UG-referens: Bankmannens löften

Uppdaterad
Publicerad
Uppdrag granskning ·

Ta del av manus och källor till programmet Bankmannens löften. Du hittar samtliga källhänvisningar både i text och längst ner på sidan.

“Tingsrätten håller huvudförhandling i mål om grov förskingring alternativt grov trolöshet mot huvudman. Parterna kallas till tingssal ett.“  

Försvararen: Du mår allt sämre och till slut fredagen den 9:e mars då konstaterar du att du inte ska komma till jobbet på måndag.  

Kanslist: Nej, jag måste sjukskriva mig. För det här är ohållbart. Det här går inte. För att nånstans inom mig så känner jag...alltså de ska ha mer. Jag såg ingen...alltså jag såg ingen utväg. Och....då ringer Kurt och de behöver in ja någon summa. Och då säger jag jag har inte, jag har inte, jag kan inte. Men jag försöker ändå gå in på banken men då förstår jag ju att nu det är kört. Ringer jag och skriker.   

Försvarare: Vad skriker du?  

Kanslist: Att jag har tagit pengar från föreningarna.   

Det är rättegång i Gällivare Tingsrätt i februari 2019. För drygt ett halvår sen. En 62-årig kvinna står åtalad för en osannolik historia som har skakat om ett helt samhälle.   

ur SVT Nyheter Norrbotten 20 februari 2019 

“Åklagaren ville se fängelse i minst 2 år för den kvinna som tagit flera miljoner från föreningar i Jokkmokk, men advokaten menar att straffet skall mildras eftersom hon inte behållit pengarna själv.  

“Det hela började med en förhoppning om att tjäna stora pengar i en affär som närmast är att likna vid nån form av pyramidspel. Hon skickade pengar efter att en man i Umeå lovat att hon skulle få mångdubbelt tillbaks. Till slut var hon själv skuldsatt och det var då hon började tömma ett tiotal olika föreningars konton i Jokkmokk.”  

Rättegången är över på bara några timmar. Kvinnan erkänner allt och döms till ett och ett halvt års fängelse för att ha tömt föreningarnas konton i Jokkmokk på över två miljoner kronor.  

Men hur hamnade hon här? 

Vad är det som får en tidigare helt ostraffad 62-årig kvinna med arbete och god ekonomi att riskera allt i det lilla samhälle där hon levt hela sitt liv?  

Reporter:  

Det här är ju lite av en märklig historia det som har skett uppe i Jokkmokk. Kan du förklara det på nåt sätt?   

Magnus Müchler:  

Nej, det kan jag inte. Jag tycker inte att det är lite märkligt. Det var väl ditt uttryck. Jag tycker att det är jättemärkligt. Det är helt obegripligt. Om någon i hade tidigare ställt sagt att ja men om några månader kommer du sitta häktad misstänkt för grov ekonomisk brottslighet så skulle alla inklusive hon själv ju skakat på huvudet och tyckt...det är ju inte sant.    

Men den kanske viktigaste frågan förblev obesvarad i rättegången: Vart tog alla miljoner vägen? Och vem har tjänat på det här?  

Det ska visa sig att det som hände i Jokkmokk är en del i vad som kan vara ett av de största investeringsbedrägerierna i svensk historia.   Det har pågått i snart 20 år. Runt om i hela Sverige. Och det pågår än idag. 

Reporter:  

Var börjar vi nånstans?   

Jan:  

Då går vi tillbaks till början utav mars 2017 när jag hade hjälp av en gammal bekant på värmepumpar som var hemma i min villa i Stockholm och när han satt där framför och mätte upp pumpen och så vidare så ringde ju telefonen. Och samtalet avslutades ju och då nämnde han ju det att det är en helt otrolig affär för den här bankmannen i Umeå som hade ringt till honom han hade ju en trust som var värd många många miljarder och han behövde hjälp, pengar för att betala bankerna för att kunna få ut den här trusten. Och den som var med och hjälpte till med att satsa pengar på att kunna lösa ut den här skulle få en mycket god utdelning.    

Affären var så gott som klar. Det fattades bara lite pengar för att göra alla inblandade oerhört rika.  

Så lät dom löften och garantier som kom från den pensionerade bankmannen i Umeå. Problemet var bara att bankmannens löften återkom på samma sätt, i stort sätt varje vecka.  

Jan:  

Det var ju dom här smsn som kom, redovisningen om var affären låg nånstans. Så kom det alltid, man vädjar om att få in pengar, och sen på fredagarna ofta så kom ett besked att nu är pengarna betalda nu är affären klar, på måndag kommer vinsten att delas ut. Och det har alltid varit fredagar det här kommit så man har varit rik över helgen och luspank på måndagen.     

Smsen fortsätter än idag att komma från den före detta bankmannen i Umeå. Det senaste är bara några timmar gammalt.    

Jan:  

“Nu ska jag ha rätt när jag säger att nu är affären klar.” Sen igår strax efter åtta på kvällen så kom det här: ”Fy faan, det jag skrev till er stämde till idag klockan ett. Då fick jag info från en person att kursdifferensen på valutakonton hade bankerna missat att ta fram. Så vi ska själva ordna 100.000 och det ska betalas direkt i morgon bitti.“     

Reporter:  

Hur kan man vara så naiv så att man går med med så här mycket pengar?  

Jan:  

Ja, det frågan har jag också ställt många gånger...det är ofattbart helt enkelt.    

Reporter:  

Vad har du för svar på det då? Hur kunde du göra det då?    

Jan:  

Blåögd. Tro på människan. Det..det... idag alltså så skäms man ju för det här. Så är det bara. Jag menar det är ju skattade medel som man har satt in och det är mycket pengar och det känns. Det ska jag säga.   

Vid 43 tillfällen sätter Jan in pengar i den så kallade affären. Det hade han sannolikt inte gjort om han hade känt till historien om bankmannen Kurt och hans löften. 

Reporter:  

Var är då den första?   

Krister Stenlund:  

Det är i juni 2003.  

Krister Stenlund har arbetat som reporter på Folkbladet i 25 år och var den första att skriva om bankmannen Kurt och misstankarna mot honom.   

Krister Stenlund:  

Ja, det var så att vi fick ett tips av en person som hörde av sig och undrade om vi kände till att ett stort antal umeåbor hade satsat sammanlagt mångmiljonbelopp i ett investeringsprojekt av något slag som uppenbarligen hade havererat om det inte var fejk från början så att säga. Den här personen hade träffat Kurt som hade ritat upp en skiss hur saker och ting gick till hur pengarna skulle gå in och ut, och tipsaren sa han förstod direkt att det här det är något skumt, så han tackade nej. Men nu berättade tipsaren för oss om att, jag kommer inte ihåg hur många han sa, men ett stort antal umeåbor hade satsat många miljoner i det här.  

Reporter:  

Detta blev lite av ett lokalt skop kan man säga eller?   

Krister Stenlund:  

Ja, det blev det...  

Reporter:  

För ni skrev artiklar...har du den här nånstans eller?  

Krister Stenlund:  

Här ska den finnas...Här! Kända umeåbor kan ha svindlats: lockades låna ut miljonbelopp, tre huvudmän pekas ut.   

Reporter:  

Det här var förstasidan?  

Krister Stenlund:  

Det här var förstasidan.  

Reporter:  

2003. Det är alltså....ja vad är det?  

Krister Stenlund:  

16 år sen.  

Reporter:  

Drygt 16 år sen.   

Krister Stenlund:  

Ja. Och här är artikeln och rubriken är: Blåsta på miljoner: Kända umeåbor kan vara offer för bedrägerihärva. Men vi hade ju namn på en person som då uppgavs ha gått in med 3,5 miljoner kronor. Så jag ringde honom och frågade hur det förhöll sig med det här. Och jag kommer väl ihåg det här samtalet. Han var inte alls särskilt talför, ville överhuvudtaget inte prata om det här. Han sa, jag citerade honom i alla fall på det här sättet: “Jag vill inte prata om det här. Jag är inte inblandad i några olagligheter. Jag har bara lånat ut pengar till en god vän med förhoppning om att få tillbaka dem mot skälig ränta. Än så länge är jag inte lurad, säger umeåföretagaren till Folkbladet.” Långt senare skulle det framgå att han hade gjort ett 40-tal insättningar inom loppet av ett halvår på sammanlagt inte 3,5 miljoner som vi skrev utan knappt 4 miljoner. Och den sista insättningen den hade han gjort jag tror det var två veckor innan vi pratades vid. Och efter ytterligare ett par veckor så kontaktade han advokat i ett försök att få tillbaka sina pengar. 

Idag – 16 år senare – är umeåföretagaren som satsade pengar inte längre i livet. Men mannens anhöriga berättar för oss hur han i princip satsade allt han hade – till slut nästan 5 miljoner kronor. Då hade han belånat sitt hus för att få loss mer pengar till affären. Dom berättar också hur dåligt han mådde de sista åren och hur affären påverkade hela hans och familjens liv.  

Dagen före han dog kom det sista smset med beskedet att i morgon – då ska pengarna komma.  

Reporter:  

Han var inte den ende företagaren här i Umeå som hade satsat pengar vad jag förstår?   

Krister Stenlund:  

Nej, det var han inte. Det nämns ju här i artikeln att ett 40-tal umeåbor hade satsat pengar. Så många kom inte vi i kontakt med. Men vi fick den uppgiften från så pass många personer att vi bedömde att det här nog trovärdigt. Vi skriver också att dom satsat 32 miljoner kronor. Och utifrån de belopp som vi lyckades få bekräftat så bedömde vi att den summan kan nog stämma ganska bra den också.  

När vi nu 16 år efter den första artikeln i Folkbladet går tillbaka och kartlägger dom som tidigt satsade pengar får vi höra talas om en annan företagare som också han gick in med över 4 miljoner kronor.  

Inte heller han är i livet idag. Men hans fru minns mycket väl den dagen då han till slut berättade för henne vart alla hans pengar tagit vägen.  

Anhörig:  

Han sa att...Kurt har...satt igång en stor affär där flera är inblandade. Varav jag är en. Och vad det handlade om att sätta över pengar på konton, skicka iväg utomlands till olika adressater och det skulle då generera väldigt mycket pengar.   

Reporter:  

Vad tänkte du då när han berätta det här för dig?   

Anhörig:  

Det lät så dumt så att jag förstår inte hur min man kunde gå på det. Alltså jag förstår inte det. En klok människa.    

Reporter:  

Vad sa du till honom då?   

Anhörig:  

Jag sa precis det: “Du som är så klok, hur kan du ha blivit så här dum.” För det är ju idioti. Ja, men nu är det bara en dag kvar. Nu är det bara...till slut var det bara timmar mellan de här samtalen som kom varje dag. Det kom samtal från Kurt varje dag.   

Reporter:  

Din man gick bort för drygt 10 år sedan? Hur påverkade den här historien honom under de här åren?   

Anhörig:  

Ja, de sista fem åren mådde han väldigt väldigt dåligt. Fysiskt. Han hade svårt att sova. Han satt mest upp. Och han var inbunden.  Men problemet eskalerade ju på det viset att det var mer och mer pengar som behövdes och han hade ju inte de pengarna till slut. Alla hans tillgångar var ju slut i den här affären. 

Reporter:  

Allt verkligen?   

Anhörig:  

Ja.    

Reporter:  

Han gick in med alla pengar han hade?   

Anhörig:  

Ja. Och det gjorde ju att han tog halmstrån i form av pantbanken. Så han var helt....ja han var till och med i skuld den dag när han dog.  

Vi får kontakt med fler av dom som satsade pengar under dom första åren på 2000-talet.   

Bilden som framträder är att det idag, nästan 20 år senare, fortfarande finns dom som tror på bankmannens löften om att pengarna ska komma. Men dom flesta verkar ändå tro att deras pengar är borta och skäms idag för att man varit alltför godtrogen.   

Stefan Lybeck berättar hur han satsade 75 000 av sina besparingar i den så kallade affären.   

Stefan Lybeck:  

Och då kommer det jag skäms för. För att då skulle jag få tillbaks dom tusen…alltså 75 tusen skulle jag få 75 miljoner. Ja lika många tusenlappar som jag la in skulle jag få i miljoner. Så du förstår det har ju varit en del dagdrömmar när man ville tro det här. Och sen har jag förstått, det är ju det vanliga kampen mellan intellektet och känslan, intellektuellt och förnuftsmässigt förstår jag ju att jag får aldrig tillbaks dom här pengarna. Samtidigt har jag ju drömt här, vad skulle jag göra om pengarna damp ner och sånt där va.   

Reporter:  

Hur tycker du det här låter när du berättar det?  

Stefan Lybeck:  

Orimligt, det är därför jag skäms lite inför mig själv...som vanligt försöker ta reda på saker jag är någorlunda analytisk så här men här är jag helt borta för det är därför jag tycker det är så bra att ni rotar i det här.   

Två personer valde trots allt att polisanmäla Kurt redan 2004 för bedrägeri och grov förskingring. Men då hade han redan lämnat landet.    

Krister Stenlund:  

Kurt blev internationellt efterlyst. Han häktades i sin frånvaro och det gjordes försök att få tag på honom. Och det hette hela tiden att han skulle komma hem och ordna upp det här. Till sist så rann det väl lite grann ut i sanden. Ingen visste vad som hände och det gick lite grann på tomgång. Tills Kurt återvände till Umeå. Vad kan det ha varit 2008 2009 kanske. Rättsprocessen drogs igång, det blev nya skriverier. Folk försökte få tag på honom, vi sökte honom och det ena med det andra, men den utredningen lades ned. Det har gått många år. Jag kommer inte riktigt ihåg hur åklagaren resonerade men jag minns att vi skrev en artikel att nu är utredningen nedlagd. Efter det så pös, kan man säga, hela den här historien ut. Folk gissar jag drog slutsatsen att de här pengarna är borta. Investerarna är lurade, de får bita i det sura äpplet.     

Reporter:   

Men sen i början av januari 2018 då är det nåt som händer igen.    

Krister:  

Då blir det känt att en liknande, som det verkar, investeringshärva har inträffat uppe i Norrbotten och det blir känt att Kurt har ett finger med i spelet även i den.    

Reporter:  

Vad tänkte du när du fick höra det?    

Krister:  

Ja, jag tänkte väl som alla andra: Jösses, kan det vara möjligt? 

Det har gått nästan 20 år sedan Kurt lockade de första investerarna i Umeå att satsa många miljoner in i den så kallade affären.   

Men det hade kvinnan i Jokkmokk ingen aning om när hennes telefon ringde i början av förra året. Ett samtal hon aldrig kommer att glömma.  

Kanslist:  

Jag var och handlade och fick ett telefonsamtal utav en som heter Kurt och undrade om jag kunde svischa över fem tusen dom behövde till nåt projekt. Men det hela började ju i nyårsafton 2017. 

Det är då hennes sambo – en företagare i åkeribranschen – lockades att satsa pengar i den så kallade affären. Men efter att han gått in med 45 000 kronor under loppet av någon vecka sa han stopp. Och det var då samtalet kommer i matbutiken.  

Kanslist:  

Då var det väl min sambo som hade, eller min fd sambo som hade sagt att kanske att jag skulle kunna vilja vara med på det här.  

Detta blir den första av närmare ett tusen kontakter som hon kommer att ha med Kurt de kommande två månaderna. De träffas aldrig, utan all kontakt sker på telefon och sms. Sammanlagt skickar han 321 sms till kvinnan. I snitt 5 varje dag.  

Reporter:   

Det här kom den 15:e januari: Jag gråter. Swedbank ska lika förbannat ha en sista notarisering för 14.000. Kan du hjälpa oss får du 15 miljoner kronor. Totalt till er 90 miljoner. Vi måste lösa detta. Snälla ring mig. Sen tre dagar senare, den 18:e januari skriver han:  Vi har 50 och saknar 50 för att få våra stora pengar. Skulle ni kunna hjälpa oss? Ni har löfte på 90 miljoner och skulle ni hjälpa oss nu får ni dubbelt. 180 miljoner. Jag vet att ni får pengarna. Skriver han.   

Kanslisten:  

Fredagar då säger han att nu är det klart för att betalning kommer att komma in då. Och när måndagen kommer så har jag den här magkänslan att det här är inte bra, det här är inte bra. Och min magkänsla hade aldrig fel.  

Reporter:  

Den sista januari. Då skriver han: “Jag har garantier att vi får igen våra pengar och utdelning. Som jag skrev så ska jag personligen betala dig en miljard från mina pengar.”   

Reporter: Vad tänker du när du hör det här?   

Kanslist: Ja, nu tänker jag att det är bara fantasier. Jag tror inte att jag reflekterade över...att det var så mycket. Till slut så sa jag ju till Kurt att jag vill inte ha...jag vill bara ha tillbaka det jag har...det ni har fått utav mig. Eller det jag har satt in. Får jag bara tillbaka det jag har så skiter väl jag i resten.  

När Kurt får kontakt med kvinnan arbetar hon som kanslist med uppdrag att sköta ekonomin för ett stort antal föreningar i Jokkmokk. Efter att hon tömt sina egna besparingar, tagit ifrån sambons och hans företags konton och tagit stora privata lån är pengarna slut.  

Gång på gång säger hon till Kurt att pengarna är slut. Det finns inga mer att ta av.   

2018-02-07  

Kanslisten: ...detta var det sista, finns inget mer.   

2018-02-11  

Kanslist: Har betalat med alla mina tillgångar och över det så jag kan inte hjälpa er mer! Vill bara att detta ska ta slut!  

Men samtalen och smsen från Kurt fortsätter komma och pressar henne allt mer.  

2018-02-12  

Kurt: ...det är bara du...som kan rädda situationen nu för oss. Om HSBC skall göra allt helt klart utan Swedbank vill de ha 123 000kr omgående.  

Kanslist: Har satt in 27, men snälla Kurt tar detta aldrig slut. Har kommit in i en ond cirkel som jag inte tar mig ut...Klarar inte detta, nu får det vara nog  

Kurt: ...skicka 16 tkr till XXX i morgon bitti. Tack.  

2018-02-13  

Kanslist: Om mer kostnader ska in så KAN JAG INTE BETALA MER!  

Inga miljoner i världen kan hjälpa den fruktansvärda känslan jag har just nu...  

2018-02-14  

...HSBC vill ha 83 300 nu omgående och går det snabbt så klarar vi avslut idag.  

Reporter:  

Många med mig undrar litegrann såhär hur kunde du vara så naiv på nåt sätt? Eller var du det? När du liksom gick in i detta och fortsatte betala efter såna här löften?  

Kanslist:  

Javisst det var man ju säkert men...när man betalade in till det hära, och man har gjort av med allting och så ...kände ju jag att ....betalar jag inte in det hära så kommer jag inte att få tillbaka det jag har har betalat till till de här. Så därför fortsatte det ju. Alltså det ....det var precis som jag kunde inte sluta.    

Reporter:  

Vad var du rädd för skulle hända då? Om du slutade betala.  

Kanslist:  

Ja, men då alla som jag var skyldiga, då får ju dem inte igen sina pengar.   

En dag i mitten av februari fattar hon det ödesdigra beslutet att börja ta pengar från föreningarna. Och under loppet av fyra veckor för hon över drygt två miljoner kronor från deras konton. 

Christer Högström: Nej men alltså...man tror ju det är ett skämt.   

Christer Högström var kvinnans chef och befann sig i Luleå när telefonsamtalet kom om att det fattades pengar på föreningarnas konton.   

Christer Högström:  

De satt ju och väntade på mig då uppe på sparbanken och visade då siffrorna och då hade det ju efter två timmar från Luleå då och då hade det ju rullats upp att det här var ju fler föreningar som var drabbade och allting pekade ju mot den här personen då som vi har haft anställd som kanslist.  

Christer Högström är också ordförande för en av föreningarna som drabbades – Jokkmokks styrkelyftsklubb. Dom driver ortens enda gym och blev av med 20 750 kronor.  

Jokkmokks motorsällskap drabbades betydligt mycket värre. När dom gick igenom sina konton kunde dom konstatera att dom saknade 293 000 kronor. Pengar som skulle gått till att renovera cafébyggnaden vid motorbanan. Nu får det vänta.  

Jokkmokks hockeyförening med sina 200 aktiva och sina tre ungdomslag förlorade 246 500 kronor.   

Kontot för Porjus Golf Club – några mil utanför Jokkmokk – tömdes på 452 000 kronor.   

Även föreningen Polcirkelgymnasterna som precis hade börjat planera att bygga en egen gymnastikhall drabbades hårt. 

Christel Falk:  

Hon hade tagit ungefär 203 000 vid olika tillfällen under ungefär två och en halv veckas tid.   

Reporter:  

Var det mycket pengar för er?   

Christel Falk:  

Jajaja, det var ju två tredjedelar av vår kassa. Så det kändes ju som ett jättehårt slag naturligtvis. Man trodde ju inte det var sant och man tänkte också att man skulle kunna få tillbaka pengarna direkt i och med att man såg att det var ett kontantuttag eller överföring.  

Men så enkelt var det inte. Pengarna var nämligen borta. Men det drogs snabbt igång olika insatser för att rädda kvar föreningslivet i Jokkmokk.   

Christel Falk:  

Genom den enorma engagemang från företag framför allt och organisationer och privatpersoner i Jokkmokk som donerade pengar ganska snabbt efter att det framkommit det här så fick vi ändå ett påhejande att ja men kom igen kämpa på fortsätt med erat arbete. Men sen täckte ju inte det hela förlusten.    

Bland annat fick man pengar av företagarföreningen som direkt startade en insamling.  

Thor Erling Andreassen:  

Vi fick in 167 000 nästan. 

Reporter:  

Det är mycket pengar?  

Thor Erling Andreassen:  

Och det kom in på bara nån månad. Det visar att vi tänker på varandra. Och i dagens samhälle så kanske det är det vi behöver ibland. Vi tycker allting är självklart och det är alltid nån annan som ska göra saker och ting men vad kan vi göra själva? Och det här tror jag har kanske stärkt litegrann sammanhållningen i Jokkmokk.  

Det var Jokkmokks ridklubb som först upptäckte att det saknades pengar när den nytillträdda kassören skulle se över ekonomin. Kontona var i stort sett tomma. Ridklubben med ett hundratal medlemmar blev av med 271 234 kronor.   

Jokkmokks basket tappade 243 000 och klarade inte av att fullfölja seriespelet för resten av säsongen. 

Folketshusföreningen 142 300 kronor och Hjärt- och lungsjukas lokalförening 110 500 kronor.   

Och dessutom en vägförening, en medborgarhusförening och Föreningsalliansen som tillsammans förlorade 213 450 kronor. Pengar som kanslisten förde över efter påtryckningar från Kurt – den före detta bankmannen från Umeå.  

Christel Falk:  

Hon är ju skuldsatt för livet. I domen står det också att det är hon som ska betala tillbaka de här pengarna till oss alla föreningar.  

Reporter:  

Det finns ju också en historia bakom där hon berättar att hon har upplevts sig vilseledd och lurad av andra personer att föra över de här pengarna. Har du några tankar kring det? 

Christel Falk:  

Ja, men alltså såhär är det ju att ett brottsoffer är ju hon också i den här härvan. Så kan ju jag se det, hon är ett offer för det. Men samtidigt så har hon ju nånstans också valt att begå en brottslig handling gentemot oss föreningar.  

Thor Erling Andreassen:  

Jag tycker synd om henne som person alltså som har råkat ut för det som tyvärr var ganska vanligt i samhället idag.  

Reporter:  

Vad tänker du då om de här personerna som så att säga finns bakom ytterligare ett steg ut från den här kanslisten?   

Christel Falk:  

Ja, att de överhuvudtaget kan sova om nätterna, kan jag inte begripa. Alltså de är sådana enorma brottslingar i det här.    

Christer Högström:  

Jag vet inte om det lämpar sig för tv kanske men?   

Reporter:  

Jag tror det gör det, den här gången.   

Christer Högström:  

Ja, den här gången gör det det för alltså det måste ju vara oerhört fega människor alltså. De har alltså rent ut sagt lurat av hela föreningslivet i Jokkmokk, barn och ungdomar som har stått och sålt fika, mammor och pappor som har stått och bakat, dom har alltså lyckats lura av dom 2 miljoner kronor. Och lever väl loppan för det då nere i storstäderna eller på kontinenten. Så hoppas att ni och rättssystemet på nåt sätt kommer åt dem och straffar dom...kraftigt. Och att de inte sätter sin fot i Jokkmokk i alla fall.  

Hur kan det komma sig att människor runt om i hela landet valt att ta sina besparingar, låna pengar och till och med begå brott för att satsa i en affär dom i stort sett inte vet någonting om?   

Det har pågått i snart 20 år. Och när vi sammanställer alla uppgifter vi har landar summan på över 100 miljoner kronor. 

Varför har alla dessa människor – under alla dessa år – litat på bankmannens löften? 

Krister Stenlund:  

Ja, det var ju frågan som alla ställde sig när den här bomben får man väl säga, briserade. Hur i hela världen kan framgångsrika och förnuftiga människor gå med på det här? Och vilken roll Kurt hade i det hela, det är det väl få eller kanske ingen som egentligen vet. Men han verkar i alla fall ha haft central roll. En del sa sig veta eller tro att han var lika lurad som alla andra. Men alldeles oavsett vilket så var det förmodligen så, det var iallafall vad folk tänkte och trodde, att hans bakgrund som bankman gjorde att han hade ett trovärdighetskapital.   

I  40 år jobbade Kurt vid Handelsbanken i Umeå. Som chef på bankkontoret i stadsdelen Teg och rådgivare på huvudkontoret inne i centrum.    

Reporter:  

Hur kände ni Kurt?   

Anhörig:  

Genom hans bankjobb, alltså att han jobbade på banken. Och där hade min man sina affärer.    

Reporter:  

Så Kurt hade god insyn och goda kunskaper om din mans ekonomi?   

Anhörig:  

Ja, fullständigt. Jag tror att samtliga som har blivit lurade in i det här hade ett förtroende för honom för att han var just bankman. Man trodde på honom.   

Reporter:  

Har han lurat din man i det här fallet?   

Anhörig:  

Ja, grundlurat. Fullständigt.  

Reporter:  

Hur kommer det sig att du litade på honom?  

Stefan Lybeck:  

Ja, men alltså jag hade fullt förtroende för Kurt då och eftersom han hade varit min bankman, han hjälpte med huset, han har hjälpt, bedömde att han var pålitlig och han hade aldrig lurat mig, bara det där med affärer, det tänkte jag inte så mycket på i ögonblicket.  

Reporter:  

Han sa ju det till dig då vad var det han sa då?  

Stefan Lybeck:  

Varför litar du inte på mig, eller Lybbe litar du inte på mig sa han. Och jag sa, det är klart och kände mig nästan som jag hade varit fräck. Och så sa han att det var bråttom, så la vi på.  När det var inga handlingar, ingenting för att allting tidigare hade ju gått så bra.  

Reporter:  

Jag vet att första gången vi träffades så sa du att du var lite osäker på om du ville ställa upp…kameror och så där. Men vad var det som fick dig att ändra dig kring den punkten?  

Stefan Lybeck:  

Det är ett, sanningen vill jag ska komma fram. Två, Jokkmokksfallet gjorde mig så känslomässigt upprörd så jag tänkte så här att jag måste ju står för det jag säger och det jag tycker. Och jag vill liksom att den här härvan ska komma upp i dagsljuset. Nån sorts vanlig hederlighet. Det är därför jag kliver fram och snackar.  

Reporter:  

Så Jokkmokksärendet var…  

Stefan Lybeck:  

Ja, det var, det tippade över, det gjorde det för jag tänkte nu får det vara nog.  

Reporter:  

Visste Kurt att du tog pengar ifrån föreningarna?    

Kanslisten:  

Ja, det sa ju jag åt honom.    

Reporter:  

Och ändå fortsatte han be om pengar, ännu mer pengar.  

Kanslist:  

Han visste ju att jag tog pengarna från min sambos företag också.  

Reporter:  

Det visste han?   

Kanslist:  

Det visste han.    

Reporter:  

Vi ska åka och se om vi kan träffa Kurt. Vad tycker du vi ska...vad vill du hälsa honom?   

Kanslist:  

Jag vill hälsa till honom att mitt liv är förstört på grund utav honom och att han ska betala tillbaka.  

Men var Kurt finns nånstans är oklart. För några år sedan misslyckades kronofogdens delgivningsmän att nå honom. Och Krister Stenlund på Folkbladet har heller aldrig lyckats få tag i Kurt.   

Krister Stenlund:  

Nej, aldrig. Han var ju som sagt utomlands i flera flera år och då lyckades vi inte nå honom. Sen återvände han till Umeå. Då gjorde vi några försök. Ringde, åkte hem till honom och så vidare för vi hade ju så gärna velat veta vad han hade att säga om det här. Men vi lyckades aldrig nå honom.   

När vi är på väg hem till Kurt för att knacka på – får vi syn på honom inne på tågstationen.  

Reporter:  

Kurt! Jag heter Staffan Florén Sandberg, kommer från Sveriges television och programmet Uppdrag granskning.   

Kurt:  

Jaha.  

Reporter:  

Jag har en hälsning till dig från en kvinna som jag tror du känner till i Jokkmokk.    

Kurt:  

Ja.   

Reporter:  

Hon säger att du har förstört hennes liv och att hon vill ha pengarna tillbaka.    

Kurt:  

Jag har ingenting att prata med dig om det. Det får du ta med min advokat.    

Reporter:  

Och dom barn som sysslar med idrott, alla dom ungdomar och barn i Jokkmokk som..   

Kurt:  

Sluta nu. Jag vet det där, du behöver inte påminna mig om detta.   

Reporter:  

Men tycker du inte att...vad har du att säga till dom idag?   

Kurt:  

Ingenting.   

Reporter:  

Med tanke på allt du har gjort.   

Kurt:  

Ingenting.   

Reporter:  

Menar du det?   

Kurt:  

Ja    

Reporter:  

Varför inte då? Tycker du inte dom förtjänar ett svar från dig?   

Kurt:  

Ja, men dom ska få igen sina pengar.    

Reporter:  

Men gång på gång har ju du lovat att pengarna ska komma i snart 20 års tid. Och dom har aldrig kommit. Jag menar du om nån, du har varit bankman i hela ditt yrkesliv, du om nån borde ju förstå att så här går det ju inte till.    

Kurt:  

Ja men du sluta nu. Jag vill inte prata med dig någon mer. Jag har inget mer att...du får söka upp min advokat och prata med honom. Jag har inte tjänat en enda spänn av det här eller nånting sånt.    

Reporter: 

Men pengarna från föreningslivet i Jokkmokk de har ju gått till dina kompanjoner. Eller hur? Vart har alla pengar tagit vägen?   

Kurt:  

Sluta. Jag har inget svar åt dig.    

Reporter:  

Varför inte då? 

Kurt:  

Därför att jag vill inte svara dig, det får min advokat göra. Ah, lägg av nu!    

Reporter:  

Men du...I snart ...   

Kurt: 

Men du ja. 

Reporter:  

I snart 20 års tid har du ju sysslat med detta. Är inte detta svindleri och bedrägeri du sysslar med?    

Kurt:

Men vänta och se om de får igen det, vad säger du då?     

Reporter:  

Ja, men det kommer ju ingenting.    

Kurt:  

Men lugna dig.    

Reporter: 

Hur mycket pengar rör det sig om egentligen?    

Kurt: Det angår dig inte.    

Reporter:  

Har du verkligen ingenting att säga.   

Kurt:  

De ska få igen sina pengar.    

Reporter:  

För det här luktar ju svindleri och bedrägeri lång väg.    

Kurt:  

Jaha.   

Idag har vi fått en kostnad från avslutsbanker på 63 000 kronor som vi fått in och betalt...De vidhåller att man skall kunna göra avslut nu! Vi har hört det förut men nån gång skall de väl kunna ha rätt!  

Bara timmar efter mötet på parkeringen skickar han ett nytt sms till dom som satsat pengar i den så kallade affären.   

För Kurt verkar allt fortsätta som vanligt.   

Men för kvinnan i Jokkmokk är livet för alltid förändrat. Hon dömdes i tingsrätten till ett och ett halvt års fängelse för grov trolöshet mot huvudman. Strafflängden är överklagad och hon väntar fortfarande på besked från hovrätten.   

Magnus Müchler:  

Det skulle ju vara tillfredsställande om rättsväsendet kommer åt dom, ursäkta uttrycket, men dom riktiga skurkarna om man säger så. Dom som faktiskt har fått ut nånting utav det här.  

Reporter:  

Den här kvinnan – kanslisten, hon erkände sin del i detta.    

Magnus Müchler:  

Ja, från dag ett.    

Reporter:  

Men de män som förmådde henne att sätta över de här pengarna. Och det är ju ändå de här pengarna som det målet ändå handlar om. De går fria.    

Magnus Müchler:  

Så är det. Än så länge iallafall.    

Reporter:  

Hur ska man tänka kring det? Hur ser du på det, som advokat.    

Magnus Müchler:  

Nej man alltså, det är väl på det sättet att när vi sitter på den där rättegången i tingsrätten. Så dels funderar man ju på hur kunde det bli så här. Naturligtvis, det är ju den första frågan. Och sen så är väl alla överens om att det är som inte, det är ju inte den riktiga skurken som sitter där. så tror jag folk tänker. Och det hade kanske, eller det hade varit betydligt mer tillfredställande om man hade så att säga följt de här pengarna och det hade blivit rättsliga konsekvenser även för dem.   

Men så har det inte blivit. Kvinnan i Jokkmokk polisanmälde Kurt för bedrägeri och en förundersökning drogs igång. Där sa han sig inte känna till varifrån kvinnan tagit pengarna. 

Och efter ett halvår lades den utredningen ner.   

Det visade sig nämligen att inte en krona av pengarna från Jokkmokk hade gått till Kurt. Utan till en helt annan person.   

Magnus Müchler:  

Man kan ju ställa frågan ska det vara så enkelt så att jag säger ja men okej skicka inte pengarna till mig, men skicka dom dit. Och så ska man komma undan med det. Ja, det kan man ju ifrågasätta.  

Andreas Nyberg:  

Mitt uppdrag i detta, som jag såg det i alla fall, det var att se om pengarna hade gått till mannen här i Västerbotten och vad jag kunde utreda i vart fall var att inga pengar hade gått till honom och inga pengar hade heller kommit in till honom från annat håll som jag såg.  

Åklagare Andreas Nyberg lade ner förundersökningen om misstänk bedrägeri. Pengarna från Jokkmokk hade helt enkelt inte gått till Kurt. Och längre än så gick man inte i utredningen.  

Reporter: 

Kan man inte göra sig skyldig till bedrägeri om man inte tar emot pengarna själv utan man låter nån annan i sitt ställe göra det så att säga?  

Andreas Nyberg:  

Då kan man också göra sig skyldig till bedrägeri. Men det måste ju gå att utreda att den kopplingen finns. Vi utredde att pengarna inte hade gått till honom. Och vad vi såg i utredningen var i enlighet med hans egna uppgifter att han hade satsat en del pengar i nån form av investering som han ansåg var legitim.  

Reporter: 

Men har ni gått till botten med det? Har du gått till botten med om det finns en legitim, en riktig affär?  

Andreas Nyberg:  

Ja, i det här ärendet så tycker jag att jag har gått till botten med…ja men var har pengarna tagit vägen nånstans. De har inte gått till den här mannen i Västerbotten.  

Reporter:  

Men du kan fortfarande inte idag säga till mig var pengarna tog vägen nånstans?  

Andreas Nyberg:  

Nej. Det kan jag inte.  

Att det här inte var första gången Kurt utretts för samma form av bedrägeri blev aldrig en fråga för åklagaren. Han hörde talas om den gamla polisutredningen från 2004 men tog aldrig reda på vad det var som hade hänt.  

Andreas Nyberg:  

Ja, jag ansåg inte att det var relevant till den här utredningen eftersom det låg så pass långt tillbaka i tiden. Och det var ingenting som ledde till en lagföring. Hade det varit en dom ja men då hade det ju kunnat vara en annan sak för att då…  

Reporter:  

Men läste du de utredningarna?  

Andreas Nyberg:  

Nej, jag läste inte de. Jag vet inte ens om de finns kvar.  

Reporter:  

Men du är ju ändå åklagare, känner du inte instinktivT nånstans att det är något som stinker här? Det luktar svindleri och bedrägeri lång väg av den här så kallade affären?   

Andreas Nyberg:  

Ja, det var ju därför också som det var en del i varför han delgavs ju misstanke om brott och vi gjorde utredningsåtgärder, gjorde husrannsakan vi tog föremål i beslag, det var analyser som gjordes han delgavs misstanke och hörde…  

Reporter:  

Men gick ni till botten med om det fanns en affär?  

Andreas Nyberg:  

Jag anser att vi gick till botten så långt som var nödvändigt i min utredning…  

Reporter:  

Och hur långt var det?   

Andreas Nyberg:  

Ja, det var så pass långt att vi utredde att ja men inga pengar hade kommit från kvinnan i Norrbotten till honom.  

Reporter:  

Men i min värld så är ju det ganska kort sträcka. Det är ju bara egentligen det första ledet. De är pengarna har ju försvunnit ut på annat håll. Är inte det intressant för bedrägerimisstanken?   

Andreas Nyberg:  

Det kan vara intressant för möjligtvis för bedrägerimisstanken, det är möjligt att det hittas spår längre ner i kedjan om man följer pengarna.  

Vart pengarna slutligen tog vägen utredde aldrig Andreas Nyberg. Det ska en annan del av åklagarmyndigheten göra som ska titta på om det finns ett eventuellt penningtvättbrott. Men i den utredningen har det inte hänt något på snart ett år och samtidigt kan Kurt fortsätta locka nya investerare.  

Stefan Lybeck:  

Ja, jag tror att det är så här att, och sen vet jag att det är få som vill träda fram för det är ju skamligt att man blir satt på läktaren, man vill ju inte vara där- Jo alltså Kurt är pålitlig, han är gemytlig, han är snäll och han ser ut som en snäll Sven Melander. Så att han, man liksom tänker inte på det här och sen har jag som sa till dig tidigare nån sorts teori om att, jag tror Kurt är lurad i sin tur. Och för att han skulle, jag har ju då hört, det här är ju obekräftat att släktingar och vänner till Kurt som står han närmare än mig har skickat in mycket pengar. Och jag vet att det är vita pengar, det är svarta pengar och så här grejer så att jag tror att, att han har dragit in vänkretsen i det här tror jag att, att han hamnat i trångmål själv. Jag tror inte han är initiativtagare i den härvan. Utan Kurt har hamnat i nån sorts trubbel själv. Och nu har han ju levt i det här sen, ja 2002 förmodligen.  

I förhör med polisen uppger Kurt att han själv tillsammans med sin familj satsat 30 miljoner kronor i den så kallade affären. Bland annat hela sin tjänstepension från Handelsbanken på 14 miljoner kronor.  

Han pekar istället ut en annan person som huvudman för affären - Mikael. En man från göteborgstrakten som flyttade till Karibien för 16 år sedan och som nu ska vara verksam i Hongkong. Mer än så är det ingen som tycks veta.  

Jan:  

Ja det var ju Kurt som frågade kan du skicka de här till då var det Mikael.    

Reporter:  

Det var till Mikael.   

Jan:  

Ja, och då hade han två telefonnummer som hade svisch då så man kunde köra över.   

Reporter:  

Så alla de här pengarna som du och andra har gått in med i den här affären det har skickats till Mikael?    

Jan:  

Ja.   

Förutom han själv känner Jan till ytterligare ett tiotal personer som satsat nästan 14 miljoner bara under de senaste åren. Pengar som hamnat på Mikaels konton.  

Och från kvinnan i Jokkmokk kom det under två månader förra året in totalt 4 249 300 kronor på Mikaels konton. Allt efter instruktion av den före detta bankmannen Kurt. 

Kanslist:  

Jag skulle skicka över det till Mikael, en som heter Mikael.   

Reporter:  

Och vad visste du om honom?   

Kanslist:  

Att han jobbade på danske bank.    

Reporter:  

Att Mikael skulle göra det, jobba som banktjänsteman?   

Kanslist:  

Ja, som banktjänsteman eller han var nåt på danske bank.  

Reporter:  

Ett namn som figurerar i dom här sammanhangen om vart pengarna tar vägen är Mikael. Är det nånting som du har hört?  

Stefan Lybeck:  

Ja det har jag hört, det har jag hört.   

Reporter:  

Vem skulle han vara i det här vet du det?  

Stefan Lybeck:  

Jag uppfattar han som, alltså nu är det min uppfattning, att Kurts kompanjon möjligen liksom lite högre i hierarkin än Kurt. Så har jag förstått det.  

I  den så kallade affären som kan ha lockat svenskar att satsa över 100 miljoner kronor framträder två centrala personer. 

Det är Kurt – den före detta bankmannen från Umeå som övertygat folk att satsa pengar med löften om snabb, säker och stor utdelning.  

Och det är Mikael – som tycks vara den som tar emot pengarna.  

Men ingen av alla dom vi pratat med vet egentligen vem Mikael är, vad han gör eller var han finns.   

2003 ska han ha utvandrat till Karibien och ön Santa Lucia. 

Sen dess saknas det uppgifter i folkbokföringen om var han befinner sig. Men vi hittar spår efter honom i andra dokument.   

2015 upptäcker Skatteverket hundratals insättningar från privatpersoner till Mikaels svenska bankkonton i Nordea, Handelsbanken och Swedbank. 15 miljoner kronor kommer in under tre år. Och pengarna har koppling till Kurt.   

Skatteverket anser att det rör sig om näringsverksamhet och eftertaxerar Mikael som då uppger att han numera är fast bosatt i Hongkong.   

Men mycket talar för att i själva verket bor i ett litet samhälle några mil utanför Göteborg tillsammans med sin fru. Där står hon som ensam ägare till två nästan likadana exklusiva bilar.   

Under några veckor ser vi honom så gott som dagligen köra omkring i en av bilarna.

Bild: Mobilfilmer från parkeringen 

Den bilen har under de senaste två åren fått en mängd parkeringsböter – på exakt samma plats. 

Och det är till sist där vi hittar Mikael. Inte i Hongkong och inte i Karibien, utan på ett nyöppnat gatukök i en stad i Västsverige.  

Bild: mobilfilm, gatukök

När bilderna togs visste vi inte att det i själva verket är Mikael som ska äga gatuköket. Och inte bara det här utan också ytterligare ett gatukök några mil bort. 

Båda ombyggda och nyöppnade. På pappret har dom en annan ägare, men frågar man personalen är det tydligt vem som är det riktiga ägaren – Mikael.  

Och i dokument hos kommunen framgår det hur Mikael beskrivs som verksamhetsutövaren. 

Grafik: Kommunpapper 

Än märkligare blir det när inte bara personalen, utan flera av varandra helt oberoende källor, pekar ut Mikael som finansiär till en exklusiv krog och casino tvärs över gatan. Även den ombyggd och nyöppnad.  

Här sitter han på uteserveringen: 

Mobilfilmer

En man som för två år sen fick sin livränta och sjukpension indragen och sen dess helt saknar inkomster i Sverige.  

Ombyggnationen av krogen sammanfaller i tiden med att Jan och andra för över stora belopp till hans konton. Och casinot som öppnat vägg i vägg med krogen byggdes när pengarna från föreningslivet i Jokkmokk nådde honom. 

Vi söker upp han som står som ägare till krogen. Han förnekar att Mikael gått in med pengar. Det ska istället Mikaels fru ha gjort. Men varifrån hon fått pengarna vet han inte.     

Reporter:  

Så Mikaels fru helt enkelt.  

Ägaren:  

Det är hon som investerar.   

Reporter:  

Det är hennes pengar?   

Ägaren:  

Ja.   

Reporter:  

Var kommer dom ifrån då?  

Ägaren:  

Inte fan vet jag. 

Reporter:  

Hur träffade du Mikael, vad vet du om honom?  

Ägaren:  

Ingenting.  

Reporter:  

Du vet ingenting om honom?  

Ägare:  

Nej.  

Han säger sig knappt känna Mikael – trots att dom bland annat flera gånger åkt på semester ihop till Köpenhamn.  

Reporter:  

Vad gör ni därnere.  

Ägaren:  

Semester.  

Reporter:  

Du säger att du inte känner Mikael, du pratar knappt med honom, och sen så åker du på semester med honom nere och bor på lyxhotell i Köpenhamn. Det rimmar ju inte.   

Ägaren:  

Nej, vissa jobbar annorlunda.   

Reporter:  

Han presenterar ju sig själv som ägare till det här stället. 

Ägaren:  

Ja, men det får ni ta med han i så fall.   

Reporter:  

Ja, har du telefon till honom?  

Ägaren:  

Nej, det har jag inte. 

Reporter:  

Det är ju folk hemma. Båda bilarna är där, men det verkar inte som att...det är ingen som svarar på klockorna. Hallå! Hejsan! 

Mikaels fru:  

Hej. 

Reporter:  

Vi letar efter Mikael.  

Mikaels fru: 

Vilka är ni då? 

Reporter: 

Vi kommer från Sveriges Television och programmet Uppdrag granskning. 

Mikaels fru: 

Jaha. 

Reporter:  

Skulle vi kunna få prata med honom? 

Mikaels fru:  

Men han är inte hemma.  

Reporter: 

Var är han då? 

Här tar det stopp.  

Men det är bakom dom här grindarna som mycket av den så kallade affären har dirigerats. Med hjälp av bankmannen Kurts intensiva arbete under 20 års tid med att ständigt hitta nya investerare har miljon efter miljon tickat in. 

En del tycks ha spenderats på korvkiosker, en krog och ett casino – men var resten av de över 100 miljonerna tagit vägen är det fortfarande många som undrar. 

Stefan Lybeck:  

Nej, jag har faktiskt ingen aning och jag skulle vilja veta rent fysiskt, finns dom i ett bankfack eller finns dom hemma i nån miljonär nere vid medelhavet. Nej, jag har ingen aning för det har farit runt så här i världen som i en tecknad film. Och sen retar det mig, jag hatar att inte ha svaren. Alltså om man nu tänker, Kennedymordet, Palmemordet, Kurts pengar. Det är samma dignitet. Ska jag dö utan att veta var dom är? För jag inser ju jag kommer aldrig att få några pengar men jag skulle vilja ha svaren. 

Reportaget “Bankmannens löften” sänds onsdag 2 oktober i SVT1 20.00 – du kan se det redan nu i SVT Play.

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.