Rummet är orört. Ebbas svartvit-randiga nattlinne vilar på en klädhängare.

Mjukisdjuren är många. Jeanette kommer ofta upp till det som Ebba tyckte var hennes egen lägenhet, med små avdelningar på loftet.

– Jag har inte ens tvättat hennes nattlinne. Jag kommer upp och luktar på det emellanåt, säger Jeanette Åkerlund.

Hon tycker inte att det är jobbigt att vara här. Ebbas närvaro känns starkt.

– Jag kan sitta här uppe länge.

Vad gör du då?

– Luktar på nattlinnet bland annat. Jag gör egentligen ingenting. Jag kanske sitter och pratar med henne i huvudet.

”Hon var busig”

Ebbas föräldrar separerade tidigt och Ebba ägnade sig åt många aktiviteter med båda föräldrarna. Hon höll på med bordtennis och basket, men lärde sig också att spela både piano och gitarr.

Den musikaliska sidan kommer från mamman.

– Hon var rolig. Hon var busig, ibland alldeles för allvarlig och ordningssam. Fast det gillar man ju också. Hon var väldigt social, säger Jeanette.

Mardrömslikt år

Det senaste året har varit en mardröm, med upp och nedgångar. Ebba var föräldrarnas enda barn.

Jeanette kan fortfarande komma på sig själva att tänka på saker hon vill göra ihop med Ebba.

-  Jag vet inte om jag fattat än att jag aldrig kommer att få träffa henne igen, säger mamman.

Hon har fått mycket stöd för att hantera sorgen.

– Utan den hjälpen vet jag inte hur det hade gått, säger Jeanette medan katten Asta stryker runt i hemmet.

Vill inte tänka på Akilov

Helst vill Jeanette Åkerlund inte tänka på mannen som tagit Ebba ifrån henne och orsakat henne och så många andra människor lidande. Hon vill inte ens nämna honom vid namn.

– Jag har bestämt mig för att inte tänka så mycket på honom.

Vad känner du för honom?

– Ingenting. Jag känner att han har tagit alldeles för mycket utrymme i mitt liv redan och han ska inte få en sekund till.

Känner du hat och ilska?

– Nej, jag känner inte hat och ilska. För att om jag börjar föda den spiralen så kommer det att äta upp mig. Och det drabbar inte honom. Det drabbar bara mig.