”President” och ”utrikesminister”
EU ska få det som på andra språk kallas ”president” men som på svenska ska kallas permanent eller ständig ordförande. Det är Europeiska rådet eller regeringschefernas toppmöten som ska välja en person som ska leda arbetet. Idag leds toppmötena av de olika ländernas regeringschefer allteftersom de olika ordförandeskapen byts ut halvårsvis. Istället för Frankrikes Nicolas Sarkozy under ett halvår och Sveriges Fredrik Reinfeldt ett halvår ska det bli en person som sitter en längre tid.
Ett slags utrikesminister för EU ska också utses, men titeln blir EU:s höge utrikesrepresentant. Denna person ska leda utrikes- och säkerhetspolitiken inom ministerrådet, som Javier Solana gör idag.
Dessutom ska denna person vara vice ordförande i EU-kommissionen och leda kommissionens kontakter med andra länder utanför EU. Detta ska leda till samordning och en starkare internationell roll för EU är det tänkt.
Kritiker har målat upp detta som en överstatlig, federal utveckling eftersom där EU får en ”president” och ”utrikesminister”. Anhängare säger att det handlar om att skapa en effektivare och smidigare organisation.
Även om Lissabon-fördraget kan komma att träda i kraft under hösten 2009 är det bestämt att Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt ska leda Europeiska rådet och toppmöten till årets slut.
Fler majoritetsbeslut
Huvudregeln blir majoritetsbeslut bland medlemsländerna i ministerrådet, dvs där medlemsländernas ministrar möts och beslutar.
Dagens vetorätt, som innebär att ett enda land kan stoppa beslut, upphör inom flera områden. Det är tänkt att majoritetsbeslut ska gälla inom polissamarbete, brottsbekämpning, flykting- och asylpolitik och handelspolitiken. Det här betyder att medlemsländerna måste vara beredda att bli nedröstade i fler frågor.
Vetorätt i skattefrågor
Vetorätten ska bli kvar när det gäller skatter, utrikes- och säkerhetspolitik. Här måste alla länder vara överens för att det ska bli beslut.
Storbritannien har fått undantag bl.a vad gäller polis- och rättssamarbetet. Britterna vill vara säkra på att kunna behålla sina självbestämmanderätt på de här områdena.
I debatten i Sverige har kritikerna av konstitutionen riktat in sig på att mer makt överförs till EU genom att man frånsäger sig vetorätten och går med på majoritetsbeslut. Anhängarna – regeringen och socialdemokraterna – anser att fler majoritetsbeslut är nödvändiga för att kunna komma fram till beslut i en union med allt fler medlemmar.
Röstmakten
En förändring görs av röstviktningen, dvs. hur mycket röstmakt varje land ska ha när ministerrådet antar beslut som blir lag i medlemsländerna.
Förslaget är ”dubbel majoritet”. För att det ska bli beslut i ministerrådet måste 65 procent av unionens befolkning stå bakom och 55 % av antalet medlemsländer. Eftersom Tyskland har störst befolkning med 82 miljoner invånare stärks särskilt Tysklands ställning genom detta förslag. Kritikerna anser att förslaget ger de stora länderna mer makt inom EU, medan anhängarna anser att det inte innebär någon grundläggande förändring.
EU-parlamentet får mer makt
Lissabon-fördraget innebär att EU-parlamentet får vara med och besluta i fler frågor, det gäller t.ex. jordbruksstöden, fiskepolitik, polis och rättssamarbetet. Idag kan medlemsländernas regeringar besluta i ministerrådet om EU-regler på dess områden.
Nationella parlament i medlemsländerna får ökad rätt att få information om EU-lagstiftning och får möjlighet att begära att förslag stoppas om parlamenten i medlemsländerna anser att EU:s makt ökar på medlemsländernas bekostnad.
Om medborgare samlar ihop namn med över en miljon namnunderskifter för speciella krav så ska EU-kommissionen vara tvungen att ta upp frågan till prövning och behandling.
Anhängarna av Lissabon-fördraget anser att det här gör EU mer demokratiskt, medan kritikerna ser det som kosmetika som inte har så stor verklig betydelse.
En kommissionär från varje land kvar
Enligt Lissabon-fördragets huvudregel ska EU-kommissionen bli mindre. Idag kommer en kommissionär från varje medlemsland, och med 27 länder är det 27 kommissionärer. Det har talats om i framtiden 18 kommissionärer som ska utses på roterande basis mellan alla länder.
Men eftersom det varit mycket kritik i Irland mot att det inte alltid skulle finnas en irländsk EU-kommissionär, beslöt EU-ländernas regeringschefer vid sitt toppmöte i december 2008 att utnyttja en undantagsregel som gör det möjligt att också i fortsättningen ha en EU-kommissionär från varje medlemsland.
Rolf Fredriksson