Jonas Sjöstedt blir snabbt väldigt personlig i samtalet med psykoterapeuten Poul Perris. Han berättar om hur han som mellanbarn i familjen ofta hamnade i skymundan.

– Jag gick väl min egen väg ganska mycket och längtade ut, ville frigöra mig från familjen, säger Sjöstedt som liftade till Helsingfors och Oslo som trettonåring.

”Erfarenheten satte sig ganska djupt”

Det var enligt Sjöstedt en trygg uppväxtmiljö men familjen flyttade mycket och Sjöstedt fick gå i många olika skolor.  

– Jag var rätt utsatt ibland. Man kom till en ny skola, pratade fel dialekt, och bara damp ned på skolgården. Ibland var jag nog lite mobbad och fick slåss.

–  Den erfarenheten satte sig ganska djupt. Jag tror att en del av min identifikation med utsatthet kommer från den där erfarenheten, att jag mår dåligt när jag ser sånt hända andra, framförallt när barn far illa.

”Jag vill inte vara dum i huvudet”

Men det var inte bara de andra barnen som tryckte ned Sjöstedt som barn. Det var ingen som upptäckte hans dyslexi och att han hade svårt att lära sig läsa. Sjöstedt själv kände att de såg honom som dum i huvudet.

– Det kände jag nog tydligt och jag vill inte vara ”dum i huvudet”.

Hoppade av skolan två gånger

Sjöstedt var som han säger själv ”lillgammal” och tog snabbt steget in i vuxenvärlden. Han engagerade sig i politiken som trettonåring och reste runt i världen som tonåring.

Han hoppade av skolan två gånger och flyttade hemifrån tidigt för att han ”längtade efter att få klara sig själv”.

– Egentligen tycker jag det är roligare att vara vuxen än att vara barn. Jag tycker det är ganska hårt att vara barn egentligen. Jag tänker på hur grymma barn kan vara mot varandra och hur dålig koll vuxna har ibland på hur barn är mot varandra.