Mehdi Adnan Mossa kom till Sverige som flykting tillsammans med sin familj när han var 13 år. Men traumat av att ha upplevt krig och att familjen hamnade i ett utanförskapsområde, orsakade stora integrationssvårigheter.
– Kriminella är experter på att identifiera vilket behov en ung människa har. För mig var det kläder och skor – att få höra till. Jag brukar säga att min väg in var genom ett par Nike-skor jag fick av dem, säger han.
När de äldre killarna markerade mot Mossas mobbare, var det ingen som gick på honom igen. På så sätt fann han sin tillhörighet och därefter påbörjades livet som tungt kriminell.
“Jag var en mus i hemmet men ett lejon där ute”
Trots varningssignaler från skolan, klev hans föräldrar inte in. De var heller inte medvetna om vad han gjorde på sin fritid, eller vilka han umgicks med.
– Jag brukar beskriva det som att jag var en mus i hemmet men ett lejon där ute. När skolan ringde hem för att försöka berätta om mitt avvikande beteende trodde de inte på det.
Det kom att ändras när han blev häktad för första gången. Men då var det för sent och hans mamma stod maktlös, berättar Mossa.
Efter flera fängelsestraff, det längsta i fyra år, bröt han till slut från kriminaliteten och jobbar i dag som skolkurator och föreläsare.
”Det ställs för låga krav på föräldrar”
Många barn som växer upp i utsatta områden har föräldrar som inte lyckats komma in i samhället, enligt Mossa.
– Kulturen vi har i våra förorter är att man blir lärd att inte lita på myndigheter. Men genom mitt arbete har jag märkt att om man jobbar mer uppsökande och bemöter föräldrarna på rätt sätt är de engagerade och samarbetsvilliga.
Men han tycker att det ställs för låga krav på föräldrar.
– Vi ser att barn skjuts till döds och de här ska egentligen vara vår framtid. Det måste ställas högre krav på föräldrarna till barn i riskzonen, det ska inte bara baseras på frivillighet.