Johanna hoppade av utredningen om könskorrigering: “Att komma ut som trans var mitt sista hopp”

Publicerad

UPPDRAG GRANSKNING · Johanna Berling är 19 år och går sista året på gymnasiet. För två år sedan kom hon ut som Casper. Hon ville ta testosteron och operera bort brösten, men utredningen dröjde. Det var en väntan som skulle få oväntade konsekvenser.

– Jag trodde att jag var en transperson för att jag hade kroppsångest och gillade att klä mig maskulint. De två tillsammans blir transperson, säger Johanna Berling.

Johanna berättar att hon sedan tidig ålder haft svårt att acceptera sin kropp. Vid 15 års ålder blev hon sjuk i anorexia. Hon säger att det blev självklart att hata sin kropp och att straffa den genom att inte äta.

“De enda jag litade på”

Johanna läste på nätet om transsexualism och pratade med en vän som genomgått en könskorrigering och som berättade om hur lycklig han blivit. Hon tänkte att hennes liv kanske också kunde bli bra om hon gjorde samma sak.

Hon ville operera bort sina bröst, göra en så kallad mastektomi, och börja ta testosteron. Men eftersom hon som 17-åring var för gammal för att gå till barnmottagningen KID fick hon vänta ett helt år på att starta en utredning.

– Jag hoppades att det inte skulle vara en kamp att må bra i min kropp. Att mastektomin skulle göra att jag automatiskt tyckte om min kropp. Att testosteronet skulle göra att det var kul att leva i min kropp. För det hade inte varit kul att leva i min kropp, säger hon.

I december 2018 fick Johanna till slut komma till vuxenmottagningen Anova vid Karolinska i Stockholm, på sitt första besök.

– De enda jag litade på som var kompetenta nog att avgöra om jag var trans eller inte var ju vården. Och det första de frågade mig var ”När vill du börja på testosteron?”.

Kom ut – en andra gång

För Johanna fick den långa väntetiden en oväntad vändning. Hon började gå till en privat psykolog, vilket ledde till att hon hoppade av utredningen.

– Han sa “tänk om det inte är transheten som gjorde att du fick anorexia?” Jag sa till mig själv hela tiden att jag fick anorexia för att jag är trans. Han fick mig att tänka tvärtom: Tänk om jag säger att jag är trans för att jag fortfarande har efterlevande kroppsobehag från anorexian? Det var väldigt ögonöppnande för mig, säger Johanna.

Insikten att hon inte var trans var en sorg, berättar hon.

– Det här var inte lösningen för mig, förmodligen. Jag ville så gärna att det skulle vara min happy ending och att inse det gjorde så ont.

“Vården borde vara de som är opartiska”

När Johanna skulle komma ut som tjej igen kände hon stor skam. Hon säger att hon inte ville att alla skulle veta att hon haft fel. I dag tänker hon att det är okej att inte ha svaret på hur livet ska vara.

Hon är kritisk mot hur hon bemöttes under sin utredning.

– Vården borde vara de som är opartiska som vågar säga: ”Du är trans eller du är inte trans”. Vårdens jobb är ju att sätta diagnoser. Vårdens jobb är inte att vara snäll, säger hon.

Anova, som tog emot Johanna under hennes första besök, vill inte kommentera enskilda patienter. Men de betonar att ingen könskorrigerande behandling påbörjas innan diagnos är satt.

Uppdrag gransknings reportage ”Tranståget: Del 2” sänds onsdag 9 oktober. Du kan se det från 12.00 på SVT Play eller 20.00 i SVT1.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Transvård av tonåringar

Mer i ämnet