För sju år sedan avslöjade Uppdrag granskning en organiserad svart handel med bilar. Där privatpersoner köpte gamla fordon och skickade dom till Afrika där dom sedan såldes mycket dyrare.
En olaglig export som omsatte miljontals kronor, och där myndigheterna hade dålig koll.
Nu kan våra kollegor i Norge avslöja att den olagliga handeln inte bara skapar en svart ekonomi, utan i allra högsta grad påverkar miljön – och hälsan hos dom människor som får ta hand om västvärldens skrot.
Det är 2012. När Uppdrag granskning träffar Gösta Andersson från Västsverige, som berättar om ett oväntat telefonsamtal.
Ur SVT Uppdrag granskning 10 oktober 2012.
Gösta Andersson:
- Det var ju så vet du att vi var och hälsade på hos ett par goda vänner vi har lite längre bort här. Satt och pratade och hade en väldigt trevlig kväll, då ringer det helt plötsligt en tjej från Göteborg, en väldigt rar tös, lät det som. Och det var hon säkert också. Och frågade om jag hade en Toyota avställd. Och det var ju riktigt. Och naturligtvis så blir man ju väldigt förvånad, hur vet du det? Frågade jag ju. Jo vi har kollat i avställningsregistret säger hon. Jaha. Ja, vi kan vara intresserade av att köpa den av dig. Men så frågade jag naturligtvis, hur ska vi kunna göra upp det här? För det är ju lite så att man blir tveksam. När det ringer en, på en bil som inte ens är till salu. Och så bjuder dom 10 000 spänn, obesett.
Gösta är en av flera bilägare som får samtal från folk dom inte känner. Folk som vill köpa deras gamla bilar, trots att dom inte varit ute till salu.
– Och jag tänkte får jag pengarna i handen och ägarbytet påskrivet, då tyckte jag att jag gjort en ganska bra deal där trots allt. ja sen kom det upp en kille då med tåget till Skövde och så tog han en buss till Timmersdala så hämtade jag honom där då för det var ju inte så lätt...han frågade till och med om han kunde promenera till mig...men det var ju sju kilometer och gå
Reporter:
Så du hämtade han på busstationen?
– Jag hämtade han nere i Timmersdala på busshållplatsen där ...sen frågade han efter ägarbeviset och alltihop det där... och så skrev han under det.
Jimmy Karlsson från Orsa blev nerringd när han lade ut en annons på sin rostiga, krockade gamla bil.
Jimmy Karlsson:
– Här då.. annonsbild.
Reporter:
Vad är det för bil det här?
– Alla skavanker. Toyota Hilux.. en -94. Satte ut den för 6000 kronor, bud ... vart totalt nerringd efter en halvtimme, timme ungefär, det var ju nästan krig mer eller mindre och dom började bjuda över varandra. Det var ju nästa upp i det dubbla, vad jag begärde för den innan...
Reporter:
Vad skulle dom ha den till då?
– Några sa inte, och några sa att dom skulle skicka den till Afrika.. fråga massor om rutan var hel och rost och så där..
Vad sa du då?
– Nä, jag berättade att rutan var sprucken, rost i stort sett överallt, utom ram och kaross.
Framrutan var sprucken?
– Ja, tvärsöver hela.
Var den krock.. den såg krockad ut på förra bilden där?
– Ja, han är krockad frami.. där, det har tagit hela högra framhörnet. Så att... där är bild nummer två på annonsen.
Ja, den är ganska rostig.
– Ja, ganska rejält rostig.
Vad.. vad fick du för den sen då?
- Ja.. dom budade ju fram och tillbaks, jag sa ju att den andra bjöd över hela tiden.. så det var väl uppe i nie och ett halvt, tio tusen ungefär när jag sålde den.
Så du fick mer för den än du hade lagt ut den för?
– Ja.
På sex timmar var affären bokad och klar och dagen efter hade Jimmy pengarna på kontot.
På en parkeringsplats i centrala Göteborg.
En ständig ström med bilar och biltransporter – men inga skyltar om nån bilförsäljning.
Telefon bilregistret,Transportstyrelsen.
– Å snälla du, han har hur mycket som helst.
Reporter: Hur många då?
– Ja du... det är sida upp och ner. Vill du att jag ska slå alla sidor och se hur mycket det är? För det är 10 fordon på varje sida.....vänta lite...
Några av bilägarna på parkeringen, visar sig ha en sak gemensamt – de äger väldigt många bilar.
Telefon bilregistret, Transportstyrelsen.
– Nu slog jag en summering. På den här personen finns det 1516 fordon.
Reporter: Ettusenfemhundrasexton?
– Ja.
Reporter: Du kan du kolla det här andra registreringsnumret jag hade?
– Jag får upp 1420.
Göstas köpare hade mängder av bilar på parkeringen.
Totalt hade han 1420 fordon.
Men det var inte det enda som gjorde honom till en ovanlig bilägare.
Han hade inte ens ett riktigt personnummer.
TELEFON, BILREGISTRET (Transportstyrelsen)
– Han har ett samordningsnummer, det är istället för ett svenskt personnummer... det ansöker man om på skattemyndigheten för att få.
Samordningsnummer ges till personer som inte bor i Sverige – och alltså varken har eller ska ha ett svenskt personnummer.
Det kan vara en utländsk artist som ska betala svensk skatt – eller en person på tillfälligt besök som vill köpa en bil.
Ingen koppling till Sverige.
Den som har samordningsnummer behöver inte ens ha en fungerande adress.
Detta visade sig skapa problem för svenska myndigheter – men stora möjligheter för den som inte ville bli hittad.
Tusentals bilar köptes och såldes svart, helt utan myndigheternas vetskap.
Och personerna bakom, med sina samordningsnummer, visste ingen var dom fanns.
Den obefintliga kontrollen gjorde det till och med möjligt att använda någon annans samordningsnummer.
I en stad i Mellansverige såg vi hur en kvinna i 50-årsåldern på kort tid köpt och sålt 400 bilar. Men enligt Migrationsverket ska hon inte ens ska ha varit i Sverige under den tiden.
Vi åkte till adressen hon uppgett i bilregistret, där står också namnet på en man vi känner igen från nätverket av personer inblandade i den svarta bilexporten.
Reporter: Hej, ursäkta att jag kommer och stör, jag heter Henrik Bergsten. Är det ...?
Reporter: Jag jobbar på Sveriges Television.
– Vad är det?
Reporter: Jag håller på med ett tv-reportage som handlar om bilhandel.
– Jag vill inte vara med.
Reporter: Tänkte jag kunde prata med dig om det...
– Nej, jag pratar inte med någon. Jag är ingen bilhandlare.
Reporter: Jo.
– Nej.
Reporter: Jo, du handlar med bilar.
– Nej, jag handlar inte med bilar.
Reporter: Jo, jag har sett att du gör det.
– Du har sett att jag gör det? Var?
Reporter:Jag har sett på... Transportstyrelsen.
– ... du har sett.. jag har ingen... hos dom?
Reporter: Ja.
– Ja? Hur kan du se att jag är bilhandlare?
Reporter:Det står där att du har handlat en 130 bilar ungefär.
– Jag?
Reporter:Ja.
– 130 bilar?
Reporter:Ja.
– Det är ingenting som jag kan tänka på.
Och en annan, sen en kvinna, som har... här. Har handlat ungefär 400 bilar.
- Mm.. Jamen, vad har ni med det att göra?
Reporter: Vi gör ett program om det.
– Ja, men jag vill inte vara med i det här programmet.
Nästan 20 000 bilar stod registrerade på några få personer med samordningsnummer.
Ändå reagerade inte Transportstyrelsen, varken på siffrorna eller bilexporten som låg bakom.
För dom gamla bilarna – skickades utomlands för att säljas.
Norska tv-teamet:
–Var säger du, Kjersti?
–Vi är klara att fästa spårsändaren.
Hösten 2018. Bergen, i Norge.
Det är sex år sedan reportaget från Uppdrag granskning och parkeringen i Göteborg.
Längs gatorna står oskyltade bilar parkerade.
Dom är slitna och är fyllda med saker
Dom hämtas och försvinner.
Men snart kommer det nya.
Också dom fyllda med saker
Det norska tv-teamet bestämmer sig för att spåra en bil.
Norska tv-teamet:
Jag har ställt in den på att ”sova”
tills dess att den börjar röra på sig.
När den börjar röra sig får jag ett mess.
Ska vi bara göra det?
Det är inte så lätt att se.
Dom får syn på några tvättmaskiner, men rutorna är svartmålade.
Några dagar senare är bilen på väg.
Ombord på fartyg till Danmark.
Men först hamnade bilen här, i Risavika utanför Stavanger.
Och här står det flera bilar.
I ett försök att finna ett mönster,
begär tv-teamet ut listor från norska biltillsynet över alla som köpt och avregistrerat mer än fem bilar under dom senaste tio åren.
Om man bortser från alla bilar som skrotats eller som sålts vidare, så visar sig något märkligt.
I det här området bor en man som äger 80 avregistrerade bilare. Men dom står inte här.
Här ska det stå 72 oskyltade bilar
Och här ska det stå 523 bilar.
Och här 122.
130.
95.
Och på adresserna dyker det upp nya bilar.
Den ena efter den andra.
Dom proppas fulla med elektronikprodukter och rutorna sprejas svarta.
Omfattningen verkar vara stor och det norska tv-teamet bestämmer sig för att spåra flera bilar.
Norska tv-teamet:
Nu är den grön,
det betyder att gps:en har kontakt.
Spårsändarna skickar sms när dom är i rörelse, och allt går att följa på en karta.
Norska tv-teamet:
Nu är vi just här.
Det stämmer precis.
Tv-teamet upptäcker att dom också får signal när bilarnas dörrar öppnas.
Norska tv-teamet:
Då får jag ett mess som ser ut så här:
”Vehicle moving.”
Med lite tur räcker batteriet i ett halvår.
Samtidigt vid en hemelektronik-butik i Bergen.
Folk lämnar el- och elektronikavfall.
– Jag försökte ge bort den, men utan
framgång. Sånt är livet ibland.
Reporter: Fungerar den?
Ja, dessvärre.
– Hoppas att de kan använda vissa delar,
så att det inte måste tillverka en massa nya.
– Jag kastar den inte i hushållssoporna
eller i naturen.
– För det är ju en jätteförorening.
Det handlar om moral.
Varje norrman slänger 28 kilo varje år.
Inget annat land i världen
slänger mer sånt här avfall per person.
Men en fjärdedel av Norges avfall
försvinner bara.
Härifrån är det inte tillåtet
att ta med sig något. Men på en timme
är sex personer inne och tar för sig.
Ett problem på återvinningsstationerna.
Där det inte hjälper inte med lås.
Det har hänt otaliga gånger att låsen blivit
uppklippta och containrarna uppbrutna.
Vi tycker att det är konstigt att man
är beredda att begå grova stölder för att komma över trasiga saker.
Enligt norska miljødirektoratet
försvinner uppåt 50 procent av avfallet från vissa återvinningsstationer.
Butikens informations- och säkerhets
ansvariga möter en verklighet vi aldrig ser.
Madeleine Schøyen Bergly, el-kjøp:
– Anställda har blivit hotade
med vassa glasbitar.
– Det har också förekommit mordhot,
vilket för oss är fullständigt obegripligt när det handlar om kasserad elektronik.
Liknande saker sker över hela landet.
De anställda uppmanas att inte ingripa.
Det senaste 18 månaderna
har det blivit märkbart råare.
– Att de som är här och stjäl väljer att
faktiskt mordhota en annan människa för en gammal tvättmaskins skull,
tycker vi är helt...
Både hot och stölder
är lagbrott som polisanmäls.
Men det är också olagligt
att föra ut miljöfarligt avfall.
Norge har skrivit under Baselkonventionen, som förbjuder export av farligt avfall från dom rika länderna till fattigare länder. Syftet är bland annat att skydda människor och miljö.
Avtalet är trettio år gammal och underskrivet av samtliga EU-länder. Norge ska kontrollera avfall och se till att det inte sker någon otillåten export.
Men frågan är om det fungerar?
Vad sker egentligen med de övertäckta bilarna och containrarna med dold last?
Efter tio dagar utanför Stavanger, är den första spårade bilen på väg vidare. Den fraktas på fartyg till Hirtshals. För att sedan ta sig vidare till Hamburg.
Spårsändaren signalerar inte att någon har öppnat några dörrar och kontrollerat innehållet.
Sen försvinner bilen mot horisonten.
Vart den ska är oklart,
men hur den kom hit är desto klarare.
Nämligen genom Thunebil, ett företag som har sitt huvudkontor i Haugesund.
Utanför står gamla Toyota-bilar, och mannen som äger dom har 194 bilar.
Tre stycken stoppades på väg genom Danmark 2016.
Delar av innehållet bedömdes som avfall och själva bilarna som emballage.
Så dom blev tillbakaskickade.
Norska tv-teamet:
Jag ska bara gå ut.
Nu är det bara att vänta
Den norska bilen har hamnat i Hamburg,
här träffar tv-teamet Ruediger Kuehr, som är expert på e-avfall och jobbar för FN.
Han visar runt på Billstrasse.
Norska tv-teamet:
– Här är det kylskåp...
Ruediger Kuehr, expert på e-avfall FN-universitetet.
–Ja, i drivor.
Det kommer från hela Europa, men vi ser
också ett visst flöde från Skandinavien.
Det man ser längs vägen är inget mot dom mängder som finns på bakgårdarna
Ruediger Kuehr:
Där ser vi hur de fyller en container.
Det sker varje dag här.
Man ser att containrarna är fullproppade
med el-prylar, vitvaror, tv-apparater o.s.v.
En del av det här kommer att bli e-avfall.
Sättet sakerna packas på gör att de inte
kommer att anlända funktionsdugliga
Reporter: Fungerar allting?
Nej, definitivt inte.
Det som pågår här är välkänt av myndigheterna
Ruediger Kuehr:
Det är delvis olagligt...
Det är förbjudet att exportera e-avfall
till utvecklingsländer.
Bilen som lämnade Hamburg är på väg söderut, mot Afrika.
En dryg månad efter avgång kommer en signal från den här kajen i Lagos i Nigeria.
Sändaren på kartan visar att bilen flyttas hit.
Bilen ska stå här - på Trade Fair Complex, en större marknad i centrala Lagos.
Teamet får inte filma härinne,
men bilen visar sig vara till slut.
Den säljs för 7000 dollar. Det vill säga 56 000 norska kronor.
Utanför står delar av lasten, nu till salu.
Här står även gamla kylskåp och frysar som inte får importeras till Nigeria – av miljöskäl.
Varför, blir tydligt när teamet tar sig till Ghana och huvudstaden Accra.
Här finns området Agbogbloshie, landets största skrottip.
En slutstation för alla typer av elektriskt och elektroniskt avfall.
Här finns också skrotbilar och bildelar.
Och folk här har skapat sig ett sätt att överleva med hjälp av avfall från bland annat Europa.
Mohammed Aminu har varit här i 19 år.
Mohammed Aminu:
E-avfallet blir demonterat.
Här demonterar de en bilmotor,
så det är olika saker.
Det handlar om att utvinna metaller
som koppar, mässing, järn och guld.
Okänd:
De väger dem och sen får vi pengar.
Norska tv-teamet: Vad började du med? Samla?
Mohammed Aminu:
Jag började med att plocka isär. Där borta.
Norska tv-teamet:Ja. Koppar och...?
Mohammed Aminu:
Koppar och aluminium.
Det finns i kylskåpskompressorer.
Nu har han byggt upp en liten verksamhet.
Okänd: Den kan funka.
Mohammed ansvarar också för flera unga män
som kommer hit för att jobba
och leta efter metaller.
Mohammed Aminu:
När man gör hål med en mejsel...
...pyser luften ut långsamt
utan att skärmen exploderar.
Glaset innehåller bly, som är mycket giftigt för oss människor och för miljön,
och därför inte får spridas.
Mohammed Aminu:
Vi måste lära folk här att arbeta
på ett sätt som gör att de klarar livhanken.
Men alla tänker inte som Mohammed.
För att kunna sätta mat på bordet, utsätter sig arbetarna för risker - varje dag,
Risker som kan komma att få stora konsekvenser för deras hälsa i framtiden.
Mohammed Awar:
Det är ingen som har andningsmask
eller skyddshandskar. Vi har fullt upp med att jobba. Vi vet
att det kommer att göra oss sjuka, men...
Man har inget val.
Detta är en av anledningarna till att det är förbjudet att exportera avfall från Europa till Afrika.
På norska Vestlandet är flera bilar i rörelse.
Den här, som tv-teamet satte en sändare på i Haugesund – flyttas till Risavika. Och fraktas ut med fartyg till Danmark, full av bildelar och däck.
I Bergen sattes en sändare på den här - bilen med en liten älg på dörren.
Den är strax på väg ut.
Även dom här bilarna hamnar i Hamburg.
Här kommer dom
till kajen, och i mitten står bilen med den lilla älgen.
Det här är en samlingspunkt för den här typen av bilar från hela Europa.
Vissa är förseglade, andra i lite dåligt skick.
Dom norska bilarna får godkänt.
Sen lägger fartyget ut från kaj.
Ombord finns den ljusblå bilen från Haugesund.
Fartyget tar 2500 bilar och 800 containrar
Två veckor efter avgången från Hamburg, är man framme i Lagos, Nigeria.
Containrar och bilar lossas.
Och bilen från Haugesund, skickar signaler från den här gatan.
I jakten på bilen
får teamet istället syn på det här.
Ut kommer bilar med krockskador.
Men ingen vill berätta var dom kommer ifrån.
Bilen från Haugesund är svår att hitta, då många områden är avspärrade.
Men det kommer en signal från ett nytt område. Från den här gatan.
Teamet springer på dom här bilarna som har texten ”Tak- og blikkarbeider”.
Den tidigare ägaren sitter i Kråkstad i Norge.
Tone Skofteby, Tak och plåtarbeten.
Tone Skofteby: Jag blev väldigt överraskad.
De trodde att bilen blivit omregistrerad.
I efterhand har de kollat upp saken.
Tone Skofteby
Vi har sålt sammanlagt sju bilar,
som fortfarande står på oss.
Köparna kom från Ungern. Varför bilarna
inte omregistrerades vet de inte.
Tone Skofteby: Nej... Men de ville väl inte skylta med
att de hade köpt dem.
Ketil Pederson: Att de tjänar pengar på dem
är väl kanske orsaken.
Och det är väl lagligt,
men det finns gränser...
Tone Skofteby:
Och när folk inte registrerar ägarbyte
och gör som de skaså anar jag ugglor i mossen.
Tak- og blikkarbeider sålde bilarna för mellan 8 och 15 000 norska kronor. Nu är den till salu för 55 000.
Den ljusblå bilen från Haugesund hittas inte igen.
Men i Hamburg påbörjar bilen med den lilla älgen sin resa.
Första stoppet är här i Antwerpen.
Fler bilar och containrar lastas på.
Sen ska båten till England och hämta mer last.
Två veckor senare anländer båten med bilen från Bergen till Lagos.
Bilen ger signal från den här marknaden.
Här finns stånd som säljer elektronik
och begagnade vitvaror
som det är olagligt att importera.
Så dyker bilen upp.
I ett land där få har råd med nya bilar, stiger priset på begagnade fordon.
Den har blivit köpt för 10 000 norska kronor i Norge.
Här är priset mycket högre.
Närmare bestämt 48 000 norska kronor.
Plötsligt upptäcker teamet skyltarna
på ännu en norsk bil.
Och vid sidan av den,
en bekant, men dammig, röd bil.
Den var parkerad här, tre månader tidigare, på en bakgata i Bergen.
Alla de här bilarna
har skickats av samma man.
Hittills har alla bilar med spårsändare
hamnat i Nigeria.
Alla var fulla med saker
när de lämnade Norge.
2017 publicerades studien Person in the Port, där Nigeria, genom Baselkonventionen och FN-universitetet, undersökte hur el- och elektronikprodukter kommer in i landet.
Omfattningen av flödet fick man genom en person som undersökte hamnen.
Ruediger Kuehr:
Han fann att det vanligaste sättet att föra in den här typen av produkter numer är med hjälp av bilar. Bilar fulla
med el- och elektronikprodukter från alla möjliga håll.
Det här kände vi till tidigare, men vi hade
inte väntat oss den här omfattningen.
Hela 70 procent av elektroniken kom i proppfulla bilar.
Bara 30 procent kom i containrar.
Ruediger Kuehr:
Det förvånade både nigerianerna,
min arbetsgrupp och alla andra med lång erfarenhet
inom det här området. Det var oväntat.
Det är välkänt i alla hamnar att det är
tidskrävande att undersöka containrar.
Men kontroll av bilar blottade nya problem.
Ruediger Kuehr:
Bilarna är låsta och man kan inte se
genom rutorna vad som finns i dem.
Det fördubblar svårigheterna.
I studien gjordes tester på
produkterna som kom in.
En fjärdedel fungerade inte.
Det motsvarar 15 000 ton e-avfall årligen – Bara till Nigeria.
Avfall som aldrig skulle ha lämnat Europa.
I Hamburg har tv-teamet bett tull, polis
och hamnmyndigheter om intervjuer.
Men ingen vill berätta om hur omfattande
kontrollerna är eller hur de går till.
Men det kan Ruediger Kuehr berätta.
Reporter:
Hur är situationen i hamnen?
Finns det många kontrollanter?
Ruediger Kuehr:
De är för få kontroller. Vi vet dessutom
att de har minskat på senare tid.
Även det som sköts av myndigheterna i Hamburg.
Det har ekonomiska orsaker.
Men det gynnar utan tvekan exporten
av e-avfall. Det borde vara tvärt om.
I Norge har tullväsendet ansvaret
för kontrollerna.
Valborg Bishop, sektionschef.
Valborg Bishop:
För gränskontrollen har vi 24 personer.
Vi ska kontrollera flygplats, färjor
och containerhamn.
Reporter: Ni blir inte arbetslösa?
Nej, det blir vi inte.
Det här är den största utmaningen.
Valborg Bishop:
Det är ett väldigt tungt jobb.
Det kan vara väldigt mycket kablar,
elkablar – stora, tunga buntar.
Då ska man få ut dem.
Det är mycket tungt kroppsarbete.
Och när man kommit in en bra bit kanske man upptäcker en bil
mitt i containern.
Det är en bil utan registreringsnummer,
utan däck...
Då får man börja kontrollera den.
Sen ser man att bilen är proppfull.
Så det är stora, tunga,
resurskrävande kontroller för tullen.
Den här stoppades i fjol. Och kontrollen krävde flera tulltjänstemän.
Valborg Bishop:
Det kan ta flera dygn
att utföra en sån uppgift ordentligt.
Sen ska allt tillbaka in i containern.
Under hela fjolåret kontrollerades
bara tre containrar i Stavanger.
Och 47 bilar.
TV-teamet har fått en lista över alla i Norge som har köpt och avregistrerat mer än fem bilar de sista tio åren. Och en lista över deras firmor.
Man sållar sedan bort bilar som skrotats eller sålts, och bilar som ägs av bilentusiaster:
Dom som blir kvar kollar teamet upp mot siffror från norska Statistisk sentralbyrå..
24 000 bilar har skickats från Norge
till länder i Afrika.
Det motsvarar tolv såna här fartyg
fullastade med norska bilar.
Somliga exporteras bara som bilar, men
många är fulla med elektronik och annat.
Nigeria har tagit emot överlägset flest bilar –
över 14 000.
På andra plats kommer Kamerun
och sen Ghana.
Det här är hamnstaden Tema, i just Ghana. Här finns stånd med varor, importerade från Europa, USA och Kina.
Okänd:
Det är mitt jobb. Utan det får jag
inga pengar och kan inte försörja mig.
Prince Dakoe
säljer begagnade kylskåp och frysar.
Kina.
Reporter:Är det mer problem med nya kylskåp?
Ja, mer än med de begagnade.
Nya kylskåp från Skandinavien är bäst.
De från Storbritannien och Holland är bra,
men de från Kina... Ingen kvalitet.
Okänd
Ett sånt här kan hålla i åtta–tio år.
Det där är inte ens en dag
och är redan trasigt.
Men det finns en hake – försäljningen
grundar sig på förbjudna varor.
För Ghana har förbjudit import
av begagnade kylskåp och frysar.
Prince Dakoe
När vi tar det här från Europa till hamnen...
Energimyndigheten kan beslagta det
och skrota det.
De vill inte ha det i systemet.
Orsaken är att dom här gamla frysarna och kylskåpen slukar energi, i ett land där el är en bristvara.
Dom innehåller miljöfarliga gaser och har kort livslängd.
Men trots förbudet kommer fler varor.
Henry Okine arbetar på miljöorganisationen Penaf, som verkar för att öka samarbetet mellan Afrikas hamnar.
Han känner väl till kontrollrutinerna.
Henry Okine, Penaf:
De gör så gott de kan.
De kan inte öppna alla containrar.
Vissa containrar... Containrar med
el-utrustning klassas som högriskgods.
De ska göra fysiska inspektioner av dem.
De försöker.
De öppnar dem, men det räcker inte –
de måste göra riktiga inspektioner.
Han har skrivit en masteruppsats om import
och hantering av e-avfall i Ghana.
Han har sett varför kontrollerna inte fungerar.
Henry Okine:
På grund av platsbrist tar de bara ut
några få saker ur containern för att kunna komma in en bit och titta.
De kan inte göra ordentliga inspektioner.
Funktionstester görs nästan inte alls.
Han understryker att Ghana har hela ansvaret för kontrollerna, men att landet är beroende av att Europa gör sin del av jobbet.
Henry Okine:
Om de exporterande länderna inte vidtar ordentliga kontrollåtgärder och tillåter transporterna hit så bidrar de till att människor här dör, på så vis att de inte bistår oss.
Det är tidig morgon i Agbogbloshie,
och dags för en ny arbetsdag.
Redan vid sextiden på morgonen samlas arbetarna, som väntar på avfall från begagnatbutiker och verkstäder i Accra.
Mohammed har fått dagens första lass. Avfall och skrot från hela världen.
Mohammed Aminu:
Man tar bort höljet,
och tar vara på koppar och aluminium.
Reporter: Så allt tas tillvara?
Allt tas tillvara.
Det är inte lätt att få ut metallerna. Just här finns det koppar, som ger honom 40 norska kronor för ett kilo. En lön som många är beroende av.
Mohammed Aminu:
Mina yngre bröder... Jag anstränger mig
för att betala deras skolgång.
En av dem läser vid universitetet nu.
Min yngsta bror skickade jag till Europa
för fyra dagar sen.
Så han är i Turkiet nu.
Dessutom försörjer han sina föräldrar,
sju systrar och deras familjer
plus sin egen familj med två barn.
De går i skolan allihop.
Reporter: Vill du att de ska börja jobba här?
Nej.
Det här är inget ordentligt arbete
där man kan jobba vidare.
Arbetet är inte...
Om man är stark kan man klara det,
men annars blir det svårt för en.
Allt började i mitten på 90-talet när folk kom hit och började handla med skrot. Sedan dess har platsen vuxit okontrollerat.
4000 personer uppskattas jobba här, och runt 100 000 bor i den tillhörande slummen.
Halten av bly i luften är sju gånger högre
än rekommenderade gränsvärdena i Norge.
I askan och jorden finns också extremt höga
halter av koppar, bly, zink och tenn...
...dessutom kvicksilver.
Nyligen tog man prover på ägg i området.
Resultaten visar höga halter
av cancerframkallande dioxiner.
Ett ägg innehöll 200 gånger högre halter
än de rekommenderade nivåerna i Europa.
Det är de högsta dioxinnivåer
som någonsin uppmätts i ägg.
Mohammed Aminu:
Reporter: Blir folk sjuka här?
Självklart.
Röken från eldarna som brinner här...
Den är inte bra.
Röken han talar om kommer härifrån.
Det är röken som de flesta
förknippar med Agbogbloshie.
Man bränner elledningar för att få ut koppar.
Elden matas med plast och annat avfall.
Ekueku Ezekiel Tetteh, sjuksköterska:
I dag tänker de kanske på vad de ska äta.
Men vad händer sen?
Vad kommer att hända med dem
de kommande fem åren.
Ekueku Ezekiel Tetth är nyutbildad
sjuksköterska och anställd vid sjukhuset.
Ekueku Ezekiel Tetteh:
Människor vittnar om eländiga förhållanden.
Jag beslöt att komma hit
för att se vad som pågår här.
Han växte upp i närheten och har alltid sett röken härifrån. Och på sjukhuset ser han vad den gör med människor.
Ekueku Ezekiel Tetteh:
Dag ut och dag in.
Lunginflammation och luftrörskatarr...
Det här är orsaken till deras dåliga hälsa.
Jag kan bidra med min utbildning
för att hjälpa dem och på något sätt
försöka förhindra att de blir sjuka.
Agbogbloshie sköter sig självt.
Med lite inblandning från myndigheterna.
Problemet blir större av att allt ligger vid en av dom största marknaderna i huvudstaden Accra.
Här säljs jams, tomater och lök.
Men varorna är förorenade.
Carl Osei jobbar vid hälsomyndigheten, som känner till förhållandena båda på skrotplatsen och marknaden.
Carl Osei, hälsomyndigheten:
Föroreningarna har nått in i näringskedjan.
När folk köper de grönsakerna...
Man kan se kor beta i området.
De äter blad som är förorenade
genom att jorden är så starkt förgiftad av de olika metallerna och ämnena.
Och på marknaden jobbar många kvinnor
som har med sig sina barn.
Gravida kvinnor som andas in föroreningar och utsätts för gifter
genom maten de äter.
Men i dag finns knappt
något alternativ till Agbogbloshie.
Det här en mottagning för e-avfall och skrot.
Dom återvinner men platsen är en miljökatastrof.
Som vuxit i takt med ökande konsumtion.
Henry Okine:
It is true, most people in Ghana will not be able to afford new electronic equipment, but that doesn't mean that we should be receiving waste that would end up at dump sites and will expose people to poisonous chemicals that....and will also cause a lot of environmental problems for us.If that is also done....you are not helping Africa,
Valborg Bishop:
Oj! Bäst att ta det försiktigt,
så att den inte går sönder...
Det är 30 år sen Norge
skrev under Baselkonventionen.
Då blev det förbjudet att skicka
farligt avfall till Afrika.
Ändå fortsätter avfallet att rulla ut.
Valborg Bishop:
Vid vissa tider i månaden
är hela parkeringen full av bilar.
Tillbaka i Risavika utanför Stavanger.
Valborg Bishop:
Nu ser jag att de har parkerat
där borta också. Och där har de ju... Ja.
De är oskyltade och fullastade med däck.
De här däcken hade inte varit lagliga
på norska vägar. Så de får inte skeppas ut.
I tulldokumenten står innehållet listat
som ”gåvor” eller ”begagnade föremål”.
Valborg Bishop:
Här har vi ett typiskt exempel.
Här är det lite svårare
att kontrollera innehållet för alla rutor är täckta
så att man inte kan se in.
Då måste vi öppna bilen för att kunna
kontrollera. Här kan det finnas vad som helst.
Vi måste veta vad vi godkänner. Det är
inte bara bilen, utan också innehållet.
Kontrolleras alla bilar med täckta rutor?
Nej, inte alla. De är för många.
Men tullen kräver
att bilarna ska vara i brukbart skick.
Valborg Bishop:
Antingen är den godkänd enligt EU-standard,
och då kan den skeppas ut eller så är den det inte, och då får
någon problem. Då krävs det tillstånd.
Norska miljødirektoratet ansvarar för avfallshantering och export av begagnade bilar.
De har sista ordet
och ser inte lika klart på saken.
Bjørn Bjørnstad, miljødirektoratet:
Vi har inte en lika fyrkantig,
svartvit bild av situationen:
”EU-godkänt – då är det inte avfall.”
”Ej EU-godkänt – då är det avfall.”
Vi vet att många fordon
som inte är EU-godkända med enkla medel kan lagas
och ges lång livslängd.
Det är bedömningar som vi måste göra.
Vi måste bedöma om det går att laga
och kan ses som en produkt.
Eller om det är skrot och avfall
och tänkt som det.
Det gäller både bilar och innehåll.
Men hur bedömer de vad som är avfall?
Miljödirektoratet:
Man får använda sitt omdöme
och får hjälp av personer som är insatta.
Det finns manualer att följa.
Men det är inte bilmekaniker
som avgör om en bil är avfall.
Reporter: Har ni kapacitet att bedöma elektroniken?
Man måste...
När det gäller el- och elektronikprodukter,
får man göra en bedömning.
Är skärmen krossad på en dator?
Är locket avbrutet? Hur ser det ut?
Man måste göra den typen av bedömningar
när det gäller sånt här avfall.
Hur är det emballerat? Hur ser det ut?
Det är viktiga bedömningar.
Man kan inte säga säkert
att saker fungerar eller inte fungerar.
Reporter: Så man gör en visuell bedömning?
Ja, det är egentligen en visuell bedömning
av avfallet och de bifogade dokumenten.
Reporter: Men enligt tullen står det ”gifts”?
– Okej.
Tullväsendet har mycket att kontrollera, och vid kajen utanför Stavanger står bilar länge,
för att sedan ersättas av nya.
Under sena kvällar åker dom iväg med fartyg till Danmark.
Många är inte inspekterade, så myndigheterna vet inte vad de innehåller.
Alla bilar som teamet spårat från Norska Vestlandet, har fraktats via fartyg till Danmark.
Företaget Thunebil uppskattar att dom fraktar cirka 150 gånger per år.
Dom vill inte låta sig intervjuas, men skriver att dom tar emot dokument på vad som bilen innehåller. Företaget förutsätter att dokumenten stämmer och att bilarna då inte utgör någon risk.
Innehållet blir inte fysiskt kontrollerat
I maj 2018 stoppades den här sändningen i Danmark.
Danska tullen anmärkte på bilar i dåligt
skick, fyllda med olika saker bland annat elektronik
som möjligen var avfall.
Men norska miljødirektoratet
beslöt att det kunde passera.
Det visar sig att beslutet fattades efter ett telefonsamtal med en av exportörerna, utan att någon fysisk kontroll genomfördes.
Tre veckor senare hände samma sak igen.
Den gången släpps också bilarna iväg efter samtal med exportörerna.
Under dom tio senaste åren hittar reportrarna bara två sändningar som anmälts.
Tre av sändarna hamnade i Nigeria. Fyra stod i Hamburg när batteriet på sändaren slutade fungera.
Men gemensamt för alla bilarna var att dom var proppfulla och ingen kontrollerade dom på väg ut från Norge.
Och två följde en helt annan väg, i containrar härifrån. Efter flera månader kom de till Banjul i Gambia….
Och här står den ene, en 27 år gammal norsk dieselbil.
I dom flesta länderna i Västafrika finns det åldersgränser på hur gammal en importerad bil får vara. Dom ska i huvudsak inte vara äldre än 8-15 år.
Men begagnade bilar kommer i stor skala, också dieselbilar som man i Europa just nu fasar ut med hänsyn till miljön.
Reporter:
Can you fix about anything?
Edward Ajbemadzi:
Any car ju bring, we can fix it.
Regardless of the size or where its coming from.
As long as it is a car and having a problem we can fix it.
Norska tv-teamet:
Hallå?
Jag heter Synnøve och ringer från NRK.
Reportrarna har ringt till ägare av dom spårade bilarna. Den här personen ville inte bil intervjuad.
Nej, nej, nej!
Säkert?
Till hundra procent.
Listorna från norska biltilsynet visar att han har ägt 194 bilar. Själv säger han att han bara exporterat några få, för att hjälpa vänner. Han nekar till att ha tjänat särskilt mycket på det, och han har inte heller exporterat bildelar eller däck.
Hallå?
Inte heller den här personen, han med bilen med älgen, vill intervjuas. Han säger också att han bara skickat ett par bilar som tjänster till vänner.
Innehållet i bilarna har han köpt och det fungerar, pengarna till inköpen har kommit kontant med kurir från Nigeria.
Hos miljødirektoratet har man indikationer på att avfallsexporten styrs utifrån.
Bjørn Bjørnstad , miljödirektoratet:
Även om det ser ut som enskilda, kan det
vara mer organiserat än vi tidigare trodde.
I en rapport bedömer Interpol att 400 000 ton
e-avfall lämnar Europa olagligt varje år.
Bjørn Bjørnstad, miljödirektoratet:
Med det perspektivet kan man säga att vi
inte tar det här på tillräckligt stort allvar och att vi borde följa reglerna bättre
och stoppa exportens ursprung.
För det börjar i det lilla.
Madeleine Schøyen Bergly, , el-kjøp:
Det sker på natten. Det kan ske
i fullt dagsljus under våra öppettider.
Reporter: Vad är det de tar?
Allt från tvättmaskiner till kylskåp..och dammsugare.
De är ju ofta ute efter saker
som de kan ta loss från produkterna.
Så det är olika.
Reporter:
Har det hänt att någon blivit straffad?
Lars Vethe, el-kjøp:
Inte vad jag kan minnas.
Problemet är att det är oklart vem som äger avfallet.
Då är det svårt att straffa tjuven.
Bjørn Bjørnstad, miljödirektoratet:
Det är inte säkert att de har möjlighet att
göra det heller.
Reporter: På grund av regelverket.
På grund av regelverket och
våra bestämmelser relaterade till insamling.
Ja. Det handlar om strafflagen och vårt regelverk, kopplat till insamling.
En av aktörerna säger att han anser att export till Afrika är mer eller mindre lagligt
för han stoppas aldrig.
Han säger att han tjänar bra på innehållet i bilarna. Att det är saker som är taget från el-avfallsmottagningar… .. och hittade på Facebook och där saker bortskänkes.
Henry Okine, Penaf:
Vi har inga vettiga system
för att ta hand om avfallet.
Efter en hel dag här i värmen och röken
är det dags att packa ihop.
För Mohammed Aminu är Agbogbloshie en möjlighet
Han kan inte ta sig härifrån.
Mohammed Aminu:
På grund av min familj kan jag inte lämna det här. Allt hänger på mig. Jag måste ta hand om dem, så att de
kanske en dag kan ta hand om mig.
Här är dagens lön – ett kopparnystan. Det rensade järnskrotet skickas till grannstaden för omsmältning.
Ghana har fått en lag rörande avfallet och
planerar en modern återvinningsanläggning.
Men Henry Okine på Penaf är bekymrad
för att det kommer att leda till mer avfall till Afrika.
Henry Okine, Penaf:
Jag är väl medveten om att återvinning i Europa är dyrare än i Afrika. Så ekonomiskt sett är det billigare att låta oss sköta återvinningen.
Men så borde det inte vara. Alla människor hör ihop. Nu är Afrika faktiskt en sopstation för utvecklade länder i Europa. Vi har blivit en sopstation.
Reportaget “Giftigt skrot till salu” sänds onsdag 16 oktober. Du kan se det på SVT Play eller 20.00 i SVT1.