José-Miguel Altamirano, Lin Lerpold och Tanya Singh.

De har fått nog av vardagsrasismen – ”Är förödande”

Publicerad

På dejtingsidor, på jobbet och på stan, där har Lin Lerpold, Ranjani Srinivasan och Tanya Singh varit med om vardagsrasism. Efter #metoo gör de nu upprop under hashtaggen #nostranger. Här är deras vittnesmål.

– Det blev stor uppmärksamhet kring #metoo, men det verkar inte som att man är lika intresserad av att uppmärksamma rasism, säger Lin Lerpold.

Hon är 53 år gammal, jobbar som docent och bor i Stockholm. Hon är en av de tusentals som anslutit sig till uppropet #nostranger som ska uppmärksamma och synliggöra rasism. Hon säger att rasism är vardagsmat och att hon stött på det i de flesta sammanhang.

– Jag kan inte räkna hur många gånger som folk på stan utropat ”tjingtjong” och hänvisat till mitt asiatiska utseende. Det hände senast för några veckor sedan på tunnelbanan.

”Blir ett slags kuttersmycke”

Hon menar att den akademiska världen är långt ifrån förskonad från rasism. Att saker som ”hur många gulingar ska vi egentligen ha” kan uttalas på möten och hur utländska studenter, trots att de har samma meriter som svenska, har tuffare att få jobb.

– Men det finns också de tillfällen då man bara reduceras till sitt utseende eller sin utländska bakgrund. Jag har blivit tillfrågad att stå på scen, inte för att jag har rätt meriter, utan för att jag representerar mångfald. Jag blir ett slags kuttersmycke.

Hon säger att vardagsrasismen ofta är subtil och att den tär på psyket.

– Den gör att man förminskar dig själv. Det är förödande för dig som människa.

”Min ettåriga son blir kallar jävla svartskalle”

José-Miguel Altamirano blir bedömd på grund av sitt utseende.

Även José-Miguel Altamirano, som bor i Göteborg, håller med om att det inte spelar någon roll hur högt man klättar karriärmässigt och socialt.

– Vardagsrasism är att min son vid ett års ålder blir kallad för jävla svartskalle av en full människa. Vardagsrasism är för mig att jag får frågor om mitt utseende istället för min personlighet.

Han är med om vardagsrasistiska händelser dagligen, händelser som grundar sig i en syn på att han aldrig kommer bli svensk.

– Jag anser att jag är svensk, men jag får inte vara det för andra.

Kan inte använda sitt riktiga namn i jobbet

Dragana Doroski kan inte använda sig av sitt riktiga namn i sitt jobb.

Även för Dragana Doroski, från Norrköping, är rasismen vardagsmat eftersom hon möter den när hon jobbar med kundservice.  

– När jag ringer upp kunder med mitt riktiga namn kan jag bli utsatt för rasistiska påhopp och folk slänger luren i örat på mig. Det är jättevanligt. Så jag får använda typiska svenska namn som Anna och Sara. Ibland känns det som att jag borde flytta till ett annat land, men det här är mitt hem.

”Vill inte vara den arga invandraren”

Ranjani Srinivasan säger att exotifiering och sexualisering är vanligt.

Ranjani Srinivasan är 45 år, bor i Stockholm och arbetar som jurist. Inför intervjun funderade hon på om hon verkligen skulle ställa upp.

– Man vill ju inte vara ”den arga invandraren”, som man lätt blir när man säger ifrån.

Hon säger att exotifiering och sexualisering är vanligt och att hon bland annat stötte på det när hon för några år sedan provade att registrera sig på en dejtingsajt.

– Det var män som skrev att de ville smaka ”curry pussy” och undrade om jag letade efter en ”sugar daddy”. En skrev att han ”alltid hade velat knulla en neger”. Det här sårar en, man blir inte bara sexualiserad, utan också rasifierad. Jag avregistrerade mig från sajten sedan.

”Som om man aldrig är bra nog”

22-åriga studenten Tanya Singh får ofta frågan var hon kommer ifrån och hur det kommer sig att hon kan prata så bra svenska. 2016 började hon jobba som lärarvikarie i en skola i Östra Göteborg.

– Det var bara jag och en till lärare som var ickevita och många blandade ihop oss, trots att vi inte är lika. När kollegan skulle få ett intyg, stod det mitt namn på. Det är som att ens identitet blir ifrågasatt och att man aldrig är bra nog.

Sonia Mokrani möter fördomar på grund av sitt namn och utseende.

För Sonia Mokrani, som utbildar sig till lärare i Stockholm, innebär vardagsrasismen att hela tiden förhålla sig till andras fördomar.

– Folk antar att jag är uppvuxen i ”förorten”, att jag är muslim, att jag har blivit bortgift, att jag inte fått träffa killar, att min pappa har slagit mig.

”Svenska befolkningen behöver lyssna”

För att kunna få en lösning på den vardagliga rasismen som många utsätts för i Sverige krävs att människor som skonas från den ska vara mer lyhörda, tycker José-Miguel Altamirano.

– Jag skulle vilja att Sveriges befolkning lyssnar på de som har utsatts och att rasism inte ska ses som att ”invandrare klagar”. Det stämmer inte. Samer utsätts också, och svenska befolkningen behöver lyssna istället för att argumentera mot att det förekommer rasism, säger José-Miguel Altamirano.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer