– Snälla jävla ven, ge mig ett svar.
Nålstick efter nålstick. Bim hittar inte sin ven för att skjuta heroinet.
Det är en kväll i januari 2018 och vi befinner oss i garaget under det lyxiga hotellet på Vasagatan i Stockholm. Det är där vi ska sova över på natten. Jakten på pengar och heroin har varit dagens uppgift och nu är suget stort. Bim har hittat några dunkuddar som hotellet kastat. Dunkuddar som ska bli alldeles nerblodade av alla nålstick. Hon sjunker sakta in när drogen sprider sig i kroppen.
– Jag vill ju fly. Fly från den pissiga jävla verkligheten. Jag vill inte vara här, men jag vill inte dö.
Bim lärde jag känna när jag gjorde dokumentären ”36 dagar på gatan” och levde sida vid sida med några av många som lever i social utsatthet. En dokumentär som sändes på SVT.
”Tror du någon kommer lyssna på mig?”
I mars 2019 står Bim på scen inför en fullsatt sal på Stockholms stadsmission.
Hon berättar om sin kamp mot narkotikan. Hur hon dagligen måste kämpa för att få sitt subutex – ett preparat som opiodberoende ibland kan få som ersättning för heroinet. Om ett evigt slussande mellan olika vårdinstanser. Och om de höga kraven för att få komma med i subutexteamet.
Hon måste till Plattan vid Sergels torg för att där köpa sitt subutex på svarta marknaden. Något som är kostsamt för familjen. Och dessutom för henne ännu närmare heroinet.
När jag hade frågat Bim om hon ville föreläsa berättade hon inte bara om sin scenskräck.
Hon tvivlade.
– Jag? Vadå, tror du någon kommer lyssna på mig?
Drömmen nära att bli sann
Nästa gång hon står på scen, hösten 2019, är det i en ytterligare fullsatt sal vid Odenplan. Folk gråter. Hennes berättelse berör och nu är det också bestämt att hon och jag ska åka på en föredragsturné 2020. Hennes dröm är nära att bli sann. Att vara drogfri och samtidigt föreläsa om sin bakgrund och svårigheterna kring missbruket. Om hur vårdinstanserna redan har gett upp – men inte Bim själv.
Samma höst är Bim och jag på Kristallen-galan. Hon har fixat sina naglar. Sitt hår. Kliver in på den röda mattan. Och höjer kristallen när dokumentären vinner priset.
Detta var Bims pris. Det var med hennes berättelser som en miljonpublik fick se hennes kamp.
”Det var inte narkotikan som dödade Bim”
Den 14 december 2019 läser jag på sociala medier: ”Bim – vila i frid”.
Jag förstår ingenting. Jag pratade ju med henne några dagar tidigare och hon hade mått dåligt. Men att hon skulle vara död var helt otänkbart. Jag får tag på Robban, hennes styvpappa, som med gråten i halsen berättar att hon just den dagen somnat in. Vi vet än i dag inte varför.
– Det var inte narkotikan som dödade Bim, det var vårt samhälle, säger Robban.
Hon dog i hemmet och vi väntar fortfarande på svar från Rättsmedicinalverkets utredning.
Oavsett hur Bim dog gör det smärtsamt ont att tjejen som jag lärde känna på gatan, som jag skrattat och gråtit med, bara blev 27 år. Vi kommer aldrig att föreläsa tillsammans. Och hon kommer aldrig mer att ringa mig och på sitt speciella sätt säga:
”Hej, det är Bim.”