Hur fick ni idén till reportaget?

Eftersom dödsskjutningen i Husby fått sådana konsekvenser och väckt debatt så bestämde vi oss för att det var en händelse som var värd att titta närmare på, förutsättningslöst.

Vilka arbetsmetoder och källor användes?

Den främsta källan är den utredning som gjordes efter dödsskjutningen, om vållande till annans död, och som lades ner i augusti. Med hjälp av det materialet – förhör, händelserapporter, promemorior, bilder – så kunde jag sortera vittnesmål och annan information för att skapa en bild av de olika stegen i insatsen. Det var också en bra källa för att skapa en kronologi för att bättre förstå händelsen, och sätta in beslut och agerande från polisen och paret i lägenhet i ett sammanhang.De poliser som vågat träda fram med sin kritik är naturligtvis väldigt viktiga källor. Särskilt piketens egen förhandlare, som vittnar om en annan hotbild och ett annat motiv att gå in i lägenheten än vad som förts fram hittills. Och, inte minst, om att skotten kom samtidigt med granatsmällarna. Även insatschefen och biträdande enhetschefen på piketen ställde upp på intervjuer, vilket var viktigt för reportaget. Jag har också pratat med flera andra poliser som varit kritiska men inte velat träda fram offentligt. Dessutom är naturligtvis änkan Arja ett viktigt vittne för att förstå vad som hände och hur det kunde sluta så illa. Förutom detta så har jag använt en mängd handlingar och gjort ett stort antal intervjuer både när det gäller insatsen, men också när det gäller polisens rutiner för att sitta i grupp och prata igenom en händelse, trots att man kan komma att bli misstänkt. Johan Frisk, som gjorde en omfattande kartläggning av polisens dödsskjutningar, har använt ett stort material bestående framförallt av förundersökningar, som han sorterat, bland annat för att se hur många dödade som haft psykiska problem, och hur ofta polisen haft så kallade avlastningssamtal.

Stötte ni på några problem?

Det fanns framförallt två problem. Det ena var förundersökningssekretessen, som hindrade mig från att ta del av material hos polisen som jag annars hade haft nytta av. Utredningen återupptogs nämligen innan jag hunnit begära fram alla handlingar. Det andra stora problemet är den kultur som tyvärr fortfarande finns inom polisen, där enskilda poliser är rädda för att träda fram med kritik eftersom de är rädda för kollegernas reaktioner. De som trots allt ställde upp framför kameran visade på stort civilkurage. Att det pågår en utredning parallellt med den journalistiska granskningen är naturligtvis också ett problem vi fick hantera, och det bidrog sannolikt till att till exempel de inblandade piketpoliserna valde att inte medverka.

Vilka deltog i arbetet?

Reporter Petter Ljunggren, researchern Johan Frisk kartlade polisskjutningar, fotograf och redigerare var Lars Hogéus. Grafiken till rekonstruktionen gjordes av Robert P Andersson, övrig grafik av Sírnir Einarsson. Elisabeth Åsbrink var redaktör.

Hur lång tid tog arbetet?

Idén till reportaget kom tidigt, men vi inledde arbetet på allvar i början av oktober. Så totalt cirka tre och en halv månad effektiv tid. Researchen pågick hela tiden parallellt med det övriga arbetet.