där går han självmant in på avdelningen, men sen händer något. Han ringer sina föräldrar.

Josef Peric: Och till slut då så svarar jag då. Och då skriker Danne: För helvete farsan din jävel kom hit nu, skriker han! Och jag hörde att han var upprörd och jag sa till honom, det är klart att jag dyker upp, lugna ner dig, men jag kan inte förrän efter jobbet. 

Marianne Hallin: Men då ringde han och skrek till mig med; morsan, du måste komma hit. Och jag sa: vad är det som har hänt Daniel? Ja, jag sitter här isolerad sa han, och jag tänkte nä men nu tar han väl i. Jag trodde inte riktigt på det. Det gjorde jag inte. Tyvärr gjorde jag inte det. Han sa du måste skynda dig hit. 

Strax därefter anser läkare att situationen urartat så pass mycket att man måste spänna fast Daniel i bälte. I journalen står det att han gör kraftigt motstånd och läkaren begär förstärkning av polis. Två patruller, alltså fyra poliser, åker till psykiatrin för att lägga Daniel i bälte.

Telefonare
Namnskylt: Emma, polis:
Vi möter ju upp personalen på psykakuten och där är han i det här rummet... 

Två av de poliser som var på plats minns situationen, men inte att det var våldsamt eller att någon gjorde motstånd.

Emma, polis:  När vi var där gick det väl någorlunda lugnt till, jag kommer ihåg att vi pratade ganska lugnt med honom. Jag kommer ihåg att jag höll honom i handen faktiskt och pratade lugnt med honom.

Emma, polis: Vi får honom att sätta sig och lägga sig på den här bältessängen och då går det ganska systematiskt till, jag tror jag tog hans hand och sa det här kommer gå bra. Sen så var vi där tre-fyra minuter, sen åkte vi igen.

Reporter: Nä...men han var ju, han var väldigt stor,  man kunde ju tänka sig det att blir svårt att lägga en stor person som kanske har mycket styrka i bälte.

Emma, polis: Ja, det kan det ju bli...men så var det inte med honom, det upplevde jag inte.

Namnskylt: Frida, polis:
Vi flyttade bara över honom till själva bältessängen och allt gick väldigt lugnt till.

Reporter: Minns du nånting om hur han betedde sig, hur han var?
Frida, polis: Ehm...ja, alltså han. Det var ju som sagt väldigt lugnt, han var inte våldsam eller nåt sånt där.

Trots att poliserna på plats inte upplevde vare sig motstånd eller våld från Daniel, beskriver man i journalerna hur det krävdes fyra poliser för att få Daniel i bälte. Det är också ett av motiven till att låta honom ligga kvar i bälte timme efter timme.

Men vad hände då Daniel lades i bälte? Var läget så akut att Daniel var en omedelbar fara för att allvarligt skada sig själv eller någon annan?

TISDAG
15.45 Beslut om fastspänning
16.14 Injektion lugnande medicin
18.20 Beslut om förlängd fastspänning. ”Väldigt psykotisk” ”Ropar Lucifer konstant”
22.20 Beslut om förlängd fastspänning. ”Fortsatt mycket instabilt mående”

Var fjärde timme fattar alltså en läkare ett nytt beslut om förlängd fastspänning.

Två gånger samma kväll ringer Daniels pappa till psykiatrin. Han säger att han frågar om han kan komma dit, men får svaret att det inte rekommenderas.

Marianne Hallin: Så vi var ju aldrig och besökte Daniel där.
Josef Peric: Jag tänkte okej då. Då får jag släppa det. Då kommer de över huvud taget inte att släppa in mig där tänkte jag.

ONSDAG
02.20 Beslut om förlängd fastspänning. ”Fortsatt mycket instabilt mående

En sjuksköterska noterar i journalen att Daniel ”somnade vid 21.30 och sedan sovit ganska bra, pratat lite för sig själv ibland men somnat om.”

När hon skriver detta har det gått fjorton timmar sedan Daniels spändes fast. Han har inte fått i sig varken mat eller dryck.

06.20 Beslut om förlängd fastspänning. ”Fortsatt instabil” ”Agiterad, skriker Lucifer när personalen försöker erbjuda dryck”
09.45 Beslut om förlängd fastspänning. ”Verbalt otrevlig, agiterad, skriker okvädesord till personalen”
13.45 Beslut om förlängd fastspänning. ”Uppvarvad, agiterad. Skriker väldigt högt och oavbrutet”
16.15 Injektion blodförtunnande

I journalerna kan vi läsa att när Daniel legat bältad i 24 timmar får han förebyggande medicin mot blodpropp. Varför förstår vi långt senare. Vi kommer hitta ytterligare ett fall där en patient legat bältad länge på samma klinik. En patient som blev svårt skadad. Daniel har nu knappt 18 timmar kvar att leva.

Josef Peric: Dagen efter då så ringer jag igen, och då får jag reda på igen att han är bältad, fortsätter bältningen.  Och jag blir ännu mer orolig.

17.45 Beslut om förlängd fastspänning
21.45 Beslut om förlängd fastspänning. ”Hotfull” ”Ej stabil nog för uppsläpp”

TORSDAG
01.45 Beslut om förlängd fastspänning. ”Skriker till mig att jag ska lämna honom ifred och försvinna”

Det är Daniels sista natt i livet. En skötare rapporterar att Daniel har varit vaken, lugn och talbar. Han har flera gånger önskat att bli uppsläppt och lovat att han ska fortsätta vara lugn.

05.45 Beslut om förlängd fastspänning. ”Säger att jag ska dra därifrån och att jag är Lucifer som ska våldta honom” 

Marianne Hallin: På torsdagen ringer jag till psykiatrin. Så jag sa det, är han fortfarande bältad? Ja.

Klockan 9.45 har Daniel varit fastspänd i 42 timmar. Det har under tiden fattats tio beslut av två olika läkare om att han fortsatt ska vara fastspänd. Men nu beslutas att släppa upp Daniel från bältena som han suttit fast i, i handleder, fotleder och midja.

Han är inte längre oförskämd, svär inte, skriker inte och han säger själv att han klarar av att hålla sig lugn.

Delar av läkarens resonemang beskrivs så här i journalen: 

”Med hänsyn till att Daniel är kraftigt överviktig, mobilisering måste vara nödvändig… Självklart att risken finns för något utbrott men på dagen är det lättare att hantera det.”

Personalen undrar om Daniel vill ha hjälp på toaletten. Han tackar nej och går ensam till toalett och duschrum där han ska få uträtta sina behov och tvätta sig själv för första gången på 42 timmar.

En skötare går för att hämta klädbyte, tvål och handduk. När han några minuter senare kommer in i duschrummet hittar han Daniel på golvet. Han har ramlat ihop. Ligger med ansiktet i en pöl av blod. Daniel är medvetslös och har mycket svag andning.

Personalen och ett akutteam försöker återuppliva Daniel.

Marianne Hallin: Då ringer det på dörren. Och utanför står två kvinnor. Jag vet inte varför jag tänkte på att det var Jehovas. Men de såg ovanliga ut på nåt vis. Och då sa de att de kom från Daniels avdelning. Jaha, sa jag, hur är det med Daniel? Ja vi kan gå in och prata. Då sa jag det, ja men det gör vi... 

Och de säger de: jo han är avliden. Och det ordet kan jag höra än idag i mitt huvud. Att han är avliden. De säger att han är avliden. Men jag säger, det kan väl inte stämma, inte min Daniel i alla fall? Han lever ju. Nej. Det gjorde han inte. Daniel dog av blodproppar i lungorna.

Att långvarig bältesläggning kan få allvarliga konsekvenser är ingen nyhet för Motala psykiatri. Det var ju en annan patient som två år tidigare kom in på samma avdelning. En man i 50-årsåldern, också han välkänd av personalen på avdelning 8. Han var svårt psykiskt sjuk, fysiskt aggressiv och lades i bälte. 

Med undantag för några korta avbrott, låg han fastspänd – i över sex dygn.

När personalen märkte att han hade andningssvårigheter skickades han till Linköpings sjukhus, där man konstaterade akut njursvikt, lunginflammation och blodpropp i benet.

Man misstänkte också blodpropp i lungorna, men kunde inte genomföra undersökningen eftersom mannen var i så dåligt skick. Han vårdades i nästan en och en halv månad, bland med blodförtunnande och dialys.

De anhöriga fick veta att den allvarliga njursvikten orsakats av att han var totalt uttorkad.

Händelsen utreddes av IVO. Motala psykiatri redovisade hur man tagit fram nya rutiner för att något liknande inte skulle ske igen, bland annat att ge blodförtunnande medicin vid långvarig bältning.

IVO bedömde att Motala psykiatri fullgjort sin skyldighet.

Två år senare, på samma klinik drabbas också Daniel av blodproppar efter att ha legat bältad under lång tid. Men någon koppling mellan bältesläggningen och blodpropparna görs inte när Daniel obduceras på Rättsmedicinalverket i Linköping.

Namnskylt, Johan Berge, enhetschef Rättsmedicinalverket Linköping:
I det här fallet så har vi ju skrivit att dödsfallet orsakades av sjukdom.

Reporter: Men undersökte ni varför personen hade fått den här sjukdomen?
Johan Berge: Ja. Det är ju som så vad gäller Daniel, så dog ju han av blodproppar i lungpulsådrorna. Och det är ju ett undersökningsfynd som vi då gör under obduktionen. och det är viktigt då att försöka ta reda på var ifrån kommer de här blodpropparna? Ibland så kan de ju bildas i lungan, i lungpulsådrorna, ibland kan de bildas i hjärtat. Och i det här fallet så hittade vi inte var någonstans de här blodpropparna hade bildats. Det vi kan säga det är att de har troligen inte bildats i lungpulsådrorna. Men om de kommer från hjärtat eller om de kommer ifrån benen eller armarna kan vi inte svara på.

Reporter: Om man gör en rättsmedicinsk undersökning för att det kan misstänkas ha förekommit fel eller försummelse i vården...

Johan Berge: Ja.
Reporter: I det här fallet så konstaterade man sen bara sjukdom.
Johan Berge: Ja.
Reporter: Kan inte det bli missvisande?
Johan Berge: Det är ju som så att fel och försummelse i sjukvården utreds av IVO och dom har ju möjlighet att göra en egen oberoende utredning där de kan ta in vårt utredningsmaterial. Men sen kan ju de också göra en bedömning om omständigheterna kring detta. Och de anser att det finns en tydligare koppling än vad vi har ansett i det här fallet då, så kan ju de uttrycka det i sin utredning.

Obducenten gör ingen koppling mellan den extremt långa bältesläggningen och blodpropparna Daniel drabbades av. Men det är en koppling som för andra inom vården är helt självklar. 

Namnskylt, Erlend Hem, professor Oslo universitetssjukhus:
Det som skedde den sommaren var att en patient blev inlagd, blev lagd i bälte pga att han var utåtagerande, och hade utvecklat en blodpropp under tiden han låg i bälte. 

Vi träffar Erlend Hem, professor vid Oslo universitetssjukhus. Redan för tjugo år sen publicerade han en fallstudie om två patienter som bältats länge.

Erlend Hem: Och till vår stora förvåning så såg vi att det inte hade skrivits om tidigare, och vi skrev då en artikel på norska 1998 om det, första gången vi vet om, om sambandet mellan blodpropp och bältesläggning. Två år efter det första tillfället, så hände det igen, en patient fick blodpropp och denna gång dog patienten faktiskt. Och då insåg vi att det här borde vi publicera internationellt.

Reporter: Efter att ni hade publicerat de här artiklarna – fick det någon effekt? I Norge, i debatten eller i kunskapen om det här?

Erlend Hem: Det som varit väldigt glädjande att se, jag har inte hållit på med det här på senare tid, men det är att denna artikel vi publicerade, har blivit mycket citerad i efterhand. När jag har sett vad som skett inom facket de senaste 20 åren, så har det kommit en lång räcka artiklar om detta ämne, medan det före 1998 nästan inte fanns någonting. Nu visar det sig att det nog är vanligare förekommande än vi trodde. Så det har faktiskt lagts in i riktlinjerna i Norge.

Erlend Hem: Det vi vet som kanske är den starkaste riskfaktorn för blodpropp är det att man ligger i en säng. Och det har man vetat i tiotals år. Särskilt känt är det inom kirurgin, när man t ex fött ett barn eller genomgått en operation och blir liggande länge så är det mycket farligt. Och i många år har man också gett förebyggande medicin som man ger rutinmässigt vid såna tillfällen.

Reporter: Ja, precis, i den somatiska vården så har man den här typen av rutiner. Ser du att man har samma typer av rutiner i psykvården? Tar man hänsyn till samma saker?

Erlend Hem: Det har kommit gradvis. Eftersom man nu fått mer uppmärksamhet på saken, och att man också fått in det i riktlinjerna.

Reporter: Men tidigare var det inte så då?
Erlend Hem: Absolut inte. Då var det helt okänt bara för 20 år sedan. I norsk psykiatri i vart fall.
Reporter: Vem skulle kunna vara en riskpatient som läggs i bälte?

Erlend Hem: Det är en hel del riskfaktorer man känner till. T ex om man är överviktig, om man haft blodpropp tidigare, om man har hjärtsvikt. Man ska också vara uppmärksam på dehydrering, alltså att man får för lite vätska. 

Reporter: Vi kikar på ett fall som rör en man som hade mycket övervikt, som hade haft en misstänkt blodpropp tidigare och som åt mycket neuroleptika. Skulle en sådan patient vara en högriskpatient då?

Erlend Hem: Det som jag inte sa, det är att det har kommit en litteratur på senare tid att det finns ett samband, eller att det kan finnas ett samband mellan antipsykotiska läkemedel, det du kallar neuroleptika, och blodpropp. Och när du berättar om den patientens omständigheter, med övervikt, bältesläggning, bruk av antipsykotiska läkemedel, så är det klart att då finns det flera riskfaktorer som är där samtidigt.

Reporter: Men är det rimligt att man ska hänsyn till den här risken för blodpropp när man lägger någon i bälte?

Erlend Hem: Det är rimligt, och det är det jag säger. När man är bälteslagd över några timmar då står det i de norska riktlinjerna att man ska värdera förebyggande åtgärder mot blodpropp.

Reporter: Men det är ändå väldigt, väldigt få fall som leder till plötslig död som i det här fallet. Med tanke på att det är flera hundra patienter i Sverige eller Norge som bältas årligen, kan man förvänta sig av sjukvårdspersonalen att de tar hänsyn till risken för blodpropp?

Erlend Hem: Absolut. För även om en komplikation är ovanlig så måste man ta höjd för den. Så är det i all medicinsk verksamhet att vi måste förbereda oss på att det värsta kan hända. För man kan inte tänka sig något värre än att man får ett tillstånd som man faktiskt dör av när man är under medicinsk behandling.

Både i Norge och i Sverige finns en ambition om att minska tvånget men i Sverige är det omöjligt att säga något om vartåt utvecklingen går, eftersom det inte finns någon tillförlitlig statistik.

Men vi har granskat alla de drygt 600 så kallade underrättelser som klinikerna skickat in till IVO 2017 när de bältat någon längre än fyra timmar. Genom dessa får vi en bild av hur bältningen ser ut i Sverige. Och vi har fått kontakt med personer som tidigare själva legat bältade.

Sofia: Jag har både upplevt när det varit under omständigheterna bra, där det har gått snabbt och smidigt så fort man lugnat sig så har man blivit släppt. Men jag har också fått uppleva gånger då jag har fått ligga timmar pga läkare inte har haft tid att komma, för det är bara en läkare som får bestämma om man får bli frisläppt eller inte.

Zamuel: Jag förstår varför det behövs en bältessäng, jag förstår varför de väljer att lägga vissa personer i bälte. Dels för att skydda sig själva men även för att skydda patienten. Det har jag förståelse för.  Men alla gånger det hade kunnat undvikas är alldeles för många. Det är alldeles för lätt att använda bältet.

Erica: Och sen så får jag bara till svar: nej du får kissa på dig. Och det är också så, då ligger man där fastspänd, lätt särade ben och behöva kissa på sig. Inför en annan människa. Det är inte värdigt. Nej, jag tycker inte det är okej.

I underrättelserna måste det bland annat klart framgå att och när en läkare har gjort en personlig undersökning av patienten, när fastspänningen överskrider fyra timmar.

I drygt 60 av dessa bältningar förra året (65) så har det enligt underrättelserna inte skett någon läkarundersökning alls, eller så har läkarundersökningen gjorts senare än vad lagen tillåter. Ibland först nästan ett dygn senare.

I nio underrättelser har läkare i förväg beslutat att patienterna ska ligga bältade ett visst antal timmar. I tre har man gjort läkarbedömning över telefon.

Det här är exempel på rena regelbrott. Men det finns också andra bedömningar som hamnar på gränsen för vad som kan anses vara tillåtet. I tio av dem står att patienterna sover, men får fortsätta ligga bältade, de bedöms alltså ändå utgöra en omedelbar fara för sig själva eller någon annan.

En enda patient har bältats långvarigt över 130 gånger mellan januari och december. Vid varje tillfälle ska en ny individuell bedömning göras. Men i det här fallet återkommer gång på gång en till stora delar kopierad, identisk bedömning. 

All den här informationen hamnar hos Inspektionen för vård och omsorg. Förra året startade myndigheten flera tillsynsärenden mot kliniker, med anledning av underrättelserna. I några fall har man begärt kompletterande uppgifter. Men – i en del fall har IVO inte gjort något alls. Enligt IVO själva har man vissa gånger bedömt att uppföljning inte är nödvändig och ibland helt enkelt missat.

Hur många av de här patienterna som tagit fysisk skada av bältningen vet vi inte. Men vi hittar tre andra fall under 2000-talet där patienter dött under bältning. Och de kan vara fler för varken Socialstyrelsen eller IVO har någon samlad bild.

Lex Maria dödsfall 1
Lex Maria dödsfall 2
Lex Maria dödsfall 3

Dödsfallen var oväntade och de hade en gemensam nämnare; de här tre personerna dog medan de låg fastspända i bältessäng. 

Marianne Hallin: Bältningen kan inte vara nåt alternativ inom psykiatrin kan jag känna. Och speciellt, jag menar vårat, vi har ju tappat vårat barn. I bälte. När de släppte honom från bältningen. Så jag kan inte se en enda anledning till att bälta någon. 

Var Daniel en omedelbar fara för att allvarligt skada sig själv eller någon annan under hela den 42 timmar långa bältesläggningen? En sådan fara att man inte ens kunde släppa loss en fot åtminstone en stund?

Vi går igenom Daniels journaler. Han är känd på avdelning 8 och har aldrig tidigare varit bälteslagd. Men den här gången bedöms situationen vara ohållbar. Vad är det egentligen Daniel har gjort mot sig själv eller mot någon annan innan han blev bältad? 

”Är verbalt hotfull och oförskämd. Använder svordomar och könsord. Skriker.”

”Är aggressiv, hotfull, utåtagerande verbalt. Är psykotisk.” 

”Beskyller undertecknad och andra behandlare för att ha våldtagit honom.”

Journalerna från Daniels boende och från psykiatrin är samstämmiga. Han beter sig ”hotfullt”, ”aggressivt” och ”utåtagerande”. Det förtydligas hur han beter sig med detaljer, skriker att läkaren är Lucifer, tror att han ska bli våldtagen, är oförskämd och svär.

Men här kan man också se vad Daniel inte har gjort. Han har inte hotat personalen och han har inte varit våldsam. Tvärtom står det specifikt i journalerna vid flera tillfällen att han är ”verbalt aggressiv”.

Det verkar som att Daniel är rädd för läkarna. Det beskrivs hur han varvar upp och börjar skrika när läkaren kommer in var fjärde timme för att göra bedömning, och därför får Daniel fortsätta ligga bältad.

Josef Peric: Han var inte våldsam men han var hotfull och han använde obscena ord. Det visste vi, det kunde han ju göra då för den delen. Men, fara för sig själv då, som jag tänkte efter eller omgivningen nej, det handlade inte om det. Det handlar om att han var arg på psykiatrin. Nåt måste ha hänt där, nån måste ha sagt nåt till honom för att han skulle bli sådär förbannad.

Reporter: Kan ni förstå att de kände sig tvungna att lägga honom i bältessäng?

Josef Peric: Nej. Det finns alternativ och alternativet skulle kunna varit att de ringde till oss och pratade med oss.

Reporter: Samtidigt, han var ju då en stor man i 30-årsåldern. Kan man på nåt sätt förstå att personalen kände att de inte hade något alternativ? Han betedde sig aggressivt, var verbalt otrevlig.

Josef Peric: När men jag kan ju förstå då.... Det är det som jag tycker är felbedömningen i det, att för mig verkar det vara ganska oprofessionellt att de blev så rädda att de inte kunde tänka i något annat alternativ. 

Vi har många frågor att ställa till Motala psykiatri. Vi vill veta exakt vad som hände Daniel, men chefläkare Erik Fransson som är utsedd att svara på våra frågor, jobbar inte själv i psykiatrin, och trots att han satt sig in i Daniels fall, vill han inte svara på några specifika frågor om det som hände.

Anser de själva att bältningen orsakade Daniels död?

Namnskylt: Erik Fransson, chefläkare Motala lasarett:

Det är ytterligt sällan vi vet exakt i sjukvården hur alla samband är för det är oerhört komplext och då tycker jag att man måste vara ödmjuk och säga att här vet vi nog inte helt och hållet men vi tar det på allvar och säger att det har, kan mycket väl ha haft betydelse men exakt hur stor betydelse det har det vet vi ju inte.

Motala psykiatri har kommit fram till att de ska införa en ny rutin, där anhöriga ska få vara mer involverade i krissituationer och där förebyggande blodförtunnande ska individanpassas. Åtgärderna utgår ifrån det som sannolikt gick fel i Daniels fall, men ändå vill man inte säga om bältningen orsakat Daniels död.

Och om läkarnas beslut att lägga Daniel i bälte, och att låta honom ligga där i 42 timmar, var rätt, det vill inte Erik Fransson bedöma, trots att han är ansvarig för patientsäkerheten. 

Erik Fransson: Det här är ytterligt svåra avvägningar och det kan man nog bara bedöma om man har varit på plats och har lång erfarenhet i det här.

Och ibland finns det ju anledning, övergripande nivå, att ifrågasätta men just i det här ärendet så kan jag utifrån min kompetens och kunskap inte göra det.

Reporter: Det skedde ett annat fall på samma psykiatriska klinik här i Motala 2015.
Erik Fransson: Ja.

Reporter: Då var en person bältad i flera dygn. Och den personen fick så grava fysiska men av det att den behövde vårdas i respirator akut, och han hade liknande symtom som Daniel, misstänkt lungemboli. Det är det Daniel dog av.
Erik Fransson: Ja.
Reporter: Hur kan det här hända två gånger på samma avdelning?

Erik Fransson: Den frågan har jag funderat väldigt mycket på ska jag säga, och utifrån min roll. Jag har inte svar på det faktiskt. Det svar jag har var ju att lärdomen av det första fallet var ju att man tog fram en rutin för att förebygga just såna här händelser och den man ger blodförtunning. 

Reporter: Men, men, och de har ju gjort det också, de har gett Daniel förebyggande mot blodpropp.
Erik Fransson: Ja.
Reporter: Men man har ju till exempel inte testat och släppa en fot eller en hand. Hur kan man se på det?

Erik Fransson: Det är ju ock... Jag har inte full insyn i den exakta vården hur den var. Och jag kan fa...jag kan inte svara på om en sån åtgärd hade förebyggt en blodpropp. Den information som jag har, och jag kan ju säga det att jag i min läkargärning när jag varit på psykiatrin, jag har aldrig sett en patient varit bältad, men jag har ju fått berättat för mig att man ändå kan röra överkroppen, man kan röra armar och man kan röra huvudet.

Reporter: Man ligger ju ändå fastspänd i en säng. Och det är en högrisk för blodpropp om man är immobiliserad som man kallar det.

Erik Fransson: Det är en av riskfaktorerna och det är ju därför naturligtvis vi har anmält det här enligt Lex Maria att det kan mycket väl finnas ett samband med fastspänning, men exakt hur det sambandet är det vet vi ju inte

Reporter: Men kan det vara så att rutinen kanske ska gå ut på att inte bälta så länge snarare än att till exempel använda förebyggande mot blodpropp?  
Erik Fransson: Det är ju det här vi behöver fundera vidare på, och här måste man göra det med klokskap.

Reporter: Daniels familj, hans föräldrar, de anser att psykiatrin har tagit livet av deras son. Hur ser du på det?
Erik Fransson: Det är ju deras upplevelse och den kan jag inte på något sätt ifrågasätta.

Josef Peric: Det första efter att han dog va smärtan alltså, att han dog på det sättet. Just det här att han var så bra människa. Och så dö på det sättet. 
Marianne Hallin: Och så mycket skuldkänslor hade jag. Att vi inte kunde hjälpa Daniel. Vi kunde inte rädda honom. Vi har ju varit med på hans resa, hela tiden kan man säga, men det här kunde vi inte rädda honom ifrån.

Det är några korta rader i lagboken, en läkare tar ett beslut och du förlorar kontrollen och makten över ditt liv. Och någon annan ska då ta ansvar.

Men någonting gick väldigt fel då Daniel tillbringade sina sista timmar i livet, i tvångvård. Han var överviktig, tungt medicinerad, stressad och rädd, en högriskpatient för att drabbas av den blodpropp som också tog hans liv.

Ändå tvingades han ligga fastspänd, i 42 timmar.

Uppdrag gransknings reportage Fastspänd sändes klockan 20 i SVT1 och SVT Play onsdagen den 4 april 2018.

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Bältad

Mer i ämnet