Sommaren 2013 fick Emilia, som inte vågar gå ut med sitt namn i rädsla över att inte få ett jobb efter studierna, ett glädjande besked. Hon hade blivit antagen till juristprogrammet i Göteborg.

Men fjärilarna i magen och lyckan över att ha kommit in förvandlades snabbt till en vardag med grav ångest och panikattacker – i och med utbildningens gång.

Alla var duktiga. Bäst i klassen. Och något annat än att sträva efter högsta betyg fanns inte. Varje vecka krävde dessutom att man pluggade i mer än 40 timmar, berättar hon.

Ställdes höga krav

När första omtentan kom gick det inte längre att hålla ångesten och stressen borta.

– Jag hade lagt timmar och dagar på att plugga till den. Så jag kommer ihåg hur jag inte fick någon luft och började hyperventilera.

Efter det blev den psykiska ohälsan bara sämre – och kraven från utbildningen allt större.

– Vi fick höra hela tiden att man måste ha högsta betyg i allt. Annars kommer man ha svårt att få ett jobb. Och det är inte så lätt som alla tror att inte bry sig om de orden.

Bänken längst ut i föreläsningssalen blev en trygg punkt om hon behövde lämna salen på grund av panikkänsla. Tillslut fick hon så grov ångest att hon knappt kunde ta sig upp ur sängen.

Ville inte visa sig svag

Emilia beskriver känslan som att hon först får ett tryck över bröstet, sedan får hon svårt att andas och sedan känner hon hur det kryper under huden.

– Jag var så utmattad och trött att jag inte kunde gå mer än 50 meter utan att bli andfådd. Det enda jag gjorde var att sova och gråta.

Prestigen och rädslan för att visa sig svag gjorde att det dröjde ett helt år tills Emilia bestämde sig för att ta ett uppehåll.

– Jag insåg att jag behövde hjälp. Jag kände att min kropp inte fungerade och att jag hade noll livsglädje.

I ett halvår flyttande hon tillfälligt ifrån Göteborg och avskärmade sig helt. Hon började också att gå till en psykolog.

– Det var väldigt skönt, framför allt när jag fick veta att jag inte var ensam om att må dåligt.

Viktigt att våga må bra

I dag läser Emilia sista terminen i Göteborg och hon går fortfarande till en psykolog. Men panikångestattackerna finns kvar och hon måste ta sömntabletter för att kunna sova om nätterna.

– Men jag har lärt mig att hantera dem bättre i dag. Jag sover alltid en stund mitt på dagen och tillåter mig själv att ha pluggfria dagar. Jag försöker att vara snäll mot mig själv.

Samtidigt försöker Emilia också att tänka på att hon ändå snart har klarat sig igenom utbildningen.

– Mina närmaste tycker att det är coolt att jag vågat må bra. Jag vet också att jag fått andra att våga ta det steget. Det om något känns bra.