Jan Björklund kommer att lämna sin post som partiledare i sommar. Ett besked som kom oväntat då partiet nu går igenom en turbulent tid. Foto: TT/Claudio Bresciani

Inget annat parti tycks ha ett så väl utvecklat självskadebeteende som L

Publicerad

ANALYS · Inget annat parti tycks ha ett så väl utvecklat självskadebeteende som Liberalerna. Den djupa kris partiet befinner sig i nu är i högsta grad självförvållad. Frågan är om Liberalerna har förmågan att ta sig tillbaka upp på fast mark eller om resan mot avgrunden kommer att fortsätta.

Mats Knutson inrikespolitisk kommentator

Mats Knutson

Inrikespolitisk kommentator

Höstens regeringsförhandlingar och regeringsuppgörelsen med Socialdemokraterna har lett till att opinionsstödet för Liberalerna har kollapsat.

Mitt i detta krisartade läge för partiet meddelade plötsligt partiledaren Jan Björklund att han avgår. Ett anmärkningsvärt beslut med tanke på att bläcket knappt hade hunnit torka i den regeringsuppgörelse som träffats med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet.

EU-valet avgörande för L

För flera riksdagspartier är det kommande EU-valet i maj inte den viktigaste valrörelsen att utkämpa. Men för Liberalerna är den i det närmast avgörande. Inget annat svenskt parti är så högprofilerat i EU-frågan som Liberalerna.

Jan Björklund har också i tal efter tal pekat ut sitt parti som ett bålverk mot den europeiska högernationalismen. Nu visar den första opinionsmätningen inför EU-valet att Liberalerna riskerar att åka ur. Det vore en ren katastrof för partiet.

I detta läge trasslar Liberalerna in sig i nya affärer som tar all uppmärksamhet från det politiska budskapet. Toppnamnet inför EU-valet Cecilia Wikström sitter i styrelsen för stora företag och kvitterar ut nästan lika hög ersättning för det som på sitt politiska uppdrag. Riksdagsledamoten Emma Carlsson Löfdahl utreds av åklagare efter misstänkt fusk med ersättningar från riksdagen. Partiledningen kräver att hon avgår, något hon hittills vägrat.

Krisartat läge

I det krisartade läge som Liberalerna befinner sig i har partiet inte råd med sådana affärer. Att Jan Björklund idag håller ett engagerat tal om kampen mot nationalismen, behovet av att stärka EU eller om skolans avgörande betydelse för samhällsutvecklingen spelar ingen större roll om all uppmärksamhet ändå riktas mot tveksamheter kring enskilda ledande företrädare.

Genom att peta Cecilia Wikström från EU-listan försöker Liberalerna i elfte timmen avvärja en befarad katastrof. Det krävs inget politiskt snille för att förstå att Cecilia Wikströms extraknäck skulle utnyttjas hårt av hennes politiska motståndare i det kommande EU-valet för att svärta ner hennes anseende. Med så pass tunga sidouppdrag är det också rimligt att ställa frågan vilka intressen hon först och främst driver.

Nu petas hon och Liberalernas partiråd ska åter kallas in för att välja ett nytt toppnamn. Vem detta blir är ännu för tidigt att spekulera om, men Liberalerna behöver ett starkt namn för att kunna ta sig levande ur den här valrörelsen.

Paulsen har skapat uppståndelse

Det tidigare affischnamnet Marit Paulsen skapade stor uppståndelse när hon för ett par veckor sedan sade att hon i detta val tänker rösta på centerpartisten Fredrik Federley och inte på partikamraten Cecilia Wikström. Kanske kan en ny partiföreträdare locka tillbaka Marit Paulsen i partifållan. Det skulle applåderas av Liberalerna, men avgör sannolikt inte valutgången.

Att Cecilia Wikström nu tvingas ut i kylan kan också få betydelse för den pågående partiledarprocessen i partiet. Hennes sorti innebär att vänsterfalangen försvagas ytterligare i partiet, vilket sannolikt stärker förra integrationsministern Nyamko Sabunis chanser att bli vald.

Sabuni, som måste anses företräda partiets högerfalang föreslås nu som partiledare av allt fler liberala politiker, och även om hon själv ännu inte gett något definitivt besked, framstår hon allt mer som den stora favoriten till att ta över efter Jan Björklund.

Självförvållad situation

När EU-valet är avklarat i slutet av maj är planen att i juni utse en ny partiledare. Läget för Liberalerna kan tyckas hopplöst, men efter Kristdemokraternas plötsliga uppsving hoppas Liberalerna på ett liknande mirakel.

Det förutsätter dock att partiet kan hålla någorlunda sams och att Liberalerna förskonas från fortsatta affärer av det slag vi nu bevittnar. Då, men bara då, kan partiet ha en chans att komma tillbaka. Men det ställer också krav på en kompetent partiledning. Vägen fram till den djupa kris partiet befinner sig i idag är till stor del självförvållad.

Det handlar inte enbart om den djupa sprickan i partiet i synen på samarbete med Socialdemokraterna. Det handlar också om att Jan Björklund valde att kommunicera sin avgång vid ett illa valt tillfälle, och att partiets ekonomisk-politiske talesperson Mats Persson strax därpå också lämnade sitt uppdrag.

Det handlar också om hur partiledningen har hanterat de nu uppmärksammade affärerna. Det är idag lätt att glömma bort att partiledningen först har godkänt de sidouppdrag som Cecilia Wikström nu petas för. När kritiken började komma valde partiledningen att ta sin hand ifrån henne, trots att de tidigare backat upp henne.

Partiet måste enas

I sammanhanget kan det därför också vara viktigt att påpeka att även Emma Carlsson Löfdahl hävdar att partiet har känt till det omdiskuterade upplägget kring hur hon hyrt en lägenhet av sin make.

Beslutet på lördagen att peta Cecilia Wikström som toppkandidat från partiets EU-lista skapar nu en möjlighet för partiet att samla sig kring en ny kandidat som kan driva Liberalernas valrörelse i maj. Det förutsätter inte bara att partiet kan enas, utan kanske än mer att det kan tygla sitt väl utvecklade självskadebeteende.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Det här är en analys

Slutsatserna är journalistens egna. SVT:s medarbetare agerar inte i något politiskt parti-, företags- eller intresseorganisations intresse. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa skeenden”.