Förväntningarna på klimatmötet i Köpenhamn 2009 var enorma. Meningen var att världen skulle enas om ett nytt klimatavtal. Men förberedelserna var för dåliga och statscheferna blev sittande på långa nattmöten som inte nådde fram. Det blev visserligen en överenskommelse om klimatbistånd och det blev lösa, mer allmäna målsättningar att utsläppen måste minska ordentligt för att uppvärmningen ska hållas under två grader. Men utan ett tvingande avtal sågs Köpenhamn som ett fiasko.
Politisk skam
Det blev en dyrköpt läxa för de över 100 statschefer som fanns på plats. Den sitsen vill toppolitikerna inte hamna i igen. Därför kommer slutförhandlingarna i Paris att skötas av klimat- och miljöministrarna. Det är inte ens bestämt om stats- och regeringschefer kommer att finnas på plats i Paris eller inte.
Fem saker som talar för framgång
De bittra erfarenheterna från 2009 har gjort att klimatförhandlingarna nu ser annorlunda ut. Det finns visserligen fortfarande stora mörka moln över Paris. De fattiga ländernas krav på ekonomisk hjälp och klimatbistånd har inte tagit särskilt stora steg framåt. Frågan om rättvisa mellan rika länder med stora historiska utsläpp och utvecklingsländer som vill ta människor upp ur fattigdom kan fortfarande blockera förhandlingarna.
Det finns fem skäl till att Paris inte blir ett nytt Köpenhamnfiasko utan faktiskt leder till ett nytt klimatavtal.
- Mer frivilligt. Då var principen att fördela de nödvändiga minskningarna mellan länderna från toppen och ner. Men många länder slog bakut mot tvingande utsläppsminskningar. Nu är principen den omvända. Alla länder ska själva säga hur stora minskningar de klarar av i egna klimatplaner. Det blir mer från botten och upp. Genom att ta bort tvingande procentsiffror öppnas vägen för att ro avtalet i hamn. Man kommer att komma överens om vad som är möjligt, inte vad som är nödvändigt.
- Delat avtal. Parisavtalet kommer att bestå av två delar. En lagligt bindande kärna som alla länder måste skriva under, och en större del där länder bestämmer själva. Det är ytterligare ett sätt att komma undan knäckfrågan om tvingande utsläppsminskningar och siffror. USA har flera gånger sagt att man inte kommer att skriva på något avtal som tvingar dem till specifika minskningar.
- Mer föreberett. Efter Köpenhamnsmötet enades man om en ny arbetsplan i Durban 2011. Den syftade till att förebreda ett avtal som ska skrivas på nu i december i Paris. Alldeles för sakta sa många kritiker då, men under tiden har både klimatopinionen och den faktiska omställningen tagit stora kliv. Dessutom har själva de tekniska förhandlingarna och själva avtalstexten kommmit längre, även om mycket återstår.
- USA och Kina klimatkompisar. Handslaget mellan USA:s president Barack Obama och Kinas president Xi Jinping i november förra året var en milstolpe. Länderna presenterade tillsammans sina klimatmål och har fortsatt att samarbeta i klimatfrågor sedan dess. Symbolvärdet av att klimatförhandlingarnas bittraste fiender nu åtminstone delvis står på samma sida kan inte överskattas.
- De höga insatserna. Pressen på politikerna att leverera i Paris är om möjligt större än inför Köpenhamnsmötet. Dels har klimatforskarna i FN:s klimatpanel visat ännu tydligare att det är människans fel och att det är bråttom, och dels har politikerna själva gång på gång understrukit vikten av att Parismötet lyckas. Skräcken för att råka ut för samma flopp som för sex år sedan kommer i sig själv att tvinga politikerna att komma överens.
Klimatambassadören hoppfull
Anna Lindstedt, som kommer att leda den svenska förhandlingsdelegationen, tror på framgång i Paris. Hon ser också flera skäl till att Paris inte blir ett nytt Köpenhamn.
– Dels är vetenskapen ännu säkrare och man lider att effekterna av klimaförändringarna mycket tydligare idag tyvärr. Och sedan finns det en annan politisk vilja. Ingen vill upprepa Köpenhamn utan alla vill gå framåt.