UG-referens: Mannen som blev kvar

Uppdaterad
Publicerad
UPPDRAG GRANSKNING ·

Ta del av manus och källor till reportaget Mannen som blev kvar. Du hittar källhänvisningar både i texten och längst ner på sidan.

Den här bilden är tagen på ett flyktingboende i Kiruna.

Mahmoud Reza Beirani är 25 år. Det har gått några veckor sen han landade på Arlanda flygplats utan pass eller id-handlingar.

Till polisen på flygplatsen berättar han att han är iranier och att han söker asyl. Han berättar också att han inte sympatiserar med regimen i Iran och att han har syskon i Sverige.

I oktober beviljas han permanent uppehållstillstånd.

Året är 1987.

Mahmoud Reza Beirani (ej i bild):

Jag har alltid känt mig lycklig. Jag var en ganska populär person bland vänner och bekanta. Jag alltid var i centrum. Jag hade för mycket överskottsenergi. Och det gjorde att jag syntes mycket.

Mahmoud Reza Beirani lär sig svenska på SFI och börjar utbilda sig till svarvare. Han bor hos sina äldre syskon och ibland hos vänner.

Men den goda tiden i det nya landet blir inte långvarig. Beirani festar mycket och testar droger. Till en början cannabis. En kväll prövar han rökheroin hemma hos en vän. Han får mersmak och snart behöver han finansiera sitt missbruk.

ur Sveriges Radio Dagens Eko 8 december 1993:

“Elva personer åtalades idag vid Falu tingsrätt misstänkta för grova narkotikabrott och grov varusmuggling, rapporterar…”

Hösten 1993 grips han tillsammans med tio andra i en stor narkotikahärva.

Beirani erkänner att han använt och sålt rökheroin. I januari 1994 döms han för grovt narkotikabrott till 7,5 års fängelse och utvisning på livstid.

Arkiv, kalender: Fotbolls-VM -94, EU-medlemskap -95, Göran Persson -96

Den 18 oktober 1998 är Beiranis tid i Sverige slut. Han hämtas från anstalten i Norrköping och placeras på Kronobergshäktet i Stockholm. Han ser fram emot att åka hem.

På resan till Iran eskorteras han av två personer från Kriminalvårdens transporttjänst.

Mahmoud Reza Beirani (ej i bild):

Jag hade ett öppet leende när vi skulle till Iran. Jag skojade med två myndighetspersoner ända ner till Iran. Jag ville åka hem och jag ville leva resten av mitt liv därnere.

Planet landar på Teherans flygplats sent på natten den 19 oktober. Och här borde den här historien tagit slut men Beirani blir tillsagd att gå av ensam.

Några timmar senare eskorteras han tillbaka till planet av iranska gränsvakter. Ingen verkar förstå vad som händer, men plötsligt är Beirani på väg till Sverige igen.

Skylt: Motala 2020

Telefon:

Emma Rickardsson

gruppchef gränspolisen Region Öst:

Jo, vi jobbar ju aktivt med hans ärende. Och vi har ju fortfarande förhoppningar om att vi ska kunna verkställa en.. verkställa honom till hemlandet, helt enkelt.

22 år efter den misslyckade resan till Iran arbetar svenska myndigheter fortfarande med att få Beirani utvisad ur Sverige. Hur är det möjligt?

Och finns det någon gräns för hur länge en utvisning kan pågå?

1998 får polisen Tore Persson fallet på sitt bord. Han börjar med att försöka få Beiranis identitet bekräftad av Irans ambassad.

Tore Persson

fd chef utlänningsroteln Norrköping:

De var ju traditionellt svåra att ha och göra med. 

R: För att?

T: Ja, just att inte ta emot medborgare som inte hade, eller individer som inte hade giltiga handlingar.

R: Det ville dom inte?

TP: Nej.

Men Tore Persson får snart ett annat problem. Beirani som återigen är inlåst i Sverige i väntan på en ny utvisning vill inte längre hjälpa polisen.

Han är orolig efter bemötandet han fick på flygplatsen i Teheran. Och fruktar vad som kan hända om myndigheter där nu får veta att han sålt heroin i Sverige.

I Iran förekommer tortyr och misshandel av fångar och grovt narkotikabrott straffas med döden.

På 1990-talet slipper flera iranier utvisning på grund av risk för dödsstraff i hemlandet. Men Invandrarverkets bedömning är att Beirani inte riskerar dödsstraff. 

Tore Persson

fd chef utlänningsroteln Norrköping:

Jag började med att prata med Beirani hur han hade upplevt det. Och han deklarerade att han tänkte ju inte åka tillbaka frivilligt och han tänkte inte medverka.

Den 31 mars 1999 besöker Tore Persson Irans ambassad i Stockholm. Det blir starten för en segdragen maktkamp med iranska myndigheter.

På ambassaden kan man inte förstå att Beirani saknar id-handlingar och “trots detta har fått uppehållstillstånd i Sverige”. Tore Persson lämnar ändå mötet med hopp om att ambassaden ska hjälpa polisen att fastställa Beiranis identitet och ordna med nödvändiga resehandlingar för att få honom utvisad. Man bokar till och med ett privatflyg till Iran i början av april.

Tore Persson

fd chef utlänningsroteln Norrköping:

Ja, det är efter Beirani hade sagt mig att vi skulle få använda våld för att få ombord honom på ett flygplan och sånt där så började vi inse att något reguljärt flyg går det aldrig att ta med honom till, för att det skulle inte funka. Och då försökte vi med privatflyg också då men de var ju i sin tur tvungna att söka landningstillstånd för att kunna komma till Iran och landa där då. Och det förhalades ju också. Man fick ju inga landningstillstånd utav iranska myndigheterna.

Några veckor senare bokas en ny flygning men även den ställs in. Ambassaden kräver mer information.

Tore Persson

fd chef utlänningsroteln Norrköping:

R: Kunde du uttrycka den här frustrationen över att det förhalades?

T: Nä, det gick ju inte. Jag kunde inte börja skälla på dom för då hade jag förstört möjligheterna att fortsätta samtalen.

R: Men det hände ju ändå ingenting så....

T: Nä...men hoppet är det sista som över...hoppet att lyckas med uppgiften så att säga.

Den 4 maj 1999 skickar polisen en lång lista med uppgifter om Beiranis syskon.

Ambassaden svarar i ett brev några veckor senare att dom även behöver foton och fingeravtryck.

Det får dom men Beirani blir fortsatt kvar i Sverige.

Den första juli samma år beslutar länsrätten att Beirani inte längre behöver sitta inlåst i väntan på utvisning. Han släpps fri och bosätter sig i Vadstena men får bara vistas där och i grannkommunen Motala. Tre gånger i veckan måste han anmäla sig hos polisen.

Mahmoud Reza Beirani:

Jag cyklade i alla väder i två och ett halvt år. För jag hade inte råd och åka buss tom. Jag cyklade i både vinter och sommar. Tills efter två och ett halvt år polisen i Motala de märkte, de sa att du sköter dig exemplariskt, du behöver inte komma och anmäla dig längre.

I Vadstena bor Mahmoud hos sin systerdotter. Han har knappt några pengar och får inte arbeta eftersom han väntar på att utvisas. Men han jobbar svart. Klipper gräsmattor, snickrar och hjälper till i restaurangkök.  

Mahmoud Reza Beirani:

Jag hade lite ströjobb. Trädgårdsarbete och såna där jobb ändå kunde jag betala hyran o det räckte för mat också.... Jag var alltid fattig och tom ficka. Det gick knappt till hyran för jag jobbade fyra timmar sådär kanske per dag…

Tore Persson är bakbunden i väntan på att Iran fastställer Beiranis identitet. Ambassaden dröjer flera månader med att svara och när dom väl gör det är det kort.

Dom jobbar på det skriver dom.

Under tiden försämras Beiranis psykiska hälsa.

En överläkare i psykiatri uttrycker oro för att han kanske ”bryter samman”.

Arkiv: 2001 George W Bush: with us or with the terrorists, 2003 Anna Lindh, OS-guld 2004 Stefan Holm

I december 2005 ger Tore Persson upp. Efter sju års arbete utan resultat tror han inte längre att en utvisning är möjlig. I ett brev till regeringen ställer han sig bakom Beiranis önskan att upphäva beslutet. 

Tore Persson

fd chef utlänningsroteln Norrköping:

Ja, det var ju den situation som Beirani levde under egentligen. Han hade ju inget tillstånd att vara i landet, ändå var han tvungen att vara i landet. Han hade ju inga möjligheter att ta sig härifrån och inga möjligheter att få arbete eller nånting. Och jag tycker också då kanske att när man dömer en person till en utvisning, då ska man väl kanske vara så förvissad om att det går att verkställa en utvisning.

R: Du skriver också att du inte tror att han kommer att återfalla i brottslighet...

TS: Mm.

R: Hur kunde du veta det?

TS: Han hade haft alla chanser att återfalla i brottslighet när han kom tillbaka ifrån en misslyckad verkställighet, men med tanke på det liv, eller den situation han hade, och ändå inte hade återfallit i nån brottslighet gjorde jag bedömningen att jag trodde på honom.

Ett halvår senare svarar regeringen på Tore Perssons begäran.

Det är fjärde gången som Beiranis öde prövas.

Utvisningsbeslutet står fast.

Beirani bestämmer sig nu för att göra något.

Tore Persson

fd chef utlänningsroteln Norrköping:

Jag fick ju höra det här i efterhand att det hade hänt. Och egentligen vart jag väl inte så förvånad för det var väl nästan lite väntat att han skulle företa sig någonting för han var ju i en ganska desperat situation.

R: Du såg det komma liksom eller?

T: Jag var ju över och pratade med honom i Vadstena. Han var ju inte i direkt psykisk balans, av förståeliga skäl.

ur Sveriges Radio Ekot 12 september 2006:

”Gustav Adolfs torg och Norrbro i centrala Stockholm är nu ikväll avspärrade, efter att en yxbeväpnad man hotat att ta livet av sig på Norrbro.”

Den 12 september 2006 ställer sig Mahmoud Reza Beirani på Norrbro i Stockholm.

I handen håller han en yxa och runt hans hals hänger en snara.

Mahmoud Reza Beirani:

Jag fick reda på att jag existerar inte, jag finns inte. Jag måste öppna deras ögon, de ska se mig.

Jag gick 15–16 timmar, promenerade i stan för hitta rätt plats för att jag skulle ha lång tid på mig och kunna förbereda och förklara för dom här vilken situationen jag ligger i och varför.

Tills jag kom till Norrbron. Då tänkte jag det är vatten på den sidan och vatten på andra sidan – där behöver jag inte oroa mig. Det är bara de sidorna.

Då jag sprang på ena sidan punkterade en bil och sprang på andra sidan, punkterade en bil, och sen jag hade ett rep med mig. Knöt dem på stolparna vid bron och halsen och tog fram slangbella och tömde bron på bilar.

Och det är ändå att hela dagen skrek jag att “Här är jag. Jag existerar. Jag finns. Ni kan inte hålla på sådär så många år och säga nej du finns inte. Jag finns. Här är jag.”

Flera förbipasserande upplever situationen som hotfull, men ingen människa kommer till skada. Beirani transporteras till Säters rättspsykiatriska klinik där han skrivs ut efter två dygn.

Några dagar före jul ansöker Beirani på nytt om att regeringen ska häva utvisningen av honom. Men hans ansökan avslås i april 2007.

Samma år går Tore Persson i pension och nu glöms Beirani bort av polismyndigheten. Men det kommer dröja många år innan det upptäcks.

Arkiv: 2007 Reinfeldt träffar Bush, Lehman Brothers kraschen 2008, studentprotester Iran 2009

2010 griper en annan myndighet in när Beirani beviljas ekonomiskt bistånd av socialtjänsten i Vadstena.

I beslutet skriver dom:

”Det är undertecknades uppfattning att varje enskild individ ska få möjlighet att erhålla en trygg och strukturerad vardag. Mahmoud har under många år inte haft den möjligheten och väntar åter på besked om hans nådeansökan beviljas eller ej. Utifrån detta bedömer undertecknades att Mahmoud bör erhålla möjlighet till att bygga upp ett eget hem och därmed skaffa sig en lägenhet. Till detta bör han beviljas försörjningsstöd...”

Beirani flyttar in i en egen lägenhet och skaffar hund. I huset bor också Karolina som ska komma att bli hans bästa vän.

Karolina:

Vi träffades ju där i trappuppgången och hälsade på varann. Nya grannar och jag såg att han hade sin stora hund så jag frågade honom småningom om vi kunde träffas lite med hundarna.

Och promenader och att hundarna kunde leka. För han hade ingen lekkamrat min hund och då började vi träffas.

B: Det är så mycket papper.

K: Ska du skicka med det igen? Det här är det sista du skickade till Migrationsverket, och svaret.

B: Del ett, jag tror det handlar om när jag kom till Sverige.

K: När jag träffade Dai då var du ju helt annorlunda mot vad du är idag. Ja en väldigt glad människa och skämtsam. Glimten i ögat, väldigt vänlig...lätt och tycka om. Lätt och bli vän med. Och sen under dom här åren så har han ju genomgått en fullständig personlighetsförändring.

Det är som att han har försvunnit bit för bit. Det finns ingen glädje kvar.

B: Jag visste inte att det skulle bli som det blev. Om jag gissat det då skulle man rättat till alla misstag. Ja....det är som man säger det är lätt att vara efterklok.

R: Men kan man säga också att du på något sätt själv satte dig i den här situationen?

B: Ja, absolut. Det är min.…jag, men jag har avtjänat. Om man har avtjänat sitt straff då är man oskyldig. Jag har avtjänat mitt straff.

Skylt: Vadstena 2011

Beirani pendlar mellan hopp och förtvivlan. Det har gått fem år sen polisen hörde av sig. Hans psykiska hälsa är försämrad och han tillbringar en tid på psyket efter ett självmordsförsök. Från att ha tränat nästan dagligen går han knappt ut. Han går ner i vikt och äter lugnande och sömngivande tabletter. Genom Karolina lär han känna kyrkoherden Torbjörn Ahlund som börjar engagera sig i hans fall.

Torbjörn Ahlund

fd kyrkoherde Vadstena:

Han fick ju inga papper, han fick inte jobba, han fick inte gå till läkaren hur som helst och.. och ändå så var han tvungen att vara kvar, för det gick inte att skicka tillbaka honom. Och det där är ju.. det där berörde mig väldigt starkt. Det blev nästan som ett dödsstraff, alltså ungefär som en mobbad person kan uppleva. Man finns där, men ingen ser en, man blir inte tagen på allvar som person. Och vi har ju avskaffat dödsstraffet i Sverige, men här kommer det tillbaka.

R: Han är ju dömd för ett grovt brott och i den här domen kom man också fram till att han skulle utvisas på livstid, hur ser du på det?

TA: Ja, dels så.. brottet är ju naturligtvis inget man kan försvara på något sätt. Och det gör ju inte han heller. Han har begått det här brottet. Men han har också tagit straffet. Han har faktiskt tagit straffet fullt ut. Han har suttit i fängelse, han har blivit fri från det, straffet, han har alltså sonat sitt brott. När han sen då inte kunde skickas tillbaka, då har han ju sagt att låt mig vara här då, och arbeta. Jag gjorde en dumhet, den var grov. Men jag har tagit mitt straff. Och jag vill vara kvar, jag vill jobba, jag har min familj här.

2012 startar Torbjörn Ahlund tillsammans med andra en namninsamling för att Beirani ska få stanna i Sverige. Stödet är stort bland Vadstenaborna och än en gång försöker man få regeringen att upphäva utvisningsbeslutet. 

Torbjörn Ahlund

fd kyrkoherde Vadstena:

Där historien, den där berättelsen, grep tag väldigt starkt i mig, och när jag såg också i hans ögon, i hans gestalt och ja, hur han levde. Att det här gjorde så ont, då tyckte jag att då måste jag engagera mig i det. Tillsammans med många andra här i Vadstena.

Men kampen är förgäves. I maj samma år avslår regeringen för sjunde gången upphävandet av Beiranis utvisning.

Kalender: 2014 valvaka Löfvén, 2015 flyktingkris, 2016 Trump vinner valet

Den 13 juli 2017 ringer Beirani själv till polisen i Norrköping. Han har fått nog av att vänta. Då har det gått 11 år sen han sist hörde något.

Mahmoud Reza Beirani:

Jag väntar bara, nej vad är det som händer, jag frågar Karolina, varför är det ingen som hör av sig. Åren går och går och går, tills jag ringer polisen i Norrköping och bestämmer en tid. När jag kommer dit går tjejen och hämtar mitt ärende från arkivet. De hade arkiverat mitt ärende. Det är som att jag är död, jag finns inte längre. De hade arkiverat ärendet, de säger bara ”vi ber om ursäkt”. Gud, det är 11 år av mitt liv.

Vi går igenom alla handlingar i fallet en gång till. Vad var det egentligen som hände på flygplatsen i Iran 1998?

När Beirani blir tillsagd att ensam gå av planet.

I en tjänsteanteckning daterad den 21 oktober 1998 skriver Tore Persson att UD och svenska ambassaden uttrycker förvåning över att utvisningen inte var synkroniserad med UD. Men framförallt förstår man inte varför transportpersonalen inte lämnade planet och hjälpte Beirani på plats.

Mahmoud Reza Beirani:

Dom frågade mig har du pass, resehandling? Jag har ingenting. Amen, hur kunde du komma hit då? Hur har du klarat av att komma hit? Då berättade jag för dom historien. 

Dom tog helt enkelt nacken på mig och dra mig till planet och kastade mig in i planet och sa skicka iväg...

R: Och då satt de som hade följt med dig – de satt på planet?

B: Ja.

Tore Persson

fd chef utlänningsroteln Norrköping:

Ja, jag anser ju att det egentligen är just det beslutet som de tog ombord i planet då att sitta kvar där och inte följa med in och förhandla, det är ju det som egentligen har förstört hela ärendet.

Ulrika Johansson är chef för gränspolissektionen i Region Öst och den som är högst ansvarig för Beiranis ärende idag.

Ulrika Johansson

chef gränspolisen Region Öst:

Det är svårt att veta exakt varför just den här inte lyckades, men polismyndigheten hade ett möte med transporttjänsten inför den här verkställigheten, där transporttjänsten som ju är dom som då utför dom flesta av dom här bevakningsuppdragen på resor förklarade att man hade haft flera resor till Iran med personer som saknade dokument och att det normala var att gränskontrolltjänsteman kom upp på planet och hämtade personen, medan bevakningspersonal fick sitta kvar.

Vi går igenom reserapporten från Kriminalvårdens transporttjänst. Två personer ser ut att ha eskorterat Beirani på flyget.

Vi kontaktar den första som inte vill medverka i programmet.

Transportledaren – når vi på telefon.

Telefon (Steg 1)

Transportledare:

Jag har gått i pension nu och jag har inte jobbat sen 1999 på det där. Jag kommer inte ihåg och jag är inte, vill inte vara med, nej.

R: För det här är ju en man som då fick åka med tillbaka? Iran släppte inte in honom.

T: Men det hände ju ganska ofta. Det hände ju ganska ofta, att det var så.

Längre än så kommer vi inte när det gäller resan till Iran 1998.

Vi bestämmer oss för att ta kontakt med Irans ambassad för att höra om dom fastställt Beiranis identitet – det har ju ändå gått 22 år. Svaret kommer efter några dagar. Det har dom inte.

Ulrika Johansson

chef gränspolisen Region Öst:

R: Har du varit med om eller är det liksom vanligt att det tar så här lång tid som 22 år?

UJ: Jag skulle säga att det inte är vanligt. Normalt sett som jag sa tidigare så verkställer vi personer redan vid dagen för deras frigivande.

R: Men känner du till något annat fall som har tagit så här många år?

UJ: Jag personligen har inte detaljkunskaper om varje ärende så jag faktiskt inte hur långa… men det är inte unikt, skulle jag säga. Men visst är det ovanligt, för de flesta ärenden blir ju verkställda samma dag som de friges.

En anledning till att det tagit så många år finns i polismyndighetens arkiv.

Mellan åren 2006 och 2017 finns inga spår av att det pågått något arbete med fallet. Det handlar om elva år där polisen inte verkar ha gjort någonting.

Ulrika Johansson

chef gränspolisen Region Öst

Vi har ju, olyckligtvis ska jag säga, haft en längre period där vi inte har jobbat med ärendet. Att vi inte har jobbat med det är inte så konstigt. Vi har haft prioritering av ärenden naturligtvis, men däremot borde vi givetvis haft kontakt med Beirani i större omfattning än vad vi har haft under de åren.

R: Det är ju inte förrän han själv ringer polisen 2017 och frågar hur det går, och då är det som att man kommer på att “just det, han finns ju”?

UJ: Att han finns och att ärendet existerar, det har vi naturligtvis koll på, men det stämmer att vi inte haft kontakt med honom under väldigt lång tid, vad vi kan se heller. Och det är beklagligt, det borde vi ha haft. Om inte annat för att få reda på om hans inställning har ändrats, och vi tar ju tag i ärendet där 2017 när han förklarar att han är frivillig till att följa med till ambassaden. Men tyvärr som sagt så medverkar han inte vid själva ambassadbesöket.

Under hösten 2017 följer Beirani med polisen till Irans ambassad vid två tillfällen.

Vid det första besöket är han inte välvilligt inställd till att återvända, ett krav Iran har för att ta hem medborgare.

Men vid det andra besöket, skriver poliserna som var med att Beirani ber ambassaden om hjälp. Han har även tagit med sig sin mammas id-handling. Ambassaden är ändå inte nöjd.

Mahmoud Reza Beirani:

Jag har till och med tagit, har försökt ganska länge, för det är inte lätt, tills jag fick tag i min mammas personbevis till och med. Och tagit med mig till ambassaden för att det kanske hjälper. Men det hjälpte inte.

Sen några år tillbaka bor Beirani inneboende hos Karolina i Motala. Han berättar att han inte har någon kontakt med Iran, att hans mamma är död och kvar finns bara några avlägsna släktingar. 

Hans liv går ut på att vänta, titta på teve och gå ut med hunden. Utan Karolina skulle han aldrig klarat sig, säger han.

Karolina:

Det är bara jag som ser hur illa ställt det är med honom och som sagt han är så god vän, han har varit så snäll mot mig, så man kan inte överge en vän. Utan jag måste finnas och det gör jag.

R: Vad tänker du om det nu skulle bli så att allting – att polisen lyckas lösa detta så att han blir utvisad?

K: Ja, löser dom det och det skulle hända ja då händer det ju. Men jag tycker att det är djupt omänskligt eftersom han har ju inte varit i Iran på många herrans år. Det är inte hans land längre. Sverige är ju hemma för honom. Och sen i det skicket han är, psykiska och fysiska dåliga skicket som han är i, så är det ju djupt omänskligt. För det lilla han har det har han ju här i Sverige. Han har sina syskon här, han har mig här. Det lilla liv han har, det har han här.

Varje vecka hämtar Beirani sina mediciner på sjukhuset. En veckas dos som ständigt förnyas.

Och en gång i månaden besöker han socialkontoret här i Motala som precis som kollegorna i Vadstena beviljat honom ekonomiskt bistånd.

Lilane Egnell

sektionschef socialtjänsten Motala:

Jag skulle beskriva den här klientens situation som ganska svår. Han har ju varit här väldigt länge i Sverige samtidigt som han står utanför ganska mycket utav det som samhället har att erbjuda.

R: Som till exempel? 

LE: Ja, att ha ett jobb till exempel. Han är beroende av hjälp med sin försörjning ifrån oss som det är just nu.

Per-Olof Andersson

verksamhetschef socialtjänsten Motala:

Han har ett stort utanförskap. Han är ju inte en del i svenska samhället och med de konsekvenser det blir då så att säga. 

R: I vanliga fall så ställer man väl krav på dem som får ekonomiskt bistånd att man kanske ska söka jobb och så vidare. Hur gör ni här?

LE: Här finns inte den möjligheten kan man ju säga, för kraven är ju utifrån att du ska nå en egen försörjning och för den här klienten finns inte en annan möjlighet. För han står utanför allt annat, socialförsäkring och så där.

R: Är ni skyldiga att ge honom ekonomiskt bistånd?

Enligt vår uppfattning så är vi skyldiga att ge honom. Han uppfyller de kraven som man kan ställa. Så vi har gjort den bedömningen hittills att han...

PA: Och vi har tittat och undersökt hur andra kommuner har gjort och då tittar vi efter domar och så och där har vi ju också hittat dom då som säger att de personerna är berättigade till försörjningsstöd.

R: Som är i en liknande situation som denna då?

LE: Ja, ganska exakt.

PA: Ja, ungefär.

R: Men sänder inte det dubbla signaler att en del av samhället har bestämt att han ska utvisas härifrån. Han ska inte vara kvar i Sverige?

LE: Det kan jag förstå att man tycker och det är så som det ser ut just nu med regelverket och så kan man ju tycka om det kanske men...

R: Men vad tänker ni?

LE: Jag tänker att det vi har att förhålla oss till är rätten till försörjning.

Sedan 1998 har svenska myndigheter försökt få Beiranis identitet bekräftad av Iran, utan framgång. Även vi har fått samma svar: hans iranska medborgarskap har inte gått att fastställa.

Ulrika Johansson

chef gränspolisen Region Öst:

R: Tror du att ni kommer lyckas utvisa Mahmoud Beirani?

UJ: I dagsläget så har vi en ganska positiv prognos ändå och ser att det vi jobbar med just tror vi faktiskt kan leda till en framtida verkställighet.

R: Hur lång tid sträcker sig den här prognosen? Är det inom en månad eller?

UJ: Det är väldigt svårt för mig att avgöra. Det kan jag tyvärr inte svara på.

Vi skickar ännu en förfrågan om en intervju till den iranska ambassaden.

Och plötsligt får vi ett oväntat mejl.

Efter några veckor svarar ambassaden att man nu är redo att kommentera fallet Beirani.

Irans ambassad ligger på Lidingö utanför Stockholm.

Vi ska träffa chefen för den konsulära enheten och har med oss tolk.

Mohammad Reza Nili

chef konsulära enheten Irans ambassad:

R: Varför tar inte Iran hem Mahmoud Beirani?

MRN: Det handlar inte om att Irans regering inte accepterar honom. I din fråga ligger också en missuppfattning, hans namn är inte Mahmoud utan Mahmoud Reza. // Iranska myndigheter skulle aldrig stoppa någon från att resa in i landet, och alla iranska medborgare är välkomna att resa in i landet när helst de vill. Det finns inga problem med det.

R: Jag fattar inte, så han heter inte Mahmoud Beirani?

MRN: Mahmoud Reza Beirani.

I dom handlingar vi fått ut ser vi att Beirani uppgett sin rätta identitet till svenska myndigheter från första början. Men ambassaden menar att det är handlingar som dom inte sett. Trots att dom fått foton, fingeravtryck, släktuppgifter och Beiranis mors id-kort. Så när lyckades ambassaden fastställa Beiranis identitet? Svaret förvånar.

Mohammad Reza Nili

chef konsulära enheten Irans ambassad:

R: När lyckades ni identifiera honom?

MRN: För några dagar sedan, efter att ni hörde av er.

R: Var det första gången?

MRN: Nu är allt digitaliserat så allt går snabbt, genom internet och datorer.

R: Varför har det tagit 22 år då?

MRN: Eftersom ingen har varit intresserad och han vill inte åka frivilligt till Iran. Den viktiga saken är den: Han borde frivilligt bestämma sig för att åka till Iran. Inte ens efter 100 år skulle vi tvinga någon att åka till Iran.

R: Hur ser du på att svenska myndigheter har fattat ett beslut om att han ska utvisas från Sverige på livstid?

MRN: Vi har inte problem med det, om han vill återvända så kan vi utfärda dokument till honom så han kan resa till Iran.

R: Svenska myndigheter ber ju er om hjälp för att kunna utvisa honom härifrån?

MRN: Den här frågan rör inte två stater, utan den här specifika personen.

R: Har jag förstått dig rätt nu att så länge han själv inte ansöker så kommer ni aldrig utfärda några resehandlingar till honom?

MRN: Ja, det stämmer.

R: Hur kommer det sig – för att alla länder har ju inte den här principen – varför har Iran den att man måste återvända frivilligt?

MRN: Eftersom vi respekterar människors vilja. Förväntar ni er verkligen att vi ska sätta handbojor på iranska medborgare och föra dem tillbaka till Iran? Och sen är det ni som kommer och klagar på att vi inte respekterar mänskliga rättigheter?

Det är inte lätt att förstå. Och kanske är det något annat som skaver för plötsligt pekar konsuln på en pärm han haft med sig till intervjun.

Mohammad Reza Nili

chef konsulära enheten Irans ambassad:

Alla dessa människor har ärenden vid iranska domstolar, domar har utfärdats mot dem. Domstolens domar har skickats till oss, så att Sverige kan hjälpa till att skicka tillbaka dem till Iran. Men svenska myndigheter samarbetar inte. Det är inte politiskt. Allihop är bedragare. De har alla blivit dömda, men de har inte gått med på att ta sitt ansvar. Vi har översatt alla dokument från de privata fordringsägarna, och skickat till svenska myndigheter, för att få tillbaka dessa personer till Iran, men Sverige samarbetar inte.

Mahmoud Reza Beirani:

Hej Lina.

R: Vi har ju faktiskt varit på Irans ambassad. De hälsar att eftersom de nu identifierat dig så kan de utfärda dokument och så kan de hjälpa dig att få hem dig…

B: Jag blir livrädd.

R: Dom säger också att det är väldigt viktigt för dom att du själv säger att du vill hem. Det är bara då de kan utfärda de här resehandlingarna för att du ska kunna åka?

B: Ja, jag kommer säga nej, för jag vill inte hem. Det här är mitt hem. Det här är mitt hemland. Jag bott här i 34 år. Jag är uppvuxen här. Det här är mitt hem…

Mahmoud Reza Beirani kom till Sverige 1987 och fick permanent uppehållstillstånd.

Han begick ett grovt brott och dömdes till fängelse och utvisning.

1998 var han positiv till att åka hem men Iran vägrade släppa in honom.

Både UD, svenska ambassaden och den polis som länge jobbade med fallet har kritiserat hur den utvisningen gick till. 

Efter det låstes Beirani in igen i åtta månader.

Sen sattes han i kommunarrest i två år.

Sen glömde polisen bort honom i 11 år.

Hade Beirani själv kunnat göra nåt mer för att återvända? Ja, förmodligen.

Men Iran är inte vilket land som helst. Iran är i praktiken en religiös diktatur som upprepade gånger brutit mot mänskliga rättigheter.

Beirani säger att han inte har någon anknytning till landet.

Han är idag 58 år gammal.

Iran vägrar ta emot honom så länge han själv inte vill åka hem – och det vill han inte.

Polisen tror ändå att dom kommer lyckas utvisa honom.

Det finns heller inte någon gräns för hur länge Sverige kan försöka utvisa en person.

Tore Persson

fd chef utlänningsroteln Norrköping:

Hur det än är så måste ju Beirani leva i nån form av plågsam tillvaro som inte får klart hur hans liv ska vara. Så att jag kan ju inte sätta någon tidsgräns när inte myndigheterna gör det. Utan det är bara rent humanitärt som jag tycker att det kanske...

R: Och rent humanitärt vad tycker du då?

T: Ja, då är det ju det att han borde ju tycker jag kanske beviljas någon form av ett uppehållstillstånd, men som sagt det är inte mitt bord.

 Mahmoud Reza Beirani:

Jag har inte mördat någon, jag har förstört bara för mig själv. 27 år har passerat och fortfarande är det som att man står på samma ställe och har inte rört varken en millimeter fram eller en millimeter tillbaka.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer