Utgångsläget i årets löneförhandlingar för industrin har nog varit det svåraste de flesta inblandade upplevt. Motsättningarna må ha varit hårda i andra tider, strejk- och lockouthoten allvarliga och överhängande. Men i coronatider har svårigheter tillkommit som förhandlarna nog inte tacklat förut.
Det handlar för det första om att inte veta vad man pratar om: När förhandlingarna pausades då coronaepidemin bröt ut i våras, var osäkerheten total. Ingen visste hur djup nergången skulle bli, hur många jobb som skulle gå förlorade, hur många företag som skulle slås ut. Ingen visste detta ens några veckor framåt.
Allt stod stilla på många håll
I samma veva som flygplan ställdes på marken, fabriker stängdes, och anställda permitterades, fanns också en överhängande risk för global finanskris med stopp för krediter, vilket hade gjort läget mångfaldigt värre och mer akut. Det talades om BNP-fall på 20 procent i år. En fruktansvärd och dramatisk siffra, men en del frågade sig ändå främst hur det var möjligt att 80 procent av ekonomin tydligen skulle finnas kvar…
För det handlade för det andra om att inte ens ha något att prata om – det vill säga inga arbetspass, inga leveranser, inga ordrar. Allt stod ju stilla på många håll, till och med på stora, viktiga, stabila arbetsplatser.
Därefter kom de statliga undsättningsmiljarderna. Kina öppnade. Det mesta som stått stilla i industrin kom igång. Virustrycket på sjukvården lättade, svenska turister släpptes lösa i landet och kunde spendera, börsen fortsatte repa sig, och konjunkturprognoserna blev allt mindre dystra. Den senaste från regeringen spår ett BNP-fall på 4,6 procent i år.
”Söker trygghet i små hörn av verkligheten”
Men fortfarande var läget i ekonomin mer osäkert än någon kunnat föreställa sig att det någonsin kunde bli för säg ett år sedan. Och Svenskt Näringsliv pratade när avtalsförhandlingarna skulle återupptas om nollbud – liksom för övrigt om anti-skattehöjningsgaranti från regeringen.
Det kan förstås ha varit ren och skär förhandlingstaktik, men rent psykologiskt ligger det nära till hands att också föreställa sig att arbetsgivarna söker trygghet och status quo i de små hörn av verkligheten de faktiskt kan påverka.
För de stora, viktiga och avgörande delarna av verkligheten kan de knappast varken bedöma eller påverka. Visst – många arbetsgivare, särskilt mindre, vänder och vrider nog på kronorna just nu, när efterfrågan är skral, och man ändå hoppas på en vändning snart. Men många, särskilt inom branscher som är kopplade till resande och turism, har liksom i våras en fullständigt ohållbar situation, där inga uteblivna löneökningar i världen hjälper.
Andra, till exempel många stora börsnoterade exportföretag, har en mycket bättre situation och högre vinster än någon kunnat föreställa sig, inte bara i våras utan även för några veckor sedan. En del som fått permitteringsstöd av staten för att slippa varsla, hade till och med planer på att dela ut pengar till aktieägarna ändå, och har med stor sannolikhet råd med högre löneökningar än avtalets.
De avgörande frågorna för både jobb och vinster framöver är i stället exakt hur samhället och ekonomin förändras under avtalsperioden – till följd av inte bara coronakrisen, utan också digitaliseringen i stort, och, sist men inte minst, klimatomställningen.