Det var fanor och regeringsblått på finansministerns digitala dragning av Sveriges ekonomiska läge i eftermiddags. Men kanske hade ministern lika gärna kunnat köra med kräfthatten på redan, och lite girlanger bakom i stället, trots att själva kräftskivan på regeringens årliga kickoff på Harpsund fortfarande var flera timmar bort.
Att finansministern var påtagligt glad under presskonferensen var inte konstigt. Förutom att hon kan vara på väg att bli partiledare så hade hon ett för finansministerskrået historiskt sett mycket annorlunda budskap: Pengar finns – eller ”Para finns – som det heter i andra kretsar än regeringens.
Finansministern meddelade belåtet att hon anser sig ha 74 ofinansierade miljarder att sätta sprätt på i budgeten för nästa år. Det är nästan dubbelt så mycket som Konjunkturinstitutets bedömning på 40 miljarder. Ekonomiprofessorer och bankekonomer har landat någonstans mellan Konjunkturinstitutet och regeringen.
Regeringen tycks ha bestämt sig
Tillväxten ser bra ut, 4,4 procent i år enligt regeringens prognos. Statsskulden är på väg ner. Det är full fart i industrin, men även i fler och fler andra sektorer. Arbetslösheten är på väg ner igen. Ändå ska staten låna mer pengar och skicka in i ekonomin, även nästa år.
Förra årets Harpsundsbesked om mer än 100 miljarder i ofinansierade krisåtgärder följs nu alltså upp av 74 miljarder till. Över sommaren tycks regeringen också ha bestämt sig för att strunta i att vända krisens underskott i de offentliga finanserna till överskott 2022. Det får vänta till 2023.
Att spara sig ur kriser har annars i decennier varit det enda påbudet från såväl ansvarstagande finansministrar som världens tyngsta organisationer och experter, däribland OECD och Internationella Valutafonden, IMF.
Här i Sverige minns vi krav på plågsamma åtstramningar främst från 90-talskrisen, då för övrigt vår nuvarande finansminister Magdalena Andersson började jobba i regeringskansliet under Göran Persson, från Asienkrisen på 90-talet, och från finanskrisen 2008-2009, då vår dåvarande finansminister Anders Borg tillsammans med IMF pressade fram åtstramningar i Baltikum.
Ska spendera sig ur krisen
Nu har världens nationalekonomer gjort helt om. I samband med coronakrisen skulle det plötsligt vräkas ut offentliga pengar. I början, när hela världsekonomin tvärstannade, var det en självklar ståndpunkt. Men den samlade världsåsikten verkar fortfarande, fast det är full ekonomisk fart på många håll, vara att den här krisen ska både regeringar och centralbanker spendera sig ur hela vägen.
Man hänvisar till bakslagen efter finanskrisen 2008-2009 då stöden drogs tillbaka för fort. Men egentligen handlar det nog mest om att det den här gången pumpats ut så många tusentals miljarder i stödpengar att man helt enkelt är livrädd för megakrasch när de dras tillbaka.
Hur som helst hänvisade Magdalena Andersson i dag tacksamt till OECD, EU och IMF, med citat och allt, för att underbygga budskapet om att slå på stort i budgeten.
En stor plump i tabellen
Den rejält tilltagna kassan gör det förstås också lite mindre svårt att få till en budget som tillfredsställer de såväl motsträviga som motstridiga partierna C och V. Ju mer pengar det finns desto mer sannolikt att det räcker för att göra alla nöjda.
Men hur mycket alla partier än blir nöjda, så finns det en viktig fråga som de ändå inte självklart löser. Det handlar om den stora plumpen i tabellen med fina siffror: långtidsarbetslösheten. Den har satt rekord på rekord under coronakrisen, och den har inte vänt ner.
190 000 personer är långtidsarbetslösa. Det är tre gånger fler än före finanskrisen. Det sänker tillväxten, det ökar samhällsproblemen med utanförskap och det är en tragedi för de drabbade. Och det räcker inte med att ”para finns”: man måste göra rätt saker för pengarna. Vilket inte lyckades efter finanskrisen.