Ja visst är det svårt att stå bredvid sina barn och förstå saker som man samtidigt inser att man inte kan påverka! Den som är helt knäckt behöver stöd och tröst, inte goda råd, så börja där. Visa att du vill hjälpa, låt sonen bestämma vad ni ska prata om, gör dig så tillgänglig du kan. Genom att formulera sig inför en annan människa som vill väl går det ofta att komma fram till nya insikter och lösningar. Svara bara på frågor som din son ställer till dig, gör vanliga saker tillsammans och hör av dig så regelbundet du kan. Föreslå professionell hjälp om du tror att det behövs. Prata själv med en professionell person om du behöver råd för att hjälpa.

Så sorgligt att höra. Vad var meningen med ditt liv innan din kusin dog? Det är vanligt att inte tänka så mycket på det förrän man drabbas av en svår förlust. Det som var meningsfullt då är fortfarande meningsfullt, men färgas naturligtvis av din sorg. Det lönar sig att fundera över det och kanske kan du koncentrera dig på annat som ger mening för att vila lite från sorgen. Med tiden brukar saknaden övergå i glädje över det du och din kusin hade tillsammans, för det finns ju kvar i dig. En klok person har skrivit att "sorgen är den största ära som glädjen kan få" och det håller jag med om. Man ska vara rädd om sin sorg och behandla den som en gäst man vill väl, men som man inte vill ska dominera mitt liv. Försök balansera din saknad med påminnelser om allt du och din kusin betydde för varandra. Kärlek och gemenskap ger mening, även när vi tvingas lämna varandra.

Så fint att du vill hjälpa din kompis! Jag önskar att jag kunde tala om för dig hur du ska göra för att bota din kompis ätstörning, men tyvärr går inte det. Ni som står bredvid ska inte vara vårdare utan vänner. Det du kan göra är att tala om att du är orolig och ledsen och att du gärna vill hjälpa till. Fråga din kompis om råd, vad vill hon ha hjälp med? Finn s det något du kan göra? Be henne berätta hur hon har det och lyssna utan att tänka att du behöver komma med goda råd eller lösningar. Ta alla chanser att berätta för henne att hon är viktig för dig och att du uppskattar er vänskap. Ätstörning leder ofta till att den som är drabbad fastnar i en egen bubbla och då är det viktigt att någon vågar knacka på. Gör vanliga saker tillsammans så att hon kan vila från sjukdomen en stund. Du behöver inte ställa krav på henne, det har hon säkert nog av från annat håll. Ditt engagemang och din goda vilja räcker långt.

Det är en sorg du delar med många. Att din mamma har åldrats på grund av pandemins konsekvenser visar hur viktiga vi är för varandra och att frånvaro av nära och kära kan få fysiska konsekvenser. Det går inte att kompensera för det i efterhand, men det går att prata om och det är viktigt att vi gör det så att vi värdesätter hur betydelsefulla vi är och kan vara för varandra. Det är så lätt att glömma bort.

Du tar upp något viktigt som många brottas med, men som vi pratar alldeles för lite om anser jag. Ni är så många som gör fantastiska insatser för en älskad anhörig och därigenom sköter uppgifter som samhället rimligen borde stå för, men för att det ska ske krävs resurser och kompetens som ofta saknas. Jag har inget tillfredsställande svar att ge dig utan kan bara uttrycka min beundran för det du gör och min förhoppning om att våra beslutsfattare väljer att prioritera det här området. Jag vill också tro att alla dina goda omsorger lämnar avtryck i ditt barn som gör det lättare att orka med livet den dag du inte finns mer och att du får möjlighet att lämna din kunskap om ditt barn vidare till någon som tar över när du inte orkar eller kan bära huvudansvaret längre. Du har ju en unik kompetens!

Hej Sabina.

Ja sorgen är så svår och det är viktigt att vi börjar våga prata om det. Ett bra sätt att komma vidare kan var att söka upp en sorggrupp på platsen där du bor.

Varma

Olle

Så fint du beskriver sorgens berg- och dalbana, som kan vara så fruktansvärt påfrestande! Man kan verkligen önska att det gick att hoppa över några steg, men tyvärr går inte det och det lönar sig att stanna i det svåra då och då, för att sedan vila i annat som ger lite energi och glädje. Man brukar säga att sorgen är "randig" och det beror just på de här svängningarna. Forskning visar att den som har förmåga att färdas mellan sorg och glädje klarar sorgearbetet bäst, men det tar tid. Be andra om hjälp så ofta du kan och visa medkänsla med dig själv, du gör någonting nu som är oerhört betydelsefullt för ditt fortsatta liv. Glöm inte att be om professionell hjälp om du tycker att du fastnar, till exempel om sorgen gör att du inte kan sova. Du kan läsa på internetmedicin om sorg, kunskap hjälper.