Ur Uppdrag granskning 15 oktober 2008:
Meros är ingen vanlig camping. Här bor människor som vi inte vill ha någon annanstans. Narkomaner, alkoholister och psykiskt sjuka. Det här är pastor Jean-Erik Mårtensson som driver stället. Länge placerade myndigheterna socialt utsatta människor på Jean-Eriks camping. Å Meros blev snart en ökänd adress hos polisen. Men 2004 togs ett enhälligt beslut i Göteborgs stad. Ingen ska behöva bo här. Meros camping är ett ovärdigt boende.
Jean-Erik Mårtensson pastor, ägare Meros camping: Det lustiga är att fastän nu då samhället har tagit bort alla hjälp så har vi lika mycket gäster kvar som vi hade förut. Därför att nöden och eländet blir kvar.
Förutom det gamla vanliga klientelet har en ny grupp kommit till detta ”ovärdiga boende” 42 romer. Från EU-landet Rumänien. 14 av dom är barn.
Jean-Erik Mårtensson: De rika blir rikare och de fattiga blir ännu fattigare och på botten har man ju romerna då. Så dom har ju varit en second hand klass i århundraden.
Barnen på Meros camping är EU-medborgare. Den yngsta åtta månader. Dom bor trångt i fallfärdiga husvagnar eller i kolonistugor på cirka 10 kvadratmeter. Bland människor med svåra missbruksproblem. Här samsas man om toaletter och duschar. Man undrar varför dom bor här? Om ett boende är ovärdigt för svenskar – är det då inte också ovärdigt för tyskar? Spanjorer? Eller romer? Svaret kan tyckas vara enkelt – men det är det inte.
Telefon: ”Välkommen till Göteborgs stad Askim. Vi tar strax emot ditt samtal.”
Renate Saul enhetschef socialtjänsten Askim: Vi placerar inte folk på Meros.
Reporter: För att?
Renate Saul: För att vi inte anser att det är ett fullvärdigt boende. Och det här är ju ett beslut som man har tagit i Göteborgs stad gemensamt. Om dom bor där så utgår jag från att dom bor där tillfälligt. Dom bor där som typ du åker och campar och så bosätter du dig någonstans några veckor eller någon månad och sen så utgår jag från att man förflyttar sig att man tar sig därifrån.
Romerna på Meros berättar att dom är arbetssökande och lever på hjälp från olika välgörenhetsorganisationer. Därifrån har dom fått barnvagnar, leksaker, kläder och mat.
“Sara”: My bedroom. My bed. Here sleeps four persons. Its my table where my family eats food. This is where I have everything for my child. This is my kitchen. Its this. And this is everything what I have. In Romania it is not more good it is more bad. Here I have something for sleep and I have a table for food.
Jean-Erik Mårtensson pastor och ägare Meros camping: Man ska inte komma och säga det att den här folkgruppen har kommit för att suga ut Sverige. Det är att vara orättvis. Det är att ljuga på dem. Man ska vara sparsam med att ljuga på folk. Det här människorna vill göra rätt för sig och då ska man ta vara på dom fast di är romer. Och det är där knuten ligger att vi har en rasism i Sverige som man inte kan acceptera.
Socialkontoret i Askim ligger en knapp kilometer från Meros. Enhetschefen Renate Saul känner väl till campingplatsen. Hon ska förklara varför Meros är ett ovärdigt boende för knarkare men inte för romska barn. Och jag kommer inte förstå vad hon menar.
Renate Saul, enhetschef socialtjänsten i Askim: Vi har varit där med tolk och vi har varit där med utredande socialsekreterare. Och vi har gjort intervjuer med dom som vistades där då. Och vi fann inga skäl i att gå in med tvång på dom barnen som fanns där då. Jag tycker inte att Meros camping är ett boende som man vill rekommendera och vi rekommenderar inte det från socialtjänsten. Sen är det så att man har en fri rörlighet och att man själv får välja var man vill bo.
Reporter: Men du får hjälpa mig förstå, för jag fattar inte. För jag tänker att i Sverige idag ska man inte kunna leva så eller...
Renate Saul: Nej, det är så vi ser det.
Reporter: Men att barn bo där bland missbrukare och a-lagare det är helt okej alltså?
Renate Saul: Så länge barnen har en god tillsyn och en god anknytning till sina föräldrar och att föräldrarna har försäkrat oss om att dom ser till så att barnen inte ... vad ska jag säga... att barnen inte hamnar i fel situationer eller i farliga situationer.
Reporter: Tycker du att dom 14 barn som bor här att det här en bra miljö för barn?
Jean-Erik Mårtensson: Det finns bättre miljö och var? Ja, det är det. Nämligen visa mig var dom är välkomna så ska jag alltså ringa ett extra samtal till min fru ikväll och säga tack och lov nu slipper vi den här bördan. Men det finns ingen. Vem vill ha dom?
Reporter: Men kan du förstå att många som kanske ser…?
Jean-Erik Mårtensson: Nej! Jag kan inte förstå detta därför att dom inte har något konstruktivt. En huvudregel i civilisation var aldrig negativ om du inte har ett positivt alternativ. Det är civilisation Att bara gå omkring ja, det är inte bra och det är inte bra... Detta är bara kräsenhet. Vi måste vara konstruktiva Det där är dåligt – här är någonting bättre varsågod. Förstår du mig?
“Sara”: I want normal house for my children and I want to know Swedish for work and for understand what my children's teachers are saying cause I don’t understand nothing. This I want. I want work and a good life for my children. Because life now it's not good.
Göteborg 2015
Meros camping finns inte längre. Idag finns bara några enstaka spår kvar och ett rykte om att nånting inte gick rätt till. Att kommunen tog ett förhastat beslut som fick stora konsekvenser.
2008 såg vi några av dom första romska EU-migranterna som sökte sig till vårt land. Sen dess har mycket hänt. Idag finns dom utanför matbutikernas skjutdörrar med små pappmuggar och vädjande blickar. Också bilden av dom har förändrats. Då var dom flesta musikanter som utgjorde ett pittoreskt inslag i gatulivet. Idag hör vi rapporter om attacker mot tiggare och kraven på ett förbud mot tiggeri blir allt vanligare i debatten.
Ljudill: ..tex i London där det är böter på att tigga på böter 11000 kronor så har det inte gjort att man har hjälpt dom människorna
Ljudill: ”Och jag tror att vi gör dessa människor en björntjänst att blunda och tro att detta försvinner...”
Ljudill: ”Det handlar om Sverigedemokraternas reklamkampanj om eller emot tiggeri i en av Stockholms tunnelbanestationer. ”
Den här historien handlar om dom beslut som fattades i samband med att man la ner Meros camping. Beslut som påverkar oss än idag. Och om vart människorna, och framför allt barnen som bodde där, tog vägen. Den handlar också om två idésystem som krockar. Å ena sidan tanken på fri rörlighet – ett av EU:s fundament. Å andra sidan den svenska självbilden, som humanistisk medkännande nation, med välfärd åt alla och barnens rätt i centrum. Och inte minst om hur myndigheter famlar i ett ingenmansland mellan dessa två kulturer. Vi har dolt ansiktet på den här kvinnan. Jag kallar henne Sara. Hon var huvudperson i reportaget som sändes 2008. När jag kommer i kontakt med henne igen låter hon orolig och meddelar artigt att hon har goda skäl att inte ställa upp på en intervju – men hon berättar inte vilka.
Den här lilla pojken intervjuades aldrig i reportaget. Men jag minns hur han från säkert avstånd storögt tittade på tevekameran. Han heter Marius.Jag försöker ta reda på var han befinner sig idag och får tag på ett telefonnummer. När Sara, Marius och dom andra romska EU-migranterna kommer till Meros camping startar en serie händelser som ska få konsekvenser under lång tid framöver. Rumänien har precis blivit medlemmar i EU och medborgarna i det gamla kommunistlandet har fått rätt att resa fritt i Europa så länge dom inte ligger värdlandet till last. Men hösten 2008 ställs allt på sin spets när hela Sverige på bästa sändningstid kan se barn leva bland missbrukare och psykiskt sjuka på Meros camping
Och krav höjs om att barnen på Meros ska få ett värdigt boende.
Ur SVT:s Debatt 16 oktober 2008
Man: Skit i att kalla dom för romer, det är mammor och pappor med barn. Det är dom vi ska hjälpa.
Janne Josefsson: Vem ska betala och vem ska göra vad?
Maria Leissner: Socialtjänsten har ett ansvar här.
Ung tjej: Men det finns ju hur många som helst. Ska alla komma hit då? Ska alla ha rätt att få jobb? (ej i bild)
Nu går allt väldigt fort. Politiker och myndigheter är tagna på sängen. Snart slår Att dom inte hör hemma i Rumänien. Och att dom har samma rätt till socialhjälp som övriga invånare i staden Göteborg.
Vi åker till Finland. Pastor Jean-Erik Mårtensson har efter pensionen flyttat tillbaka till hemlandet. Mårtensson blev känd redan på åttiotalet. Han blev pingstpastorn med stort rättspatos som gjort till sin livsuppgift att gripa in där samhällets skyddsnät inte räckte till. Vi hoppas att han kan hjälpa oss att reda ut vad som hände hösten 2008 i samband med att hans livsverk – Meros camping – gick i graven.
Jean-Erik Mårtensson, fd ägare Meros camping: Det räcker inte med att ge en liten slant i deras lilla burk på gatan, utan man måste stanna och börja prata med dem och bjuda dom hem till sig och bli god vän med dom och fråga hur är dina förhållanden? Och hur har du med dina förhållanden hemma i Rumänien? Man måste bli bekant med dem.
Jean-Erik Mårtensson minns ett speciellt tillfälle när tjänstemän från kommunen kom till Meros camping. Det ska ha skett några månader efter Uppdrag gransknings reportage. Kommunen behövde hjälp. Dom romska familjer som hade barn skulle få lämna Meros. Men det fanns ett problem. Kommunen hade åtta lägenheter och nu skulle tjänstemännen med Jean-Erik Mårtenssons hjälp välja ut vilka åtta familjer som skulle få dom.
Jean-Erik Mårtensson: Jag är säker på att det var inte jag som valde. Det var nog socialförvaltningen som valde dem,
Reporter: Ja, jag vet inte?
Jean-Erik Mårtensson: Jag kan aldrig tänka mig att jag hade så dåligt omdöme att jag skulle ta mig för att vara någon domare där.. kan aldrig tänka mig, då var jag nog rubbad iså fall. Det var nog makthavare som valde ut. De kunde kanske fråga mig och jag kunde ge ett vitsord, dom har skött sig bra dom har skött sig bra det kunde jag ge.
2009 hjälper Ulrika Falk på Social resursförvaltning dom romska familjerna att flytta in i sina nya lägenheter.
Ulrika Falk, fd tjänsteman, Social resursförvaltning Göteborg: Mitt arbete blev att flytta in familjer och där påbörja ett socialt stöd och en samordning kring de familjerna.
Reporter: Hur gick det då?
Ulrika Falk: Jag tycker att det gick bra. Och det visar också på att det är möjligt att göra djärva saker och att det är möjligt att göra…
Reporter: Varför var det en djärv sak?
Ulrika Falk: Jag tycker att det var en djärv sak därför att Göteborgs stad bestämmer sig för att just titta på barnperspektivet och väljer att följa den linjen och den har man ju stått fast vid i Göteborg sedan dess. Och det tycker jag är djärvt, att man vågar välja barnperspektivet i den frågan. Så det tyckte jag var djärvt och sen att man egentligen fattar ett kollektivt beslut för en grupp personen, alltså normalt sett så brukar man göra individuella bedömningar eller biståndsbeslut går ibland till, eller oftast till på ett annat sätt.
Reporter: Är det inte så att man alltid ska göra individuella bedömningar?
Ulrika Falk: Absolut ska man göra individuella bedömningar men det hade man ju gjort i den situationen.
Reporter: Så här gjorde man inte det, utan här gjorde man ett gruppbeslut.
Ulrika Falk: Självklart har man ju träffat familjer och intervjuat familjer innan man bestämde sig för vilka de var. Det förutsätter jag. Men på ett sätt så erbjuder man ju åtta familjer på samma gång boende så på så vis är det ett kollektivt bistånd.
När ryktet går om att Göteborg ordnat lägenheter Men beslutet gäller bara åtta utvalda familjer. Alla andra får avslag. Vi går igenom dokument från den tiden och ser hur socialen skriver att En familj som säger att dom bott på Meros i två år får beskedet att dom är Aaron Israelson är tidigare chefredaktör på gatutidningen Faktum. Han har länge följt vad som hänt romerna på Meros camping.
Aaron Israelson, fd chefredaktör Faktum: Den svenska välfärdens casino, är det ju. Dels för att de här åtta barnfamiljerna, att det blev just dom, berodde på att dom fanns där på plats i Meros camping, den dagen som socialtjänsten kom dit och gjorde sina listor. Vissa barnfamiljer hade då varit där fram till helt nyligen, men lämnat landet tillfälligt för att åka och hälsa på sina släktingar i Rumänien, vissa kanske var ute på stan. Och de fick ju inte den här hjälpen.
Reporter: Så vid ett enda tillfälle så avgjordes då egentligen det här...?
Aaron Israelson: Vid ett enda tillfälle så avgjordes vilka som skulle få de här hjälpinsatserna, och det var de som för tillfället befann sig på Meros camping.
Reporter: Låter inte det ganska... det låter ju ganska godtyckligt?
Aaron Israelson: Det är ju godtyckligt. Och det är ju också ett undantagsfall, som sagt. Det kommer inte hända igen. Så att de, de hade en oerhörd tur, de här familjerna.
Reporter: Och de andra?
Aaron Israelson: De hade otur.
Vi går igenom våra gamla inspelningar från Meros. Nästan alla barn är små, och minderåriga än idag. Men pojken på cykeln är något äldre. Kanske är han runt 10-12 år på bilderna. Det visar sig att Marius bor kvar i Göteborg.
Marius: Var det jag där? Där är jag.
Reporter: Snygg frisör.
Marius: Du vet varför jag gillade Cristiano Ronaldo och på den tiden hade han den frisyren.
Marius är 11 år när han lämnar Rumänien. Hans pappa tar med honom till Sverige och Göteborg. Dom bor inneboende hos bekanta, men flyttar sen till Meros camping i Askim.
Marius: Jo det var bra. På ett sätt. Men det finns också ett dåligt sätt. Vi hade nånstans vi kunde vara i säkerhet. Någonstans att bo. Men det som var dåligast, det har jag också berättat, det var det som....svenska alkoholister som var där. Och hur de tog narkotika och droger och blandade. Det var det vi såg mest. Alkohol och mycket tjafs och bråk. Det var det som var.
Romerna på Meros försörjer sig som gatumusikanter. Och det gör även Marius. På den här bilden är han 11 år.
Marius: Det var ungefär klockan 10, vi hade köpt glass och det var soligt. Och efteråt gick vi till Nordstan och började spela.
Reporter: Så gick du till Nordstan och började spela musik?
Marius: Ja, och jag tjänade 300 kronor på den dagen.
Men hösten 2008 får han och dom andra barnen börja på Hultskolan i Askim.
Marius: Det var spännande, för jag visste ingenting. Jag kunde inte räkna och inte skriva. Och när jag gick första gången, jag gick i sexan, och det var svårt med alfabetet för en person som inte kan språket. Hur ska man förklara sig? Och det var inga invandrare där, bara svenskar att prata med. Men som tur var hade jag en tjej med mig,….och hon var i min klass.
Reporter: Hon bodde också på Meros?
Marius: Ja, och hon kunde lite engelska, blandat, inte riktigt men hon kunde några ord och man förstod lärare. Det var bra lärare. Det hjälpte oss att prata. De visade bilder för oss. Istället för att vi skulle hålla på och skriva. Vi kunde inte. De visade bilder för att vi skulle förstå. Det kändes bra efteråt. Nu går jag i skolan.
Vintern 2009 får dom åtta familjerna sina lägenheter. Marius och hans pappa tillhör den lyckliga skaran. Marius går i skolan och hans pappa studerar svenska. Båda försöker anpassa sig till sitt nya inrutade liv.
Marius: Jag blev glad. Som ett barn. Du kommer från en husvagn och du ska bo i ett palats på ett sätt. Förstår du, stor skillnad. Det finn inte skräp överallt. Det luktar mycket bättre, det luktar inte illa. Du har din säng, du kan duscha när du vill. På Meros camping var vi tvungna att gå ut när vi skulle duscha. När vi gick tillbaka till husvagnen för att hämta kläder och så var det is i håret för att det var så kallt. Man känner sig bra när man fick lägenhet. Duscha sig bra. Och vara ren. Som andra barn.
Men Göteborgs stads beslut om att erbjuda familjerna lägenheter kommer flera år senare att leda till att en annan myndighet reagerar.
Sara är svårövertalad. Hon är förändrad. För sju år sen levde drömmen om en framtid med jobb och ett nytt liv för barnen. Hon var också en av dom som fick en lägenhet av kommunen. Men idag tycks verkligheten ha hunnit ikapp. När jag ber henne berätta framför kameran säger hon att barnen tog illa vid sig efter förra reportaget, skolkamraternas frågor blev en börda. Och så berättar hon sin hemlighet – en hemlighet som hon vill bevara, men som kommer att avslöjas i det ögonblick hon träder fram i teve.
Marius: Hur många gånger jag flyttat? Okej. Meros camping, en gång. Bergsjön och runt omkring där ibland. Meros camping igen. Efter det Bergsjön, nej Frölunda. Angered, Bergsjön igen. Kortedala. I Stenungsund. Och tillbaka till...vad var det? ...till Kortedala. Från Kortedala till Lövgärdet.
2011 blir Marius och hans pappa av med lägenheten dom fått. Pappan som levt nästan hela sitt liv utanför samhällets regler och normer har svårt att anpassa sig i det nya landet. Efter ett tag förlorar han också ersättningen från socialtjänsten.
Marius: Hur ska jag förklara hur det kändes? Man tänkte inte så mycket på vad som skulle hända med mitt liv och så. Jag tänkte inte. Jag bara gick hem varje dag och så. En dag var det bra, nästa var det dåligt. Detta var mitt liv.
Reporter: Hur kändes det när dina klasskamrater de bodde i...de hade väl egna lägenheter och bodde ordentligt i riktiga med sina föräldrar och så.
Marius: Jag vet att jag hade inte dåliga kläder. Och inte heller bra. Normala kläder. Och folk märkte inte när jag kom till skolan för jag var hela tiden glad kille. Och det sociala, det kändes inte att jag har....
Reporter: Det märktes inte på dig menar du?
Marius: När jag kom till skolan, när jag kom in genom dörren, in med foten, så vet jag att jag ändrade mig för att jag tänkte att jag måste lämna allt som är hemma och de problem som finns och så måste jag lämna hemma, och fortsätta här och plugga och så. Det var det.
Men ibland fick jag samtal från min pappa: ”Jag är där” och så. Och man mådde dåligt. ”Nu flyttar vi oss, du måste komma hem”, ”Men jag är i skolan”, ”okej men när du kommer hem”. Så har det varit. Det hände en massa gånger, men jag blev inte ledsen. Vänner frågade mig vad som hände. ”Vi ska flytta”, ”Jaha.” ”Var” ”Där borta” De brydde sig inte om hur och så. De ställde inte frågor.
Reporter: Så det kunde ringa mitt på dagen och så sa din pappa att nu ska vi flytta?
Marius: Ja, och han vill jag skulle veta. Det hände. Två, tre gånger i skolan. Men det hände inte att jag... Men ingen visste väl vad som finns i hjärtat och så. Vad som finns bakom en. Vad jag bär på. Inte heller lärarna visste.
Marius och hans pappa lever från dag till dag. Och snart hamnar deras ärende på Migrationsverkets bord. Den 21 december 2011 får Marius och hans pappa besked att dom inte har någon uppehållsrätt i Sverige. Och att pappan varit en belastning för socialtjänsten. Men det stannar inte där. Migrationsverket kräver nu att Göteborgs kommun lämnar ut uppgifter på samtliga personer som bodde på Meros. Man vill veta namn och personnummer på dom EU-medborgare som kommunen hjälpte. Och Migrationsverket frågar efter en prislapp. Anledningen, skriver man, är att Migrationsverket ifrågasätter om romerna från Meros överhuvudtaget har rätt att befinna sig i Sverige. Tre år efter att Göteborgs kommun erbjudit åtta familjer bostad och försörjningsstöd. Två myndigheter, och två helt olika besked.
Thomas Erhag docent EU-rätt, Göteborgs universitet: Ärligt talat så är det så att personer.. även andra EU-medborgare som kommer till Sverige, inte har ett arbete, man har inte en rätt enligt EU-rätten, eller heller enligt svensk lagstiftning att bli försörjd i Sverige. Sorry liksom, men så långt sträcker sig inte svensk solidaritet. Och det man gör då från Migrationsverkets sida är att man, man försöker att ta reda på.. i den mån, och då har dom en skyldighet om dom här personerna har blivit en sån här orimlig belastning av det sociala biståndssystemet. Och om man då i flera år, om man får in uppgifter här att man i flera år har fått bistånd från kommunen i form av både kontanta medel och andra typer av insatser som boende, ja då är ju det här personer som inte har lyckats skaffat egen försörjning och då förverkar man sin lagliga bosättning i Sverige. Och då kan man med stöd då i utlänningslagen bli... behöva lämna Sverige då.
Reporter: Så dom här olika bedömningarna är helt korrekta på ett sätt?
Thomas Erhag: Givet omständigheterna på Meros så är det här.. för mig andas det en ansvarsfull bedömning enligt socialtjänstlagen, på samma sätt som Migrationsverket också gör sitt arbete.
Båda har alltså rätt. Det tar några månader men till slut får
Grafik: “Vi vill i detta brev framhålla att familjerna under flera års tid levt i Göteborg utan att tidigare förfrågningar har inkommit.(...) Med tanke på FN:s barnkonvention vore det därför mycket olyckligt om familjerna utvisades och barnen rycktes upp ur sin nuvarande miljö för att gå en oviss och sannolikt mycket svår framtid till mötes.”
Brevet undertecknas av flera politiker men deras oro visar sig vara obefogad. För plötsligt tas ett oväntat beslut på Migrationsverket. Den avdelning som begärt ut uppgifterna om romerna läggs ner och frågan blir aldrig avgjord.
Dom åtta familjerna på Meros camping drog en vinstlott. Men idag är situationen en annan. 2008 levde myndigheterna i tron att EU-migranterna var här på tillfälligt besök. Men dom stannade och blev fler. Och nu ser vi fattigdomen överallt. Det finns inget gemensamt regelverk för hur Sverige ska hantera dom EU-migranter som kommer hit. Det är upp till varje kommun. En del kommuner ger nästan ingen hjälp alls. Andra gör stora insatser. Göteborg är en sån kommun. Här har man till och med en särskild tjänsteman som samordnar insatserna.
Teresa Woodall, utvecklingsledare, Social resursförvaltning Göteborg: Som unionsmedborgare så har man rätt att fritt röra sig i Europa och man har rätt att stanna upp till tre månader för att söka arbete. Man brukar skilja på om man är ekonomiskt aktiv eller icke ekonomiskt aktiv inom det fria... eller rörlighetsdirektivet.
Reporter: Och vad har de för rättigheter de som är icke ekonomiskt aktiva?
Teresa Woodall: Då har man rätt att stanna här i upp till tre månader och söka arbete.
Reporter: Och om man inte får det då? Ett arbete?
Teresa Woodall: Ja, möjlighet har man väl att vara kvar som individ, men det är ju så att i Sverige så sker ingen registrering av personer som kommer hit, som är unionsmedborgare, som söker arbete utifrån det här direktivet, vad jag vet, så att... i princip kan man ju stanna här längre.
Reporter: Vad kan Social resursförvaltning hjälpa till med då? För de som är icke ekonomiskt aktiva?
Teresa Woodall: Vi har ju en hel del insatser som riktar sig till EU-medborgare som är här, och vi riktar ju mot alla EU-medborgare som vistas här, men framförallt då de som är socialt och ekonomiskt utsatta. Och vi erbjuder en mängd insatser tillsammans med den idéburna sektorn…
Reporter: Vad betyder idéburen sektor?
Teresa Woodall: Frivilligorganisationer. Och de har vi ju ett tätt samarbete, så mycket av de insatser som görs, görs ju tillsammans med dem.
Reporter: Varför gör ni det?
Teresa Woodall: För att vi tycker att det är viktigt att på något sätt stötta de personerna som befinner sig här…
Reporter: Men är vi skyldiga att göra det eller liksom?
Teresa Woodall: Nej, det är vi inte. Inte enligt lagen…
Ingen vet hur många romska EU-migranter som vistas i Sverige. Man tror att det kan röra sig om 4000 men det kan också vara många fler. I en intern rapport om läget för romska EU-migranter från 2012 kan vi läsa att Göteborg utmärker sig. Ulrika Falk arbetar idag på Räddningsmissionen som tillsammans med kommunen driver en förskola för dom romska barnfamiljer som fortsätter att komma till Göteborg.
Ulrika Falk, Räddningsmissionen: Vi tar emot barn som vi både kan erbjuda barnpassning men föräldrarna kan också vara med. Vi är en öppen förskola. Så vi har ju personal som arbetar här och pedagoger som arbetar i verksamheten och erbjuder också stöd för både barn och vuxna då.
Reporter: Vad gör föräldrarna då, när barnen är på er förskola?
Ulrika Falk: Majoriteten försörjer sig i gatubilden på olika vis. Antingen genom att man tigger eller pantar burkar, spelar musik, säljer faktum. Men vi har också föräldrar som arbetar sporadiskt.
Så det är olika.
Reporter: Hur bor familjerna då?
Ulrika Falk: Majoriteten av de familjerna vi möter hänvisas till svarthyror, svartkontrakt som man hyr på lite oklara grunder. Men som ändå är ett bättre alternativ än att sova ute så att säga. Många gånger betalar man ganska höga hyror för det. Och det saknas ju andra alternativ. Vi har över vintersäsongen tillfälligt boende i husvagnar i samverkan med församlingar på räddningsmissionen. Men det är ju ingen permanent lösning.
Teresa Woodall minns romerna på Meros och diskussionen som ledde fram till beslutet att ge åtta familjer lägenheter. I dag menar hon att situationen är förändrad.
Teresa Woodall, utvecklingsledare, Social resursförvaltning Göteborg: Det här gjordes ju 2008 och det var ju en ganska speciell situation i Göteborg, den har ju inte uppkommit efter det..
Reporter: Så det kommer inga barnfamiljer längre hit eller?
Teresa Woodall: Jo, det kommer barnfamiljer hit, men inte så att man bor på det viset.
Reporter: Hur bor de då? Eller?
Teresa Woodall: Nej, där bodde ju väldigt många människor och det var ju också blandat med olika målgrupper, med olika problematik i det här.
Reporter: Menar du alltså att de barnfamiljer som kommer idag det har en bostad då när de kommer eller var hamnar de?
Teresa Woodall: Nej, det menar jag inte, men vi kommer inte göra en sån eller jag har inte fått information om att vi kommer att göra en sån satsning där.
När Marius och Sara kom till Sverige kunde dom folkbokföra sig här och få ett personnummer men nu Det som hände på Meros ska inte hända igen. En EU-medborgare måste bevisa sin uppehållsrätt i minst ett år, till exempel med ett anställningskontrakt. Den som inte kan det, blir inte folkbokförd och får inte heller ett personnummer. Men EU-migranter har fortfarande rätt att vistas i Sverige tre månader i taget. Så vad vi ser är ett parallellt samhälle som börjar växa fram. Där myndigheter står handfallna. Människor mitt ibland oss, men som inte har tillgång till dom privilegier som vi andra har – som lever sitt liv på våra gator, ibland utan bostad och arbete och som tjänar sitt levebröd genom att tigga. Inte helt olikt den situation som uppstod på 60-talet då romer bodde i läger utanför våra städer.
Ur ”Du svarte zigenare” 1960
Zigenarna får oftast slå sig ned i städernas utkanter, vid soptippar, grustag eller i smutsiga skogsgläntor. Så har det varit i alla tider. Så det är väl inte så underligt. Men det säger kanske lite om hur zigenarna uppfattats och uppfattas än idag. Som ett pack. Ett primitivt slödder som inte riktigt passar in i vårt välordnade svenska samhälle.
Sara har lärt sig svenska och har ett timvikariat som lokalvårdare. Hon får hjälp av socialtjänsten och har fått det sen hon lämnade Meros. Hennes hemlighet är att hon är rom och att hennes barn är romer. Men det är inte nåt hon berättar för folk. Ett framträdande i teve skulle avslöja allt. Hon vill att familjen ska lyckas säger hon. Marius är tillbaka i Sverige och bor på Brännö i Göteborgs södra skärgård. Tillsammans med sin pappa har han startat en liten cykelverkstad på ön. Här bor också Marius styvmor och lillebror Dennis.
Marius: Cyklar har vi lärt oss om... min pappa visste lite från hemlandet. Men när vi kommit hit, vi började med våra cyklar, tränade och började fixa. Och det är inte så svårt. Man måste lära sig bara. Börja. Så.
Marius pappa: Du var ingen jobbig pojke. Vi stöttade varandra.
Marius: Han säger att du, du har aldrig varit en dålig kille. Han sa att du tog hand om mig, jag tog hand om dig. I 2012 i juli... min pappa fick nej från Migrationsverket att få uppehållstillstånd. Och vi var tvungna att åka till Rumänien. När vi kom dit stannade vi i tre månader. Det var också... jag vill inte minnas hur det var där nere. När vi kom tillbaka hade vi ingenstans att ta vägen. Men en farbror tog oss till hans husvagn som han hade i Hisings-Kärra. Vi bodde med honom, men det var… det var dåligt. För vi var tvungna att, jag och min pappa att vakna kl 7 och komma kl 22 på kvällen.
Efter att ha medverkat i en utställning om romer i Sverige kom Marius i kontakt med Gill och Birgitta på Brännö. I två års tid har dom turats om att låta Marius familj bo gratis hos dom.
Birgitta Hultqvist: Det är lite svårt att säga nej, när man vet att människor inte har nånstans att bo, tyckte jag. Så dom kom ut en kväll och sen stannade dom.
Reporter: Men vad tänkte du då, eller varför ville du göra det här?
Birgitta Hultqvist: Ja, det var liksom... det var, ja, det kändes väl bara självklart när det började bli vinter, dom hade ingen annanstans att bo, dom tyckte att det var bättre än ingenting. Och ja, då tänkte jag att då får det vara så, så får vi försöka se till så det blir drägligt för dom. Varmt var det ju, det var inga problem, värme fanns det. Så det kändes ju bra.
Reporter: Hur reagerade er bekantskapskrets när ni gjorde detta?
Gill Widell: Ja, våra närmsta runt bara stödde det. Och vi bildade ju, på våren var det väl när dom bodde hos dig fortfarande ett konto (...) det är 10,12 familjer som sätter in varje månad lite grand på det. Och så har dom fått en peng varje vecka och så har vi ibland kunnat hjälpa dem med Västtrafikkort och sånt där. Och ibland har vi väl lagt ut för sjukvård och lite av varje, ja, så det finns väldigt många som tyckt det var väldigt positivt och som tänkte som vi, man kan hjälpa någon, man kan inte hjälpa alla som kommer hit, men nån kan vi hjälpa lite grand.
Marius: Vad tänker man? Det finns inte ord egentligen... men jag ska säga. Om man får den hjälpen som dom människorna gett till oss. Till min familj. Och hoppas gud välsignar dom. Men att... att få denna hjälp, att komma i skolan och så, alla människor gör inte det. Men som... jag har inte ord, jag vet inte hur jag ska förklara, hur det kändes, när jag fick den hjälpen.
Lärare: Vet ni vad studenten är för någonting? De som går i trean slutar.
Marius går idag på Angeredsgymnasiet i Göteborg. Han säger att drömmen är att en dag bli polis.
Hösten 2008 bodde 14 barn på Meros camping.
13 av dem bor fortfarande kvar i Göteborg.