Torsdagen den fotpatrullerar tre poliser utanför köpcentrumet Nordstan i Göteborg. Dom övar på att lära sig känna igen symptom på drogpåverkade personer. Och strax före klockan åtta på kvällen, får en av dom syn på en ung man som verkar påverkad. Mannen har inga identitetshandlingar men säger att han är 20 år och heter Alen Kadri. Och en i polisens dator visar att passbilden överensstämmer med personen framför dem. Alen tas med till polisstationen för ett . Och urinprovet visar att han har tagit droger.
En och en halv månad senare landar ett i Alens föräldrars brevlåda i Limmared. Alen som precis flyttat till egen lägenhet har inte hunnit flytta posten än.
Alen Kadri: – Det var en vanlig dag, det var under vardagen, mitt i veckan kanske. Så ringer min pappa mig då, förklarar han är på väg hem till mig, jag har precis flyttat.
Alen Kadri: – Såå, efter han hade fått brevet så fick han en chock när han såg det, och han trodde inte sina ögon. För det handlade om sin son och det är inte vilken grej som helst.
Brevet är från åklagarmyndigheten i Göteborg och innehåller ett strafföreläggande för ringa narkotikabrott och ett inbetalningskort.
Alen Kadri: – När jag ser detta får jag själv en chock och blir både ledsen och arg. Så då tänker jag nu har jag gjort bort mig helt för att hur ska jag övertala mina föräldrar att det inte är jag.
Åklagaren vill att Alen medger brottet och att han betalar in 1500 kronor i böter. Vid mindre allvarliga brott kan åklagaren utfärda böter direkt, utan rättegång. Men Alen erkänner inte.
Han begär istället en offentlig försvarare, men får ingen. I småmål utses bara en försvarare när det råder och det tycker inte tingsrätten att det gör i det här fallet.
Den 28 februari är det dags för . Alen och hans pappa sätter sig i bilen och kör de 14 milen till Göteborg. Dom har inte anlitat en advokat utan är säkra på att allt ska ordna sig. Alen har packat ner ett särskilt som han tänker visa för tingsrätten.
Alen Kadri: – Första gången för mig, jag var i en sån sal. Första gången jag sätter min fot i en sån sal. Jag kände mig ensam som i ensam i ett långt i ett hål kan man säga. Gör ett hål och lägg mig längst ner i hålet, så kände jag mig. Så jag var så liten där. Kändes det som.
Åklagare Petra Hallin lägger fram sin bevisning mot Alen. Den är övertygande. Ett positivt urinprov och ett vittne. är den polis som identifierade Alen genom en passbild i polisens dator.
Petra Hallin: - Är det samma person som sitter här idag, ska jag be honom ta av mössan kanske?
Polisvittne: – Ja. Jag känner. Jag känner igen honom. Men du får gärna ta av dig mössan.
Alen Kadri: - Kommer du ihåg hur lång personen var?
Polisvittne: - Vad sa du?
Alen Kadri: - Om han var lång eller kort eller?
Polisvittne: - ja, jag känner igen dig så...
Petra Hallin: - Ja. Du kommer att få ställa frågor sen också, men jag börjar bara nu så här, ja, ja och så du är inte alls tveksam på om det är Alen som sitter framför dig här.
Polisvittne: - Nä, jag känner igen honom.
Petra Hallin: - Ja, vad bra.
Polisen är säker. Men Alen är inte orolig, för han har fortfarande inte visat sitt dokument. Han var nämligen på sin arbetsplats i Anderstorp samma kväll som polisen påstår att han var i Göteborg. Han tänker att det kan domstolen inte bortse ifrån.
Alen Kadri: – Jag var på jobbet den dan. Hela den månaden, jag har skrivit alla mina tider här. Skrivit ut dom.
Sven Martinger: – Okej. Det Alen säger nu här, gör det dig tveksam.
Polisvittne: - Nej.
Reporter: – När förstod du att det var kört?
Alen Kadri: – Precis när hon hade svarat: ja, det är han. Efter att domaren hade frågat henne under ed då om hon var hundra procent säker på att det var jag.
Alen Kadri: – Jag hade papper på att jag var på jobbet vi kunde ha ringt min chef under rättegången så hade han förklarat att jag var där.
Alen för narkotikabrott. Men han ger inte upp utan överklagar domen till hovrätten. Vid ett så litet brott krävs prövningstillstånd. Vilket inte är självklart att man får. Genom sin pappas affärsbekant får Alen kontakt med advokat Peter Gustafsson i Borås. Det ska visa sig vara avgörande för hur hela den här historien slutar.
Peter Gustafsson: – Sannolikt hade jag tackat nej om han hade ringt själv och beskrivit bakgrunden för då hade jag direkt bedömt att det här finns ingen möjlighet att gå vidare med. Det är meningslöst.
Peter Gustafsson: – Då upptäcker jag under mötet att det är saker som inte står rätt till för då får jag ju materialet dessutom.
Peter Gustafsson till exempel att det är märkligt att man inte kollat upp Alens alibi. Han tycker också att polisen och åklagare borde ta fram DNA ur urinprovet och jämföra med Alens.
Peter Gustafsson: – Dom här sakerna påpekade jag till Hovrätten och då tycker jag väl att det börjar gå riktigt snett vad gäller åklageriet måste jag säga för att åklagaren motsätter sig prövningstillstånd.
Det är åklagare Petra Hallin som . Hon vill inte låta sig intervjuas framför kameran utan svarar skriftligt på våra frågor. I hennes svar får vi får ingen förklaring till varför Alens alibi inte kontrollerades under rättegången. Och när vi vill ställa följdfrågor så svarar hon inte. I stället får vi intervjua hennes chef Annette Olsson.
Annette Olsson: – Ja, jag kan ju inte kommentera det eftersom jag inte var där. Det kan jag inte göra och det är ju dom som var vid förhandlingen som kan förklara hur de tänkte och vad de uppfattade vid det tillfället. Men ett intyg som du säger då hur man kan kontrollera det ja är det så om man har ett intyg som framgår precis var man har varit vid en viss tidpunkt så är det självklart en handling som man kan använda sig av.
Trots Petra Hallins invändningar mot en omprövning står Alen och hans advokat på sig. Och en vecka senare händer någonting oväntat. Hovrätten beviljar . Och nu föreslår Alens advokat att ett DNA-test görs av urinprovet.
Men återigen agerar åklagare Petra Hallin och till att låta Alen göra ett DNA-test trots att en åklagare är skyldig att vara objektiv och även måste utreda sånt som talar till den misstänktes fördel.
”Förundersökningen kommer inte att kompletteras med någon DNA-analys från åklagarens sida. Det ska i detta sammanhang påpekas att de är åklagaren som har bevisbördan för sitt påstående, och således även löper risken för att hovrätten inte finner det styrkt att det är Alen Kadri som gjort sig skyldig till ringa narkotikabrott (bruk).”
Reporter: – Jag förstår inte riktigt vad hon menar.
Annette Olsson: – Nä...jag kan tyvärr inte förklara det för dig heller eftersom jag inte är den åklagaren då så att jag kan som sagt besvara dina generella frågor om hur vi normalt sett hanterar det och vad det innebär med att vi har en absolut åtalsplikt och också vår objektivitetsplikt då.
I sitt svar till oss skriver Petra Hallin att anledningen till att hon nekade dna-prov var att det skulle vara billigare och enklare att kontrollera Alens intyg istället för att låta honom göra ett DNA-test.
Hon skriver att hon efter rättegången sa till Alen att han kunde skicka in intyget om han överklagade domen. Men varför hon inte redan under rättegången kontrollerade intyget får vi inget svar på.
Reporter:– Hur ser ett kontrollerbart arbetsgivarintyg ut?
Annette Olsson: – Det är ju ett intyg som innehåller uppgifter som man kan gå tillbaka och ställa frågor till den som har utfärdat det kring.
Jag ringer upp Alens dåvarande chef.
Reporter: – På det här pappret så står företagets namn, Alens namn och de tider han har arbetat. Skulle det vara svårt för en åklagare och ringa och kolla om det stämmer?
Patrik Peterson: – Nej, det skulle det absolut inte alls vara.
När åklagaren motsätter sig ett DNA-prov tar Peter Gustafsson själv tag i saken. Han ringer till rättsmedicinalverket och spara Alens urinprov. att statens kriminaltekniska laboratorium, SKL ska jämföra DNA ur urinprovet med Alens saliv.
Det är den 3 juli och nästan ett halvår har gått sedan rättegången.
Alen som polisen att göra förut svävar mellan hopp och förtvivlan. Domen i tingsrätten har fått konsekvenser. Hans vänner är besvikna på honom.
Alen Kadri: - Det har varit väldigt jobbigt för mig och visa mig ute då. För många känner mig som en bra kille, som en arbetare. Jag har varit väldigt bra på fotboll, spelat mycket fotboll. Jag har respekt för äldre folk. Men folk började titta, se mig på ett annat sätt efter att... ändå efter att en polis dömer dig.
Alen Kadri: – Då är det inte många som tror på dig längre, på dina ord, på vad du har att säga.
Alens största hobby är bilar. Men han har inget körkort. Personer dömda för narkotikabrott har mycket svårare än andra att få körkortstillstånd.
Alen Kadri: – Jag visste vad jag skulle få för svar om jag hade sökt för körkort då. Jag hade direkt fått ett nej.
Alen Kadri: – Söka nytt jobb. Alla företag kollar inte om du har haft med polisen att göra innan, men vissa gör det.
I oktober meddelar Hovrätten sitt . Dom går återigen emot åklagaren och vill att DNA-prov görs för att få klarhet i om Alen kanske är oskyldig trots allt. Drygt två månader senare kommer .
Alen Kadri: – Jag var i köket, i mitt egna hem i köket. Drack en kopp kaffe och läste, brukar läsa min mail då. Så fick jag ett brev från Peter Gustafsson, min advokat. I det mailet så skickade han då att, du har blivit fri.
DNA-analysen visar att det inte var Alen som lämnade urinprovet. Det var någon som utgav sig för att vara han. Alen är oskyldigt dömd. Precis som han har sagt hela tiden.
- Alen Kadri: - Jag blev så ... att jag kunde gå ut och springa hur långt jag kunde och aldrig ta stopp. Så glad kändes det inom mig. Så jag blev som ett litet barn kan man säga, nyfödd. Så det var mycket mycket ljust. Jag såg min ljusa sida där, kan man säga.
Och bland hans vänner är lättnaden stor.
Edin Lelic: – Och jag menar när en polis säger att det är han och ett urinprov, då tänker man såhär: Det finns ingen utväg. Så här är det bara. När det nu visade sig att det inte är han så är jag jävligt glad. Det kan man ju lugnt säga.
Reporter: – Svek de dig Alen?
Alen Kadri: – Nä...
Edin Lelic: – Ett tag gjorde vi det, ska jag vara helt ärlig.
Alen Kadri: – I början var alla tveksamma ju. Men det tar tid att bevisa det.
Edin Lelic: – För jag menar han har ju varit med hela tiden och byggt om den här bilen med ju. Och jag menar rivit halva bilden och byggt om sen ju och så plötsligt får man reda på en polis säger att han har gjort det här. Att han har knarkat och det ena o andra då sa vi du vi håller inte på med det här du får fan i mig klara dig själv och nu kanske man känner så här, det var kanske inte rätt sätt att ta det på. Men det blev ju på det viset och det är ju tråkigt. Man är glad att det visade sig att det inte var han. Och det är man mest glad för.
Asir Lelic: – Han hade nog alla oddsen emot sig kan man ju säga.
Jag har sökt den polis som under ed pekade ut den riktiga Alen i Göteborgs tingsrätt. Men hon vill inte prata med mig.
Av hennes chef får jag reda på att hon är ny som polis. Han försvarar henne och säger att även om det blev fel när den falske Alen identifierades borde någon ha upptäckt misstagen under utredningens gång.
Joakim Sjöström: – Det är ju flera instanser som i så fall har brustit här. I utredningsärendet.
Reporter: – Jo, men det är ju en sak, men att hon står och pekar ut en person som hon aldrig har träffat. Och under ed säger att det är han som hon grep. Hur kan hon göra det?
Joakim Sjöström: – Ja, det kan ju bara hon svara på. Det kan ju inte jag göra åt henne.
Men polisen vill fortfarande inte prata med oss. Hon tycker att ärendet är avdömt, klart och utagerat. Den 21 januari 2013 Alen officiellt i hovrätten. Och advokat Peter Gustafssons arbete är nästa avslutat. Han har bara ett sista att skriva.
Peter Gustafsson: – Det är ju sällan att det blir bevisat att en person är oskyldig. Men det blev det ju i det här fallet då. Han var ju bevisligen oskyldig. Och därför så bad jag ju faktiskt åklageriet att förklara vad som hade hänt för Alen och dessutom att ge honom en ursäkt. Så det gjorde jag också.
Reporter: - Har ni pratat med Alen efter att det blev känt att han faktiskt inte hade gjort det?
Annette Olsson: – Nej, det har vi inte gjort.
Reporter: – Varför har ni inte gjort det?
Annette Olsson: – Därför att det är ingen ovanlig situation att det blir ogillade åtal och alla personer som blir frikända är oskyldiga och då är inte det en del i vårt uppdrag att ta kontakt med alla dessa som har blivit frikända //:
Reporter: – Ja men man kan tänka här att det ändå flera gånger blev kanske lite knasigt då och att man då kanske kunde be honom om ursäkt till exempel.
Annette Olsson: – Nu är det så att nu har jag varit här i fem minuter mer än vad jag kan vara jag måste gå på det här mötet just nu. Det är så. Och jag har lämnat min förklaring till dig hur vi hanterade det och vad som är vårt uppdrag.
Annette Olsson: Så. Tack för idag hej.
Reporter: – Tack, hej.
På drygt tio år har statens utgifter för rättsliga biträden, dit offentliga försvarare hör, fördubblats och kostar nu om året.
Regeringen undersöker hur utgifterna kan minskas. Bland annat ser man över om det ska bli svårare att få rätt till en offentlig försvarare.
Alen var övertygad om att han kunde bevisa sin oskuld i rätten med intyget från arbetsgivaren. Det kunde han inte.
Alen Kadri: – Jag tycker att alla borde ha rätt till en advokat. Spelar ingen roll vad brottet är. Om det är litet eller stort så ska man ha rätt till advokat. För rätt ska vara rätt. Även om det är ett litet, litet misstag, litet brott som i detta fallet. Rätt ska vara rätt.
En fråga återstår. Vem var det som utgav sig för att vara Alen i Göteborg? Det är det bara han som gjorde det som vet. För det enda DNA-provet säger är att det i alla fall inte var Alen som polisen tog den 6 oktober 2011. Och just nu struntar Alen i vilket. Han är rentvådd och kan börja resten av sitt liv.
Reporter: – Längtar du efter körkortet?
Alen Kadri: – Det kommer innan sommaren kommer. Körkorten kommer jävligt fort hoppas jag. Jag vill också ha en sån bil, eller det där tar vi bort.